En anekdot om en paxad solstol igår, en rejäl djupdykning i livets roller idag, och lite småhuttrande hoppar jag över snömodd med matkassen i ena handen och inser plötsligt – med full kraft – att det är min förbannade plikt att se till att jag mår bra. Att balansen måste skapas i mig. Av mig. Nu.
Så ska jag gräva ner mina rötter i marken, inte brutalt undanträngande, utan medvetet deltagande. Sen ska stammen lodas in mot jordytan; stadig, utan stöttor eller linor. Och när det stormar rister jag till, men faller inte.
Allt annat är ovärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar