Det måste inte vara en vändning.
Ingen dramatik.
Inga stora virvelvindar som kastar om.
Det kan bara vara fortsättningen på en väg som för en stund doldes av dimma.
Vandrade hem genom den lilla staden och tänkte att jag är stark.
Stark för att jag får vara liten och blottad, sårbar och törstande.
Stark för att jag kan tillåta mig vara löjlig.
Stark för att jag gråter, tvivlar och riskerar.
Tänker inte backa. Eller börja om.
Livet pågår, jag låter det ske.
Knåda mig,
utsätt mig,
gör mig levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar