Island living ...

Vedspisen ryker in. Satan. Det svider i ögon och näsa.
Så jag sitter på trappan i lätt duggregn och låter vinden skölja rent min blick. Höstvind.

Igår släpade vi 200 kg grovbetong och en mängd verktyg in i bil, ner i båt, upp ur båt, över ön. Sen revs vägg efter vägg. Med släggan slog jag delarna i bitar och lastade skottkärra efter skottkärra med gammal 60-tals virke. Drog det till brännhögen. Mina killar rev, gjorde markarbete, mätte och borrade i bergshällarna.

Svetten rann. Stämningen var hög.
Vi drack vin till lunchen - det var vi värda.

Jag lärde mig gjuta plintar (det var ju inte svårt). Långt senare, i mörkret, körde jag hem mina byggherrar till fastlandet. Stjärnklar himmel, blek halvmåne, alldeles stilla.

En människas flit, lojalitet och goda humör vann min djupa respekt. Att arbeta sida vid sida är ett bra prov. Så lär vi oss vem vi kan hålla i handen när det stormar.

Idag har jag burit bort det sista, krattat och rensat där en ny byggnad ska resas. Tänkte först åka tillbaka till civilisationen för att duscha, men lugnet på ön är för stort. För lockande.

Badade istället i viken. Tvålade in min ömma, värkande kropp och simmade så få tag som möjligt, bara så det räckte för att bli ren. Håret tvättades i balja i köket - det gick inte att doppa huvudet i havet. Det är ändå i slutet av september ...

Avlappnad. Sömnig.
Ingen är här, bara jag.
Och hjortarna där nere vid pumphuset.

Jag har en bra bok.
Men än svider der för mycket i ögonen ...