Sommaren drar sina sista andetag och jag stryker sakta över sanden. Kraftfulla vågor, kyliga vindar. En häger som låtsas vara en torrfura och en trollslända som vilar sina vingar på mitt knä.
Se havet.
Jag är ensam och förundrad över livet.
Lite senare sitter jag på min trappa i solen och knyter strandråg i buketter. Tänker på september 2016, långt upp i norr. Ett samtal i bastun med hon som knöt en annan bukett. Just där och då; tankarna om det enkla, självklara. Torneälvens friska vatten när vi kastade oss i. Den höga luften. Det bleka ljuset.
Då visste jag inte det jag vet idag.
Att jag hade mött mitt öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar