Jag är inte rädd av mig.
Jag har rest ensam till alla världens hörn, sjungit solo inför hundratals och uttryckt åsikter i alla möjliga sammanhang. Jag har knockats fysiskt & psykiskt och alltid rest mig, jag har gjort bort mig, tappat ansiktet och betett mig ovärdigt. Jag har provat nya smaker, dofter, platser, evenemang, aktiviteter. Jag har sett sår, benknotor och blod. Jag har varit på väg att råka riktigt illa ut, men iskallt avvärjt katastrofer. Jag har löst problem, forcerat hinder och klarat av, mot alla odds.
Men idag blev jag rädd.
Sedan länge hade jag sett fram emot den här kvällen. Lite mat på en restaurang i city, sen biopremiär - äntligen! Två års väntan är över.
Kör bil, lyssnar på radion.
Sju timmars stormning av byggnad i en Paris förort på jakt efter terrorist. Flygplatsen i Danmark utrymd, misstänkt bomb. Och plötsligt: Sverige höjer terrorhotnivån. Till fyra. Alltså högt. Någon eller några har för avsikt och förmågan. Terrorattack. Mot oss? Här i Stockholm?
Vi ställer in middagen.
Filmen missar vi inte. Ondskan ska aldrig få makt över min vardag, mitt liv, min glädje.
Jag blev rädd en stund.
Men bara en stund.
1 kommentar:
Håller med dig är också rädd, den råa terrorn, kommer allt närmare oss
hur ska detta sluta. Sverige är inte likt sig längre
hälsning från Sandviken
Skicka en kommentar