Kontemplation

Ingen människa vill göra någon annan besviken.
Alla vill vi duga. Få vara som vi är. Tillräckliga.

Så lodar jag runt; lite för tjock, lite för krum, lite för oborstad och lite för känslig för mitt eget bästa. Ändå. Jag bär mina brister med stolthet; i andra vågskålen finns en rejäl portion positivitet. Och jag blåser stilla på mina sår utan att lägga skulden på någon annan.

Men vissa når jag inte. Sår alltså.
Med stor förundran ser jag nu någon annan stå där.
Lätt blåsande. I sin egen takt.

Jag blev lite otålig ett tag.
Men nu är jag lugn.

För jag räcker.
Du räcker.
Alla räcker.

Precis som de vi är.