Jag har arbetat oerhört hårt. Fysiskt.
Nu protesterar varje cell. Det ömmar och bultar och susar.
Halsont och ledvärk och värre öronbrus än på länge.
Nu vill jag bara krypa ihop på något mjukt och bli klappad på.
Som en katt.
Vara liten och aningen skör. Matas med något smarrigt.
Spinna under en varm och känslig hand.
Men jag har en kväll med noter framför mig, hundra nya ansikten att ta in under lördagen och ett litet hus att måla klart på söndag. Sen börjar arbetsveckan på nytt.
Ändå ... allt är så bra.
Jag är mycket stolt över att ha byggt något konkret, för första gången i mitt liv. Och lycklig över att få fortsätta bygga abstraktioner i möte med andra människor.
Det blir en bra fredagkväll och helg det här.
Kissekatten får vänta på sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar