måndag, juni 23, 2008

Snälla, ge mig ett bad

Igår slutade min arbetsdag vid midnatt, idag skriver jag upp 16 timmar. Körsångare och solister har checkat in, en efter en. Repsal har fixats och hyrbilar hämtats. Ständiga telefonsignaler som kräver sina svar. Möten och informationer och repetitioner och snålblåst på barockslottets borggård. Kaffe bakom scen, organisation av prylar och personer framför. De fryser, men jag har varit med förr så jag har ylletröjan och ulstern på, varpå jag svettas när allt ska bäras undan i slutet av den långa dagen.

Nån som vet en ledig och varm jacuzzi nånstans?

söndag, juni 22, 2008

Back in business

Strålande sol imorse, i östra delen av landet. Säger hej då till de mina och bilar västerut, mot grå himmel och regn. Nu väntar jag på att ta emot alla de artister som kommer resande för att börja repetitionerna på slottet imorgon. Spännande.

Har jag hunnit det jag skulle? Nej, det finns kvar en mängd uppdrag att utföra. Men jag har inte förmått mer - jag är människa, inte maskin.
Det finns ett lugn i det också.

lördag, juni 21, 2008

L'ecole de la vie

Idag har jag gett min äldsta dotter sitt livs första körlektion. Hon var brilliant; samlad, lugn, lyssnande, varsam. Jag hade tänkt att hon bara skulle sitta en stund i förarsätet och känna på de olika reglagen, men efter en timme kunde hon både köra framåt, backa och vända. Och jag kände - som jag känt från första stund - att jag litar fullständigt på henne.

Min yngsta åker till sitt ridläger imorgon, ensam. Ett läger med övernattning. Hon har ingen välkänd kompis vid sin sida, som de flesta andra i hennes ålder. Än en gång imponerar hon på mig med sin beslutsamhet och sitt mod. Jag vet att hon är nervös - men hon tänker genomföra detta, målmedvetet och fokuserat.

Alltså. Nu har jag två självständiga flickor som snart flyger ur boet. Betyder det att jag är gammal och på väg utför? Icke. Jag känner mig fortfarande som 25, oavsett yttre skavanker. Och jag lär mig något nytt, varje dag.

För jag har alltid tyckt att livet är som en enda lång lektion, och det gäller att lära sig av allting, både det mörka och det ljusa.

Midsommar

Sol på ostkusten. Provsmakning i marsipanfabrik. Båtfärd med stänk och skratt. Lunch på klippa. Dopp i havet! Majstång kläs och kransar binds. Små grodor och coola moves - I freaking fucking love ya' - oändligt långt enebärsnår. Barn, stora och små, alla lika älskade och älskliga. Smörgåsbord och himmelskt god efterätt. Öl och champagne. Ljus, varm kväll.

Ja, jag kopplar av fullständigt.


Men ändå: kan inte undgå att bli lite påmind...

torsdag, juni 19, 2008

Lycka

Upp klockan sex. Bilar till Göteborg. Genomdrag på operan. Och ja, det blir riktigt, riktigt bra det här. Men just nu känns det inte viktigt. Idag skriver jag om det värdefullaste jag har: N och M.

Kör i 140 km/h för att träffa dem så snart som möjligt, och till sist kommer jag fram till lilla, idylliska Trosa, till lilla paradiset nere vid ån, och till föräldrahemmet, där nu också mina döttrar finns.

M kommer springande emot mig när jag kör in bilen genom grinden. N visar upp alla danser hon lärde sig på Bounce Summer Camp. Båda flickorna är varma, keliga, glada, fyllda av historier (mest N, M tar alltid lite mer tid på sig) och så makalöst vackra. Det var tre veckor sen jag träffade dem sist, och jag kan se att de tagit ännu fler steg ut i det egna livet, blivit ännu mer sina egna jag.

Nu ligger de i rummet bredvid mitt på vindsvåningen. Det är lycka.

onsdag, juni 18, 2008

Director's cut

Vaknar tidigt och utsövd, så det är lika bra att gå upp och börja dagen. Precis när jag ska gå iväg till jobbet ringer väckarklockan... Snacka om flextid.

Kontorsjobbar några timmar, roddar piano, stolar + notställ till repsalen i stan och åker sen till slottet. Där möter jag tre underbara skådespelare/barnguider som ska spela dockteater hela sommaren, i det rum där vi byggt barnens egen teater. Tjejerna visar sagan för mig, och sedan repeterar vi.
Jag är regissör igen - mitt jobb, min plattform, min lust! (Fick syn på en lösning istället för det idiotiska slut som jag la för två år sen. Så enkelt det är när man ser med ogrumlad blick.)


Dockorna Katarina Charlotta och Biskop Brynolf, gjorda av Tjåsa Gusfors.

På borggården är scenen rest, men den översta delen saknas, den som går ner från balkongen. Minns starkt kvällen 1997 när jag satt med Jan-Ove och Mårten på krogen och full av öl och entusiasm diskuterade hur scenen skulle se ut. I hörnet satt en man i basker och lyssnade på oss. Efter att vi hade pladdrat länge och väl säger han plötsligt med hög röst:

- Kan ni inte bygga en stor trappa ner från balkongen?

Imorgon blir det som han sa, främlingen. Men då är jag i Göteborg igen.

tisdag, juni 17, 2008

Hemma igen

Vet inte riktigt hur jag orkade köra hem från Göteborg, men nu är jag i alla fall tillbaka, i andrahands-lägenheten som jag mer och mer börjar känna mig hemma i. (Har möblerat om, hängt upp ett skynke på tavlan som jag inte tycker om och planterat lite på balkongen.) Ögonlocken är tunga som ovädersmoln och ljudet i öronen värre än på länge.

Sätter på en film och kraschar i soffan en stund. Idag blir det inga reflektioner eller innehållsrika berättelser på bloggen...

måndag, juni 16, 2008

Catarina Regina

Idag har jag varit drottning. Efter en timmes kontorsjobb körde jag ner till Göteborg och började repetera klockan tio, som korttids stand-in för den riktiga Kristina. Hon är arg, hon är maktfullkomlig, hon är full av kärlek till sin Magnus Gabriel. Det var riktigt roligt att än en gång stå på scen, inte framför som jag gjort de sista tjugo åren. Det är liksom ett annat perspektiv.

I natt sover jag i en ateljé på Konstepedemin vid Linnéplatsen. Stort tomt rum. Eko. Ljus. Yta. Jag önskar att jag hade staffliet med mig. Men jag kanske promenerar bort till Gyllene Prag istället. För nu kurrar det i magen.

söndag, juni 15, 2008

Mer utflyktstips

Upp tidigt, frukost, lägger mig för att läsa lite Norén, men så måste något ha hänt, för plötsligt vaknar jag av dundrande kyrkoklockor klockan tio.

Långt telefonsamtal med sångar-vän som jag inte pratat med på länge, sen gör jag matsäck och ger mig iväg. Regnet hänger i luften, men ovanför mig är det konstant sol.


Kinnekulle är så vackert så att det nästa gör ont. Om jag blir kvar på denna arbetsplats i framtiden vill jag nog köpa mig ett hus och bosätta mig här helt och hållet. När barnen flyttat hemifrån.

Jag parkerar och vandrar till Lasse i Bergets grotta. Hit flyttade Lasse Eriksson, en jägare, enligt sägen också trollkunnig, omkring år 1880. Han bodde i grottan tillsammans med sin hustru i 30 år, långt ifrån larm och nymodigheter, helt utanför det civiliserade samhället. Jag satt där en lång stund och försökte föreställa mig hur det var. Hur de kände sig. De var ju i alla fall två.

Byter p-plats och går till Martorpsfallet istället - nu förstås helt torrt. Men vilken natur! Mäktiga klippor, ljuvliga ängar, blåklint i sädesfält och vildros på kullarna. Smultron! Jag äter min sallad i hagen där korna ligger ner en bit ifrån mig (det kommer att bli regn).

Dricker kaffe på en hantverksgård och besöker Forshems kyrka på hemvägen. Väl tillbaka i stan sticker jag in på gymet och sätter mig en halvtimme i massagestolen - den oumbärliga uppfinningen för oss utan manshänder i vår närhet!

Handlar, bloggar och ska snart förbereda morgondagen. En dag med luft och ljus och flyktiga tankar och lugna känslor. Imorgon måste fokus, skärpa och energi knäppas på igen. Det ska nog gå bra.

lördag, juni 14, 2008

Nu: soffan

Kassörskorna på ICA bar blågula fotbollströjor. Turistbyrån sålde kepsar och flaggor bara idag. Min annars så bullriga gata utanför är nästan öde.

Jag har arbetat 63 timmar den här veckan. Nu lagar jag kycklinggryta, dricker öl och knaprar pistagenötter. Snart tittar jag på matchen. Heja Sverige.

Äntligen!

Lattevispen som inköptes för flera veckor sedan fick till sist batterier efter ett ögonblicks klarhet i mataffären igår - så nu är mina frukostar som de ska vara.

Tog en öl, som blev två plus mat, igår kväll med Gunilla, vår maskör. Trevligt - och gott (bästa maten i Lidköping: Stures Krog). Nu, lördag morgon, försöker jag sakta men säkert mobilisera energi för att medverka vid dagens öppet hus för allmänheten på nya turistbyrån.

Men på söndag - då tänker jag vara ledig!

fredag, juni 13, 2008

Grå fredag

Mitt emot min balkong ligger en skola. Imorse stod där ljusklädda barn och firade skolans sista dag. Det högg till i hjärtat och jag höll på att börja storgråta. Varför är jag här och inte hos mina flickor? Vad håller jag på med? Med ett stort svart hål bakom bröstbenet gick jag till jobbet, det där uppslukande, utmanande och utmattande. Om bara barnen, den familj jag har kvar, fanns här skulle allt kännas bättre.

Mitt i mitt eget arbete ringer en man och säger "Hej, jag har fått i uppdrag att skriva lite om slottet, men jag tänkte att du kanske redan har något?" Jaha. Ja. Visst, jag skriver. Men jag tar ingen gammal text, utan författar en ny. Hur lång ska den vara? 3500 tecken. Shit. Det slänger man inte ihop på en kvart.

Till sist kommer jag i alla fall iväg till Läckö för att titta till scenbygget på borggården. Stiligt! Plötsligt börjar det regna och jag fryser i bara sandaler och linne, så den stund av återhämtning jag hade tänkt mig i trädgården får utgå. Åker tillbaka till stan istället.

En efter en går hem från jobbet. Jag funderar allvarligt på att göra detsamma. Har ett 32-sidor långt programblad att korrekturläsa.
En annan dag.

torsdag, juni 12, 2008

Märklig morgon, rolig kväll

Märkligt att vakna på ett hotellrum, klä på sig samma kläder som igår - ingen hårborste, ingen mascara - ta tåget tillbaka och så direkt in på kontoret och börja jobba. Men efter några timmar åkte jag i alla fall hem, duschade, åt och bytte om till något mer representativt.

Vid fem träffades vi igen på det kontor som numera också är syateljé, verkstad och förråd (varenda kvadratmeter utnyttjas maximalt). Kort repetition och genomgång inför kvällens evenemang. Snabba beslut, spontana grepp, ohejdat flöde - precis som det kan vara ibland!

Med sy-dockan iklädd 1600-tals kostym vandrar vi till torget och medverkar i turistbyråns invigning. Irène sjunger om löss så att det dånar om det, Emma debuterar som skådespelare och jag och Simon håller varsitt anförande. Mingel med Vänertallrik i handen. Stilla samtal med medeltidstränsad svart häst. Chans att tacka Emmas rektor för att jag fått henne som praktikant.


Så går vi tillbaka genom stan. Glada, nöjda, trötta.
Ikväll dricker jag ett glas vin...

onsdag, juni 11, 2008

Glöm 21.52

Kom aldrig hem. Alla tåg inställda. Skogsbrand...
Så nu sitter jag på ett hotellrum med nyköpt tandborste och en påse tröstgodis. Saknar min kudde, annars är det inte så farligt.
Säga vad man vill, men tillvaron är rätt äventyrlig ibland!

6.22 - 21.52

Bloggar från Göteborgs centralstation. I magen ljummen pastarätt, inte så god, men nödvändig (hungern är den bästa kryddan).

Tåget gick 6.22 i morse. Åkte förbi Göteborgsoperan för att hämta ett paket, sedan till teatern för möte innan repetitionerna började. Underbara artister, varm och fin stämning. Makalös musik och text. TV kom, filmade och gjorde några intervjuer. Och jag fyllde hål i helheten, samlade upp, strukturerade, ordnade. Är jag deras personal? Ja. Och samtidigt deras ledare - det är jag som anställt dem, varenda en. Tappar jag status om jag städar upp, ställer fram och serverar? I så fall skiter jag i det. Det behövdes göras. Svårare än så är det inte.

Men nu är jag gruvligt trött. Trodde att jag skulle hinna med ett tidigare tåg, men jag är egentligen inte det minsta förvånad, när jag sitter på stationen och väntar. Vid tiotiden ikväll är jag hemma. Längtar in i duschen, längtar ner i sängen, hur hård och obekväm den än må vara.

På vägen hit passerade jag en smyckesaffär. Reklam för förlovningsringar i skyltfönstret. "Kärleken är evig" stod det med stora bokstäver. "Lögn" tänkte jag.

Just nu är jag ändå glad att ingen klagar på mig för att vi aldrig hinner ses...

tisdag, juni 10, 2008

Very Important Person

Tolv timmar på jobbet idag igen. Gick igenom listan över gäster som skall bjudas till premiären. Jag förstår vikten av att bjuda in betydelsefulla och tungt vägande personer, men hela mitt jag strider mot hierarkiska mönster. Tänker på hur jag alltid minglat bland fotfolket, arbetarna, gräsrötterna, hur jag har svårt att skapa strategiska kontakter och nätverk.

Men min chef uttryckte sin önskan att jag skulle vara med i den privata sfär som bjuds in till förfriskningar (läs champagne) innan föreställningens början. Han har rätt, jag räknas numera till the very important persons. Känns det så innerst inne? Jag som kröp ner i väskan som barn, jag som alltid trivts bäst bland teaterns tekniker, jag som på fester alltid hamnar med barnen som deras lekledare.


Är glad att jag packade strykjärnet och finklänningen.

måndag, juni 09, 2008

Svettig dag

Igår kväll kom den första externa medarbetaren till stan, så dagen började med att vi kvitterade ut en hyrbil åt honom + planeringsmöte på kontoret. Sen började det rulla. Försökte hålla fokus, men stickspåren var många. Det jag skulle ha gjort förblev ogjort - men en mängd andra saker klarades av istället. (Min plan att sitta ute en stund på lunchen sprack fullständigt; det blev en snabbis med mikromat...)

Efter lunch iväg till slottet. Fysikt arbete - hurra! Helen och jag bar skåp och bord och stolar och klädstänger mellan rum med medeltida anor. Svetten rann och stressen rann bort
.

Och så, min egen stund: när alla andra går hem till familjer och vänner sitter jag kvar på kontoret och fokuserar, äntligen. Punkt efter punkt på listan stryks. Hungern dämpas med vatten och lakritskola.

Så är det att vara projektledare: när allt ska utföras finns inte tid att tänka. Alltså måste tänket vara klart innan själva realiserandet. Det dyker hela tiden upp saker som kräver reflektion och övervägning, så dagarna blir ofrånkomligt långa. Och svettiga.

Förlåt mig, ni sommarlediga, men för min del får det gärna bli en gnutta kyligare i luften. Jag tänker bättre då!

söndag, juni 08, 2008

Hindens rev

Så blev det. Med sandalerna i handen, kamera på mage och ryggsäck där bak vandrade jag en halvmil, rakt fram. På min vänstra sida vågor som slog mot stenstranden, på min högra en alldeles lugn vattenyta bakom vildrosor och strandgräs. Till sist gick det inte att komma längre, om man inte plaskade ut i sjön det vill säga.

Jag satt en stund på en sten och tänkte på ditt och datt, gammalt och nytt. Fylldes av lycka för den natur som omgav mig, och ett stråk av längtan efter de öar jag aldrig mer kommer att besöka. Träkyrkor. Fiskebodar. Slåtterängar.

Sen gick jag tillbaka hela vägen, och tog mig till Vänerns riviera för att äta min matsäck. Simmade en stund. (Ja visst ja, vattnet är inte salt här.)



Och bestämde att bloggen ändå får bli en slags dagbok en tid framöver. Jag träffar ju inte mina närmaste så mycket numera, och en ur min familj sa häromdagen:
"Jag läser din blogg, bara för att då vet jag i alla fall hur du har det."

För er som inte har en aning om vem jag är kan ni välja att göra upphåll i läsandet eller dras med i mitt liv denna sommar. Och för er som känner mig; se det som rapport från en vän! Låt oss sedan möta hösten tillsammans, på riktigt.

Listor

Jag har alltid författat listor i olika sammanhang. Vad som ska göras, handlas, packas, vad som saknas och så vidare. Det är ett sätt att organisera tillvaron lite väl präktigt, jag vet, men om jag inte skriver ner så blir min hjärnas hårddisk full och överhettad.

Igår jobbade jag hela dagen, en strålande vacker lördag. Just igår var en rolig arbetssituation; vi nådde ett etappmål. På kvällen satt jag på balkongen med en drink och såg raggarbilarna glida förbi. Passade på att lista upp vad som måste göras på måndag: 16 punkter.

Men idag, söndag, finns ingen lista. Inget att göra. Inget att pricka av. Bara en punkt på min inre dagordning: gå ut på revet.

I år går jag ensam. Det går det med.

fredag, juni 06, 2008

Håhåjaja

Det är så svårt när man inte riktigt vet vad man vill.

Idag är en sån dag. Vankar lite fram och tillbaka, städar halvhjärtat, flyttar tillbaka saker till sina platser och undrar om jag vill ha frukost? Nja, kanske. Kaffe då? Vet inte. Det är så fint väder, ska jag inte gå ut? Ja, men jag ska ju åka, fast jag vet inte när. Nu, efter lunch, ikväll? Ska jag ha ha solen i ögonen när jag kör eller bila bort en vacker sommardag? Ska jag hälsa på någon på vägen, vara lite social, kanske slappa lite på en gräsmatta?

Jag sätter mig vid datorn. (Utan en tråd på kroppen, jag har inte ens kommit mig för att klä på mig.) Tittar ner bakom skrivbordet och tänker att det vore en god idé att dammsuga. Men jag vet inte...

Håglös, så tror jag tillståndet kallas.
Men jag fick i alla fall till en blogg-artikel.

onsdag, juni 04, 2008

Mer vardagsfilosofi

Jag sitter vid symaskinen, lagar & lägger upp byxor, och tänker på Potemkinkulisser. Framsidan ser bra ut, men snälla titta inte därbak... Just på hantverksfronten blir det gärna så, i mitt fall. Är kass på underarbete, men målar gärna upp en fasad.

I fråga om människor är det tvärtom. Där är underarbetet A och O.

Idag: bild

måndag, juni 02, 2008

Bosättare och nomader

Jag känner en fotograf som åker runt i världen och fotograferar folk och fä. Han tillhör en av de bästa, dessutom är han en intelligent och klartänkt person. Efter resor bland polaris och öken, tundra och regnskog, så tycker han sig se två huvudtyper av människor: bosättare och nomader.

Själv har jag alltid sökt rörelse i kropp och tanke. Under min barndom flyttade vi ett antal gånger, som ung bodde jag i diverse olika andrahandslägenheter och som vuxen har jag också växlat väggar med jämna mellanrum. Så fort jag kunde drog jag utomlands på diverse upptäcktsresor, och under den period i mitt liv när jag upplevde mig behöva stå still var jag rastlös och bitvis otillfredsställd. Nu har jag ett arbete som innebär ständig förflyttning, hit och dit, fram och tillbaka. Dessutom är aldrig en dag den andra lik. Det tilltalar min nomadsjäl.

Men just nu, mellan en långresa igår och en ny imorgon, med ett nyss nedskissat dag-för-dag-schema av febril rörlig aktivitet, så önskar jag att jag fick vara en aning bosättare. Åtminstone bara för en dag…

söndag, juni 01, 2008

Min lilla solstund

Igår var den sista helt fria dagen på lång tid framöver. Jag och min yngsta åkte till ön. Gräs behövde klippas, elmätare läsas av, en båt flyttas. Stockhuset från 1854 ser ut som om det lånats från Skansen, nedanför trappan där man alltid sitter ligger en grönskande täppa och skimrande äng bakom höga lövträd. Det är min oas, mina rötter, mitt hem.

På eftermiddagen under busig badmintonmatch:

- Mamma, kom lite närmare...
- Ok.

Svisch! Låååång boll.

- Din skurk! Du lurades!
- Ha! Kommer du blogga om det här nu?

På kvällen tackade jag henne för en fin dag. Sa att ön är det enda ställe jag riktigt kan koppla av på. Hon svarade:

- Och så din lilla solstund. När jag körde båten.

"Min lilla solstund". Ja, den var igår. Nu väntar 10 veckors intensivt arbete.

fredag, maj 30, 2008

"Silence is a powerful answer"

Jag har svarat alldeles för mycket i mitt liv. Ansträngt mig för att reda ut, förklara, begripa, leva mig in i. Tvärtemot gammal ordspråks-sanning har jag ansett talandet vara guld. Tigande har drabbat mig och skapat osäkerhet, och eftersom jag inte vill utsätta någon annan för just detta har jag pladdrat på. I skrift eller prat.

Det är förstås helt galet. För varje resonemang som lämnar mitt inre dräneras jag en aning. Hyvlar en skiva från min person och serverar någon annan. Varsågod: en bit engagemang, helt kostnadsfritt.

Vissa spottar ut. Några säger inte ens tack. En och annan har genom året tagit ett rejält bett. Sedan finns det förstås flera som varsamt tar emot. Berikas. Och ger tillbaka.

Men ändå. Från och med nu ska jag betydligt oftare tänka på visdomsordet från en kinesisk Fortune Cookie.

torsdag, maj 29, 2008

Min rikedom

Idag för 16 år sedan blev jag mamma. Efter en lång natt av töcken och smärta fick jag ligga på ett operationsbord med en grön skärm mellan mig och min öppnade kropp. Vi diskuterade Matteuspassionen med narkosläkaren, min man och jag.

Så hördes ett litet ljud. Inget skrik, ingen panik. Minns att hon låg mot min hals, sedan var det snurrigt ett tag igen och jag vaknade i ett mörkt rum alldeles ensam. Minuter av fullständig förtvivlan och outhärdlig övergivenhet innan de kom, pappan och barnet.

Barnet är nu en ung kvinna. Intelligent, vacker, kärleksfull, modig, öppen, begåvad och rakryggad. Och det finns ännu en strålande ung människa i mitt liv, några år yngre. En flicka med kraft, kompetens, humor, skönhet, styrka och stor generositet.

Jag är världens rikaste.

onsdag, maj 28, 2008

Sleepless in -

Det blåste i mitt inre igår. Sedan kunde jag inte sova. Dumt. Nu sitter jag här med grus i ögonen. Suddiga tankar, simmig själ. Solen lyser in genom min rostfärgade linnegardin, men jag har inte ork att uppskatta den.

Man måste sova.
Men jag vill så gärna förstå...

tisdag, maj 27, 2008

Välsignad

Han bredde ut sina stora armar och gav mig en rejäl omfamning. Kysste mig på kinden. Sist av allt välsignade han mig.

Jag vandrade ut i verkligheten och kände mig bättre än på länge. Såg på folk runt om mig och tyckte att alla var ovanligt vackra just idag. Log ömt överseende åt tung trafik, buller och smuts. Gick ner i tunnelbanan med positiv inställning till en stunds svalka i kombination med miljövänlig transport. När jag missade pendeltåget tänkte jag hur skönt det skulle bli att sitta ner i solen och bara vänta en stund.

Om allt detta berodde på välsignelsen eller att jag var befriad från låsningarna i ryggraden, det vet jag inte. Men jag är mycket tacksam mot min kiropraktor.

måndag, maj 26, 2008

Flipperspel

Med osannolik effektivitet flyttar jag mig mellan soffa och skrivbord, mellan fast och bärbar dator. Än hit, än dit. När den ena maskinen matar fram en utskrift författas ett mail på den andra. När den senare har To Do-listan uppe för avbockning skrivs krönikor, inbjudningskort och transportplanering på den förra. Mailen mellan mina båda Macar far i skytteltrafik, ibland agerar jag själv kurir med en USB sticka.

Jag är en modern hemmafru. För 50 år sedan hade jag lekt flipperkula mellan spis, tvättstuga och dammtrasa.

Vilket påminner mig om att jag också måste handla, tvätta, diska och laga mat...

söndag, maj 25, 2008

Jag kanske skulle ge dem ett tips?

Björkman & Co är ute och cyklar. De söker efter perfektion. Det blir oantastligt professionellt, men kyligt och själlöst.

Nu vill Europa se känslor, drivkraft och en mängd jävlar anamma. Det gör inget om det blir pinsamma felsägningar på dålig engelska, bara dessa skriks ut med stark eufori.

Västeuropa är för tekniskt och polerat. Nu svallar slavisk, balkanisk och baltisk livfullhet mot de före detta herrarna på täppan. Bäva, det säger jag bara.

Känns det viktigt att Sverige placerar sig bättre nästa år?

Mitt tips: låt oss skicka Amanda Jensen som får sjunga grymt personligt och ibland lite småfalskt, så där som bara hon kan. I strumplästen givetvis. Bakom henne hoppar Susanna Kallur fram och tillbaka över några häckar (hon kan också vråla när hon blir glad). Slutligen Petja Svensson i vilt rött hårsvall som spelar på sin cello så att det ryker.

And finally; twelve points goes to Sweden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag, maj 23, 2008

Mina män

Jag har Lars hos mig i sängen. Han är stor och tung och svart, så han stannar nog där ganska länge. Men sen, när jag är färdig med Lasse, ja då byter jag nattsällskap. Tror att det blir Uffe. Honom har jag alltid gillat att umgås med.

Tags , , ,

torsdag, maj 22, 2008

Mer Descartes

Exempel 1
Reporter:
- En undersökning från SACO har kommit fram till att det lönar sig för kvinnor att förbli singlar. En kvinna som blivit sambo alternativt gift sig tjänar 8 % mindre än när hon levde ensam.

Slut på reportage. Och? När kommer slutledningen och den egna reflektionen? En kvinna som blivit sambo, alternativt gift sig, har gått ner i arbetstid för att hon antagligen ska få, får eller har fått barn. Lönsamt?

Exempel 2
Journalist frågar Charlotte Perelli:
- Är det sant att ni sytt i fler skenor i klänningen? Har Ukrainskan härmat din klädsel? Hur har du blivit så smal?

Perelli svarar med substans bakom pannbenet, tack och lov. Själv längtade jag efter helt andra frågor.

Regipunktnu frågar CP:
- Hur mår rösten? Sluter stämbanden? Hur hanterar du nervositeten och det stora pådraget runt om?

Exempel 3
Relationsexperterna i P3:
I brev från Karin framgår att hon dejtat en kille i en månad. Först kändes det bra, men nu tycker hon att han är lite tråkig. Han vet inte riktigt vad han ska prata om. Ska hon dumpa honom eller ge honom en chans till?

Relationsexpeterns råd:
- Han är helt fel för Karin! Hon kan träffa en mycket bättre kille!

Själv tänker jag: en månad? Det är väl ingenting om man ska lära känna en människa. Kom tillbaka med din fråga om ett halvår, Karin.

Så här håller jag på. Recenserar världen runt om mig. I alla fall när jag sitter ensam i en bil och lyssnar på radio...

Andra bloggar om , ,

onsdag, maj 21, 2008

En ryska i sängen...

Vad jag njuter av nätet ibland! Sitter mycket vid datorn i jobbet just nu. Alla knapptryckningar och musförflyttningar är inte lustbetonade, men måste göras. Datorn är ett oumbärligt redskap, det går inte att komma ifrån. Jag är mycket tacksam mot både Åskviggen och Rollsen.

Men så tar jag paus och hittar ett fullständigt galet och ljuvligt test på nätet. Höj ljudet på datorn, tag tre minuters paus, och klicka HÄR.

Jag lovar att du inte blir besviken!

tisdag, maj 20, 2008

Forsar och flöden



Min tillvaro är ett vattenfall
Dramatiskt och rykande
Friskt och välgörande
Vilar i det lugna vattendraget nedanför fallet
Tills strömvirvlar drar mig inåt, bortåt

Hittar ett klippsprång och griper tag
Väntar i lövverk som ger skugga

Forsen är den puls vars takt mitt hjärta slår.

måndag, maj 19, 2008

Bidrag, tack!

En anonym läsare antydde en gång att jag var bitter. Då höll jag inte med. Tilltufsad och vingklippt, ja, men inte bitter. Men idag tar jag tillbaka allt jag skrev då. Nu är jag både förgrämd och förbittrad!

Varför? Jo, det finns barnbidrag, bostadsbidrag, sjukbidrag, föräldrapeng, änkepension, osv osv, men när kommer singelbidraget?

En singel betalar följande räkningar 100 % ur egen kassa:
Hemförsäkring
Bilförsäkring
Fordonsskatt
Hemtelefon
Bredbandsavgift
Kabel-TV avgift
TV-licens
Elräkning
Dagstidning

När jag var sambo var mitt ekonomiska åtagande hälften av dessa. Dessutom delad hyra och bostadslån. Vad hade hänt med mig om jag inte dubblat min lön, nu när jag fördubblat mina utgifter? Tro mig, det hade legat en smutsig, illaluktande och utslagen kvinna utanför T-centralen, med en torr skorpa i ena handen och en vattenfylld konservburk i den andra.

Alltså: kära ni som är valda för att förbättra medborgarnas livsvillkor, var så vänliga och inför singelbidrag omedelbart, innan vi fyller parker, torg och stationer med vår bittra, unkna andedräkt!

Mer om , ,

söndag, maj 18, 2008

Sömnig söndag

Jag har varit låg ett tag. Trötthet, saknad, vrede. Jordens sår och mina egna. Men vänner på telefon och vän tätt intill i soffan lördag kväll, kombinerat med tio timmars sömn, gör att jag vaknar med ljus i sinnet och ser fram emot dagen.

Min ena rikedom kommer hem från Prag idag. Min andra från Rimforsa. Och det är ledigt. Lite lagom mulet, bra väder att springa i.

Jag minns samtidigt en annan söndag, tidigare i vår:
Bodde i en Lappländsk by, 70 innevånare, ett byahus, en hembygdsgård och ett kapell. På påskdagen skulle en vän sjunga i kyrkan, en annan spela orgel. Jag gick dit, tillsammans med resten av dem som egentligen kommit för operans skull. Laestadianerna i byn gick däremot inte dit, för prästen var en kvinna.

Vi var kanske trettio i salen, två gånger så många som var vanligt. Bakom oss diskuterade farbröderna högljutt på finska, jag hörde ordet Stockholm och förstod att de pratade om oss, vi tillresta, vi främlingar, vi utbölingar.

Gudstjänsten följde traditionell mall, men plötsligt sa prästen något som fick mig att reagera:

”Tänk en stund på vilka synder ni begår.”

Det blev tyst. Och jag såg direkt, glasklart, vilken ”synd” som är min grövsta. Om jag omvandlar ordet synd till något som jag måste bli medveten om. Begripa och bena ut och göra mig av med såsom man alltid slänger skräp som inte behövs.

En mening från en präst gav mig mer självinsikt än ett halvår i samtalsterapi. Och jag blev faktiskt lite klokare.

Idag går jag inte i kyrkan. Men på hantverksmarknad.

fredag, maj 16, 2008

LÄS INTE DENNA BLOGG

Jag avskyr förbuds- och pekpinneskyltar. Beträd ej gräsmattan. Obehöriga äga ej tillträde. Spotta inte på golvet. Och så vidare.

Ju fler ”Din mamma jobbar inte här”-lappar jag ser, desto större blir min lust att omedelbart diska allas skitiga porslin, torka diskbänken skimrande blank och ställa en bukett gullvivor på det kollektiva fikabordet.

Nu bor jag i en trappuppgång med en självutnämnd Lapplisa. Tvättstugan tar priset. Se bara på instruktionerna i torkrummet:



Eller vad sägs om den här (förtjusande formulerat, egentligen):



Så kuggfrågan: vad tror ni att jag har lust att göra när jag ser den här?

torsdag, maj 15, 2008

I lust och nöd?

Nej jag gifte mig aldrig i kyrkan. Och nu är jag dessutom skild.

Men frasen "lust och nöd" ekar i mitt huvud. När lusten kommer över oss, ska vi då bejaka den, oavsett konsekvenserna? Och nöd uppstår garanterat med jämna mellanrum i livet - är det inte då vi behöver varandra som mest?

Jag orkade aldrig tänka på det här när jag spräckte en familj i passionens namn. Däremot har jag ofta upplevt hur vissa vänner står kvar medan andra försvinner, då, när nöden tränger in i vardagen.

Det uttalade löftet är nog det svåraste som finns att hålla. Det är klart att det går att låtsas som om det bara är ord (vilket det ju är), men hur ska människa kommunicera med människa om vi inte bestämmer oss för att ord faktiskt står för något?



Brudparet i lördags var förväntansfulla och lite sammanbitna.
Jag förstår dem.
Det är stora ord de säger.

onsdag, maj 14, 2008

Vad behöver en människa?

En vapendragare? Men jag har inget vapen att bära.
En medspelare? Krävs vissa regler, eller hur?
En beskyddare? Jo. När det blåser allt för hårt.
En välgörare? Tänk...
En rådgivare? Absolut.
En beundrare? Sårbart.
En groupie? Nej tack.
En domare? Det räcker gott med mig själv.
En följeslagare? Det kan vara flera.
En själsfrände? Om det finns, så: ja.

Fortsätt gärna tankegången själv...

Tema "människa bland människor" följer mig just nu, kanske var det det där med speglingen från igår?

tisdag, maj 13, 2008

Ansikte mot ansikte



Idag har jag varit på ett seminarium om Narcissusmyten, skildrad i Stagnelius ord tonsatta av en nutida kompositör. Självbespegling - spegling. Ser du för djupt i dig själv riskerar du att falla ner i en avgrund. Men lite kär i sig själv måste man vara för att orka.

Och människan speglas i en annan människa. Ibland har jag känt mig som en drottning, just på grund av speglingen från en annan. När den reflektionen försvann fanns bara jag kvar. Nu glor jag mig i spegeln då och då, mest för att reda ut en och annan hårtest, markera ögonen med svart eller pricka rätt med tandborsten. Ytskiktet är långt ifrån perfekt, men jag inbillar mig att det finns mer under ytan.

Så om jag simmar omkring i min lilla vattenpöl ett tag till kanske någon tittar ner. Och upptäcker mig. Men om han bara ser sig själv förvandlas han snart till en narciss!

söndag, maj 11, 2008

11 maj

Idag är det min sista dagboksdag. En vecka av mitt liv dokumenterat. Fullt läsbart för vem som helst. Snacka om att synliggöra sig själv. Blev jag sedd? Ja. Var det spännande? Det kan inte jag avgöra. Men jag har bjudit på mig själv.

Nu till dagboken. Igår fick jag massage på nacke och axlar i evighet. Sedan sjöng vi igenom halva svenska sångboken, i improviserade stämmor till utmärkt gittar-ackompanjemang av M. Tänkte en stund att "nu ringer grannarna på dörren", men antingen var de inte hemma, eller också var vår musik att föredra framför högljutt lördagsfest-dunk.

I morse mosig i huvudet, för få sömntimmar, men dagen är strålande och vi vill ut. Skär varsin sallad av rester från igår, packar ryggsäcken, och kommer iväg på förmiddagen för utflykt på Kinnekulle. Jag visar M stenbrottet. Ett av de häftigaste ställena som finns. Han frågar; hur stort, hur högt, hur långt bort, hur gammalt? och jag kan inte svara, fast jag jobbat och turistat här sedan -97. Det säger nåt om oss båda...

Picniclunch i gammaldags mitt-emot-varandra-hammock på Hällekis säteri, sedan kaffe på toppen innan vi går till utkikstornet. NU lägger jag på minnet: 306 m ö h, 19 m högt torn, 117 trappsteg. På väg tillbaka från kullen hittar vi den kommande medeltidsvärlden, med Arn-kulisser och tornerspels-arena in spe. De är långt ifrån klara, öppning om 20 dagar...

Hinner med två stenkyrkor också (men kexchokladen ligger fortfarande i frysen, Martin) och handlar innan vi landar i soffan med solvärmda kinder och fyllda vinglas. Enormt trevlig dag, mycket skratt, mycket prat. Samtalet blir allvarligt, stora frågor om förälskelser, bedrägerier, uppbrott och längtan. Jag blir mycket ledsen. M försöker styra mina tankar i andra riktningar än de sorgsna. Han vill inte att jag ska "dissa" mig själv. Inte jag heller. Men vi är bara vänner, det räcker. Jag vill inget mer. Inte han heller.

Så slutar en vecka av jobb, möten, kollegor på besök, vän på besök och härliga utflykter. Imorgon åker M tillbaka till Halmstad. Jag jobbar vidare. En vecka till, så åter till Stockholm.

Jag längtar efter flickorna.

lördag, maj 10, 2008

10 maj

Lång härlig morgon, ingen stress, ingen tid att passa. Vi pratar och pratar, har massor att berätta, fråga, undra, reflektera över. Jag är fascinerad: M är genuint intressad av just mig, som människa. Inte vad jag kan göra för honom, inte vad jag kan ge eller hur han själv framstår i mina ögon. Vi går ut på stan, marknad på torget, hittar ett eventuellt skrivbord på loppis, men det kändes aningen stort ändå. Lunch på Larssons skafferi, ute i solen. Det gassar.

Så tar vi bilen mot slottet, stannar vid Brostugan och dricker kaffe nere vid vattnet. Två unga killar fiskar med levande bete, har svagt för mig att det är förbjudet, eller? Går runt på slottet tillsammans, bland annat i rum dit ingen turist kommer. M utforskar klocktornet och provar akustiken på borggården (och blir lika förundrad som alla andra.) Vi ser ett bröllopspar förbereda sig inför vigsel i slottskyrkan och jag frågar om jag får fotografera till kommande års trycksaker. Solen lyser in genom kyrkfönstret och faller så makalöst vackert på hennes klänning. Måtte bilderna hålla måttet när jag tankat över dem i datorn.

Vi doppar fötterna i Vänern (ja visst ja, först pratade M länge med raggarbils-ägaren som stod och väntade på brudparet utanför förborgen medan jag fotade det underbara mötet mellan 60-tals bil och 1600-tals slott).

Kör till fiskelägret, äter varsin glass och köper rökt sik till middag. Det är en sommardag. Vattenskotrar ute på Vänern. Träd och ängar blommar.

Nu är vi hemma. Vinet på kylning. Han vilar på min säng och jag ska titta på dagens bild-skörd. Är glad att han är här.

fredag, maj 09, 2008

9 maj

Ljust igen. Upp tidigt, försöker hitta något att ha på mig, tycker att jag är ful och har fula kläder. Avskyr att se mig själv i spegeln, svårt läge, för alla andra ser ju mig hela tiden och jag behöver vara medveten om vad de ser. Nåja.

Hämtar vid hotellet, kör ut till slottet. Där har VD’n dukat upp fika i utomhus i klar majsol, alla vid långbord, inte bara vi "operafolk", viktigt för personalkänslan! (Missar fikat dock, för en tidning ringer och vi pratar länge om projektet.) Sedan teknisk koll, ljus och scenbygge gås igenom, jag fotograferar historiska porträtt, (svårt att inte darra på handen, men jag är än en gång tacksam över kameran, min förlängda arm numera).

Lunch i stan, libanesen igen, sen går vi till skolan där vi hyrt stor sal för repetitioner efter midsommar. Klockrent samarbete, jag är så nöjd med att ha funnit lokalen och människorna som jobbar där. Resten av dagen sittning på kontoret, kostym efter kostym visas, karaktär efter karaktär diskuteras. Bra dag. Viktig dag. Men lång väg kvar att gå.

Sitter kvar på kontoret när alla gått och väntar på Martin som är på väg hit, söderifrån. Tänker föreslå en kväll av bara mat, vin, soft och soffa. Är trött. Säkert han också. Det är sommarvarmt ute och jag har skoskav och svullna fötter. Men mår bra. Skönt att sitta ensam i tystnaden en stund. Tänker INTE jobba lördag-söndag!

torsdag, maj 08, 2008

8 maj

Vaknar fem, alldeles för tidigt. Behöver köpa tyg eller nåt för att mörklägga rummet. Näsblod. Ont i rygg och nacke (tänkte ta mitt vanliga gympapass igår, men schemat var omlagt). Somnar om i alla fall, några timmar till. Tänkte ta det lugnt på morgonen eftersom vi jobbar kväll idag, men fick sätta igång direkt, text behövde skrivas och mailas iväg, utan betänketid. Är skitnervös för att min engelska inte är som den ska, kollade med Gunilla som bott i England – gudskelov; jag hade stavat fel till coffee!

Åkte till tryckeriets lastkaj, hämtade 10 lådor med reklammaterial (jag vill också köra truck) och sedan lunch hemma, forfarande rester från festen i söndags. Har ätit samma mat hela veckan… Gott, tradigt i längden men ekonomiskt. Efter lunch möte på kultur- och turismutbildningen, fick hyra övervåningen i deras fantastiskt vackra sekelskifteshus mitt i stadsparken, måste bara fixa dit sängar till en hel familj. Önskar nästan flytta dit själv. Sedan kontorsjobb fram till fem då ”teamet” dök upp. Roligt att träffa alla igen! Och har stor hjälp av Emma som mötte vid tåg, körde till hotell osv.

På kvällen träffar vi dansgruppen som ska vara med i operaföreställningen. De dansar för oss, och med oss, men jag står på en stol och filmar istället. Bra möte. En avslutande öl på stan, sen hem efter lång arbetsdag, över tolv timmar (tredje dan i rad). Ser fram emot att få en gäst i helgen – jag vet att jag lätt glider in på kontoret och jobbar både lördag och söndag annars. För trött för att skriva mer. Ska dricka mitt kvällsthe och krypa ner i sängen. Den är inte den bästa, kanske köper jag en ny, jag har ju ändå planer på att fixa ett förstahands-kontrakt här i stan i höst, och möblera upp ett eget hem. Saknar morgontidning, blir lite världsfrånvänd här nere. Hör nyheter på radio och TV, men idag har jag ingen aning om vad som hänt där ute. Lever världen?

onsdag, maj 07, 2008

7 maj

Läste Norén igår. Han skriver om sin förälskelse i en skådespelerska under ett regiarbete, att förälskelse är ett sätt att få börja om från början med sig själv. Tror att det är sant. Men tror också att förälskelse rymmer hoppet om att någon ska se vår inneboende godhet. Längtar ibland efter att bli förälskad, har känt ett frö några gånger (berörd av vackra ord) men skyr förförare och upptagna män. Kommer aldrig nånsin att medverka till otrohet. Vad som händer med M vet jag inte, men jag ser fram emot hans besök i helgen, vi har tät kontakt och uppskattar varandra. Han har blivit en god och nära vän som är viktig för mig.

På jobbfronten intet nytt, ringer, mailar, tragglar vidare. En riktig ”göra allting på samma gång”-dag. Skriver krönikan som ska in nästa vecka, glad över hur bra bilderna blev, hurra för nya kameran! Möte på eftermiddagen om marknadsföring bland annat. I bakhuvudet en idé som jag skulle vilja utveckla, men just nu är det bara projektledning som gäller. Ont i ryggen, antagligen fel arbetsställning. Går en lång promenad mot slutet av dagen och sen hem till tvättstugan. Skulle vilja ha ett badkar att krypa ner i, kanske tar jag ett lån och gör om mitt badrum där hemma. Har tänkt tanken så många gånger, men inte tagit beslut. Jag vet hur jag fungerar, i den stund jag bestämmer mig för något så genomför jag också det. Antagligen är det ren självbevarelsedrift som gör att jag bara funderar, inte utför, än så länge. Har inte ork eller tid innan sommaren är över.

Märker att det som skulle bli min dagbok ändå blir reflektioner och betraktelser. Jag är också tveksam till det jag skriver, men jag har nu en gång tänkt att jag skulle skriva utan distans, utan iakttagarens utanför-blick, utan krönikörens tonfall, utan dramaturgens slutknorr. Korrekturläser inte ens. Egentligen vill jag vara ännu mer personlig och utlämnande, men vågar inte riktigt. Än.

tisdag, maj 06, 2008

6 maj

Vaknar före väckarklockan, inviger nya moccabryggaren. Lite beskt kaffe så här i början, men den kommer att ”köra in sig”. Får tackmail från far, läser med tårar i ögonen: ”Eftersom du finns räds jag varken åldrandet eller döden!”.

På jobbet före 8, Emma kommer 9. Vi fyller golvet med hyresavtal och lägger lappar med allas namn på. 50 bostäder bokade, alla efter hembesök, ibland med kaffe, ibland utan. Lunch på libanesisk restaurang, bäst i stan. Besöker turistbyrån som flyttat och presenterar mig för nya turistchefen, vi pratar lite om den kommande invigningen. På väg tillbaka köper jag rätt och slätt en kamera. Nästan femtusen pix, med minneskort och försäkring. Ett impulsköp kanske, noga övervägt på samma gång. Behöver den i jobbet, kanske kan ta den på projektet, vi får se.

Så åker vi till slottet, Emma och jag. Full fart där, pratar med än den ena, än den andra om allt som pågår i min verksamhet, frågor jag har, information jag måste förmedla. Kopiering, frankering, redovisning, underskrifter osv osv och jag önskar att jag nån gång kunde komma dit utan att ha lagrat upp miljoner saker som måste göras just på slottskansliet. Bara sitta en stund i trädgården (tycker så mycket om Simon, han förmedlar lugn och värme, han är konstnärlig och intelligent), hinna fika och prata ”small-talk” med mina arbetskamrater, lyssna på vad andra gör. Inte bara vara upptagen med mitt.

Vet att jag lätt får tunnelseende. Är inte närvarande i det som händer utan sysselsätter mig oavbrutet med projektering. Ligger ett steg före. Vänner och kärlekar har lidit av det. De som stadigt tagit tag i mig, tittat mig i ögonen och sagt, inte med gnäll utan respekt i rösten: ”sluta, här är jag, stopp, ge dig” finns kvar. De som irriterat sagt ”du ska alltid ha allt på ditt sätt” har försvunnit, de har upplevt mig som ett hot. Det är jag inte.

Tillbaka på kontoret i stan, leker med min nya kamera. Den är kanon! Eller nej, förlåt en Olympus. Skriver dagboken från jobbet, för det var trögt med det mobila bredbandet hemma igår kväll. (Får berätta om kvällen imorgon.) Lite värk i trampdynorna, har gått i klackskor hela dan. Det är väl fan om jag inte ska lära mig det.

måndag, maj 05, 2008

5 maj

Vaknade tidigt och gav mig av. Börjar få lite rutin på flyttmomentet: ”kylen, blommorna, soporna”. Tankade och fick en plötslig ingivelse att kolla motoroljan. Tur - där var helt tomt. Kände ett slags motstånd till att öppna motorhuven, märkligt, kanske för att jag levt så länge med en man vid min sida och helt låtit bil-ansvaret vara hans. Fyllde på, lätt som en plätt, och efteråt var jag glad och lättad. Varför tvekade jag ens? Fånigt. Jag måste klara allt själv nu. Det är inte svårt. Värre att vara beroende.

Passerade Laxå och noterade att ”Rösta på Laxå!”-skyltarna var borta, antagligen har de åkt ut ur Körslaget. Jag såg programmet en gång och tyckte det var riktigt dåligt. Dessutom påminde det hela mig för mycket om min tid i ”Up with people”; onyanserad sång för fulla halsar, löjliga ’vamps”, konstlade leenden och så den hysteriska energin, som en slags grupp-psykos.

Framme i lägenheten efter fyra timmar i bil, åt lunch och gav mig sen av till kontoret. Där trivs jag! Solen lyser upp den gamla porslinsfabriken, många människor strosar runt i ärmlöst och jag kan i lugn och ro gå igenom post, möblera in mig efter två veckors arbete hemma och tänka ut riktlinjer för veckan som kommer. Imorgon börjar min assistent Emma. Jag är lite nervös för att hon inte ska få ut det hon vill av sin praktik, jag har aldrig varit handledare förut. Vännen från Halmstad ringde, glad nybliven bilägare – heja! Sen ett samtal med den som gjort mig mer illa än nån annan, nånsin. Han berättade hur dåligt han mått tillsammans med mig och barnen, hur han vantrivts. Grät efteråt. Men stålsätter mig med förnuftet: oavsett vad, så var jag inte värd en sån behandling. Tar ett djupt andetag, går ut i livet, och hittar tillbaka till harmonin.

Handlar, planterar lite blommor på balkongen, äter sallad med stekt Haloumi. Vandrar runt i det hem som jag måste göra till mitt fast det är en annans, funderar över vad jag ska göra med jätteaffischen av Roy Lichtenstein som jag tycker är vedervärdig. Kanske hitta något tyg att hänga över? Ringer flickorna. De är också trötta. Inte konstigt, efter helgens jobbande och födelsedagsfirande. Avslutar dagen i soffan med att laga jeansen – måste köpa nya!

söndag, maj 04, 2008

Kanske en dagbok?

Inspirerad av Lars Norén tänkte jag prova att helt enkelt blogga som en dagbok i en veckas tid, med start imorgon. Inte för att jag är lika intressant som person, känner en mängd namnkunniga kulturpersoner eller har samma vassa språk, men ändå. Vill prova. Bara för att se hur det skulle vara - mitt eget lilla skriv-experiement!
Sedan får jag se om jag tappar läsare, eller om någon tycker att det är spännande med en personlig berättelse. Själv tycker jag "En dramatikers dagbok" är ruskigt fascinerande...

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag, maj 03, 2008

Inte vilken helg som helst

Lördag morgon. Solen lyser in i rummet med snedtak och väcker mig tidigt. Jag smyger nerför trappan i den gamla 1700-tals huset och tappar upp ett hett bad. En timme senare, när jag sitter med tidning och kaffekopp vid köksbordet kommer en strålande glad man i pyjamas in i köket.
- God morgon my darling! Ser du vilket fint väder?! Och så har jag börjat på korsordet! Det ligger på sängen om du vill ha.
- Gärna. Men jag sitter och funderar på vad jag ska blogga om idag...
- Du ska blogga om mig såklart!

Såklart. Framför oss ligger två dagars baluns med buller och bång, vi är förberedda till tänderna och regnet har upphört. Så idag skriver jag om en av mina stora förebilder. Läs mer här!

Tack för alla galna upptåg och finurliga lekar. Tack för Bellman, gatumusikern och "Daddy's sanitet". Tack för sångerna du skrivit, verserna du diktat, tack för långseglingar, skidfärder och utlandsresor. Tack för allvarliga samtal, stöd i kriser och motgångar, skyddsnät när jag fallit och sparring när jag misströstat. Tack för att du varit min publik, från mina första trevande uppsättningar som 14-åring till de stora projekt som jag fått göra som vuxen, över hela landet. Tack för att du är flickornas stora vän i livet. Tack för all din omsorg, din vård av hem och hus, ditt öppna sinne, din kärleksfullhet och ditt skarpa intellekt.

Och se nu till att du blir både 80 och 90. Jag lovar att blogga om dig varje högtidsdag!

fredag, maj 02, 2008

Jag tror

på snygga avslut. Att oavsett djupet av relationen sätta en rak och värdig punkt. Ett schysst avslut är den jord i vilken fortsatt kontakt skulle kunna gro, och den belysning som avgör om minnena är ljusa eller mörka.

Själv har jag några "rinna ut i sanden"-avsked på mitt samvete. Jag ska skärpa mig. Även om jag är skiträdd, behöver bli bekräftad eller inte vill bränna några broar.

För klartext är A och O.


, ,

torsdag, maj 01, 2008

På begäran – igen

L undrade om fler sex ords romaner skulle dyka upp här på sidan, och efter en tidig tripp in till city igår, via diverse pendeltågs- och tunnelbanestationer, dök följande - för mig mycket talande! - ord upp i mitt huvud:
Jag vill ta min Metro själv.

onsdag, april 30, 2008

På begäran!

Min yngsta dotter vill att jag berättar något som hände häromdagen.

Vi skulle göra potatismos, hon och jag, och hade kommit till det moment när allt geggas ihop med varm mjölk. Jag tog elvispen och satte igång. Men på bunkens kanter fanns forfarande stora bitar av omosad kokt potatis, alltså hämtade jag helt enkelt en sked för att putta ner allt, liksom ner i smeten.

Jag brydde mig aldrig om att stänga av vispen. Vadå - jag är ju expert på parallella verksamheter.
Schwisch! Tre sekunder senare såg det ut så här:



Och jag kände stor tacksamhet över att jag i alla fall inte försökte putta potatis med fingrarna...

(Vill passa på att tacka dig M som lyckades trassla ut skeden!)

Tag

tisdag, april 29, 2008

Avsked med djup suck, måndag kväll

Så tog ännu en säsong av Prison Break slut och jag är, som alltid, jäkligt imponerad av berättartekniken, manuset och vändningarna. Trodde jag skulle tröttna när allt började om från början i Panama-fängelset, men nej... jag fastnade igen.

Prison Break använder sig av framför allt två sätt att skapa ständig framåtrörelse: hinder och komplikation. Sedan är varje avsnitt fyllt av "säga A men inte B", cliffhangers, utmätt tid och planteringar av både objekt och människor som jag vet kommer att få en funktion längre fram, men förstår inte ännu hur. Och trots att jag känner mig rätt hemma på dramaturgi-fronten lyckas jag bli överraskad. Hela tiden.

Att sedan karaktärerna är utmejslade av skickliga skådespelare, att varje gestalt bär på en mörk hemlighet, att det kan komma långa scener av fördjupning och reflektion mitt i all action och att den jag "hejar på" värderar heder, etik och medmänsklighet högst, ja det får mig att sitta klistrad. Jag som aldrig annars lyckas följa en tv-serie.

Missat Prison Break? Serien fortsätter i höst.



Läs även andra bloggares åsikter om

måndag, april 28, 2008

Hudlöst

Det är nånting med den nakna, sårbara människan som intresserar mig så oerhört. Avskalningen. Synliggörandet. Innehåll, inte yta.

Så jag köpte Noréns "En dramatikers dagbok", och redan nu, efter knappt tio sidor, känner jag mig fullständigt indragen. Lars Norén är kompromisslös, men hårdast mot sig själv. Eftersom han inte försöker behaga skriver han också inget annat än sin egen sanning (den som boken fått så mycket uppmärksamhet för, men som bara är en konsekvens av ett sätt att leva som människa bland andra människor.)

Mitt första möte med Norén var som tjugoåring. I min värlsbild var teater = sagor, bakgrundsmusik och glansiga kostymer, men så satt jag en kväll på Dramaten och fullständigt golvades av "Natten är dagens mor." Noréns text var som en biljardkula som sköts in i mitt intellekt och sprängde den prydliga pyramiden av ordning och reda.

Och jag vet att måste jag välja mellan försköning eller krass verklighet, omskrivning eller osminkad uppriktighet, så tar jag det senare.
Längtar redan till ikväll när jag får läsa vidare i den svarta dagboken...

Andra bloggar om ,

söndag, april 27, 2008

Nej, det finns inga garantier

Hon ville veta hur lång tid det tar. Hon ville höra exakt När det går över. Hon ringde för hon är i en känslomässig sträckbänk där även jag varit, och hon vet att jag överlevde.

Jag hade bara ett enda svar att ge: let it be.
Låt allt få plats. Krälar du så är det ok. Raggar du upp nån på krogen, låt det gå. Skrik, gråt, skratta, sup, hata, böna, förlåt eller förtvivla, men värdera inte och framför allt: stick inte huvudet i sanden. En kris är en kris är en kris är en kris är en -

Och den går över.
Men jag kan inte säga När.

Etikett

lördag, april 26, 2008

Dit och tillbaka igen


Ska bara hit ett tag. Tillbaka imorgon!

fredag, april 25, 2008

Sagan om... III

Rödluvan på väg hem genom skogen.
Vargen, dyker upp bakom ett träd.


Vargen
Vart är du på väg, lilla vän?

Rödluvan
Hem. Min mamma väntar på mig.

Vargen
Ska du inte följa med mig istället?

Rödluvan
Nej, jag får inte.

Vargen
Gör som jag säger. Kom här!

Rödluvan
Rör mig inte – jag ropar på mamma!

Hon sparkar vargen på smalbenen. Då blir han rasande.

Vargen
Du din lilla jävla råtta! Jag ska visa dig vem det är som bestämmer.

Han tar stryptag runt Rödluvans hals.
Efter en stund rör hon sig inte mer.
Han lägger henne i bakluckan och kör iväg.

torsdag, april 24, 2008

Sagan om... II

Törnrosa är ensam hemma. Föräldrarna åkt iväg någonstans och hon irrar planlöst runt i salarna. Så kommer hon till ett dunkelt rum.

Fen
Kom in min vän.

Törnrosa
Vad gör du?

Fen
Jag spinner en tråd. Gör något som ger resultat.

Törnrosa tittar på sländan och spinnrocken under tystnad.

Fen
Och du, vad gör du?

Törnrosa
Inget. Det finns inget att göra.

Fen
Har du svårt att finna en mening med allt?

Törnrosa
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Fen
Sätt dig här och prova. Jag lovar att det kommer att göra dig lugnare.

Törnrosa går närmare. Den vassa nålen sticks in i armvecket.
Strax efter sprids ett leende över tonåringens bleka ansikte, innan hon försvinner in i dimman.

onsdag, april 23, 2008

Sagan om... I

Snövit ligger i en säng.
Runt henne sju dvärgar. Svettiga. Trötter har sträckt ut sig på golvet.

Kloker
Om vi inte hade hittat henne hade hon varit död nu.

Butter
Vad skulle hon ut i skogen att göra från första början?

Trötter
Som om vi inte hade tillräckligt att ta hand om.

Blyger
Hon är i alla fall rätt söt där hon ligger.

Butter
Hon har inget här att göra.

Glader
Jaså? (skrattar) Så sa du inte nyss.

Butter
Lägg av.

Kloker
Tänk om hon hade blivit liggande där på marken.

Prosit
Hon kunde blivit sjuk.

Glader
Hon ska vara jävligt glad att vi råkade komma förbi.

Trötter
Men fan vad det tog på krafterna…

Toker
Kom igen grabbar, ni snackar för mycket. Vi knullar henne en gång till. Hon tigger om det, ser ni inte det?

tisdag, april 22, 2008

Miroir

Den enda vettiga förstoringsspegel som finns i mitt liv är backspegeln i bilen. Där sitter jag och noppar mustasch och ögonbryn.
Det måste se ganska kul ut.

Etiketter:
;-)

måndag, april 21, 2008

Vissi Darte

Vissa dagar bara är som de är. Svårfångade. Obegripliga. Liksom svävande. Jag försöker inte ens förklara för mig själv varför det vilar ett stråk av melankoli över allt. Det kan vara våren. Eller minnena. Eller längtan.

Men ändå, sökare som jag är, tar jag ett spåkort, bara på skoj:
”Eremiten representerar insikter som uppstår när du tillbringar tid ensam med dig själv och dina tankar. Det finns stunder i ditt liv när isolation är nödvändig.”

Ner i jordhålan alltså?
Nej, jag tror jag håller mig kvar i dagsljuset.
Vissa dagar går över och blir nya dagar.

söndag, april 20, 2008

Jag dissar, alltså finns jag, Descartes

Två bottennapp på kort tid:

Usel film:
”Beowulf” från 2007, där bl a Anthony Hopkins lånat sin röst och sitt utseende till denna digitala slakt på ett av litteraturens stora verk: Beowulfkvädet från 900-talet, troligen skrivet av en engelsk munk.

I Zemeckis version möter vi en plastig hjälte som vrålar, knullar unga hovdamer och har ett sexpack som inga anabola i världen skulle kunna åstadkomma. Blodet sprutar, monstret dregglar och draken är i detta manus – naturligtvis – Beowulfs son. Kul komplikation, eller?



Dålig bok:
”En sorts kärlek” av Ray Kluun. Ok, temat är rörande och jag drabbades i slutet, men texten är ganska undermålig och innehållet ytterst irriterande. Snygg man i karriären har en hustru som får bröstcancer, varpå han ständigt bedrar henne (han har det jobbigt, stackaren). Värst blir det när den förstående älskarinnan träder in och ger tröst, sex, närhet. Hon som han kan prata med, hon som gör honom hel, som ser honom såsom han är värd att bli sedd – och som inte ställer ett enda krav. Kanske är detta varje mans dröm om kvinnan som hör till hans privata rum? Själv tror jag inte att hon finns.

Jag ska tänka mig för innan jag lägger ner mer pengar på något som på sin höjd kan leda till en sågning på nätet!

Andra bloggar om , ,

lördag, april 19, 2008

Årlig PMS?

Det är nu jag minns varför jag valde humanistisk linje, en gång för länge sen. Just nu idag, när jag spänner min matematiska förmåga till det yttersta för att räkna ut diverse fastighetsskatter, uppskov från bostadsförsäljningar, återföringsbelopp och vilka siffror som ska stå i vilken ruta. Aldrig någonsin har jag deklarerat med bara ett kryss, så jag har en viss beredskap, men så här snårigt har det inte varit förut. Till och med den ekonom jag ringer upp svarar: ”Tyvärr, jag kan inget om uppskov, jag arbetar med företag…”

Och jag kan inte begripa att jag själv måste vara revisor och ekonomisk strateg på samma gång. Det finns ju datorer, register och en massiv byråkratisk apparat; staten vet väl redan allt om mina affärer? Varför kan inte även dessa siffror vara förtryckta? Så att jag kan gå ut i solen och njuta av våren istället?!

Jag biter ihop och tänker att det bor en detektiv i mig; en jäkel på slutledningar, analyser och logiska samband. Dessutom ligger det inte i min natur att ge upp.

Till sist tror jag att jag har fått till det. Tittar ut: solen har gått ner.
Skit också. Men det finns ju en söndag…

Fler än jag som skrivit om ,

fredag, april 18, 2008

Livet som nomad

Det finns runda och kantiga hem.

Jag har precis lämnat ett mjukt och följsamt andrahands-boende på min arbetsort och flyttat in en lägenhet där allt är väldigt trendigt stylat. Men hårt.

Så nu har jag blåmärke i pannan (bockade rakt in i vass vägghylla), på låret (gick emot fyrkantigt bord) och på ena foten (trampade på en skarp skohylla av stål).

Jag vänjer mig kanske.
Annars får jag börja madrassera, det går det med.



Andra bloggar om

torsdag, april 17, 2008

I strävan efter njutning...

Människans uppfinningsrikedom känner inga gränsen. Jag har just suttit i en enorm massagefotölj av mörkbrunt läder, som en relik från farfars gamla rökrum. Hårda kulor har löpt upp och ner utmed min ömma rygg. Jag blundade och låtsades att det var starka händer.

En kvart senare tog det förinställda programmet slut. Det var då jag hade velat säga: tack snälla du, men kan du inte trycka lite mer just här...

onsdag, april 16, 2008

Jag har en vän i viken



Ibland får man kontakt. Vid en vik av Vänern satt en vän och tittade på mig. Länge. Trots kameraklick och försiktiga steg närmre i gruset.

Men det är sant. Jag är faktiskt inte ett dugg farlig.

tisdag, april 15, 2008

Det ska böjas i tid!

På Kungliga Operan i Stockholm har man gjort ett snilledrag: en operakonsert för små, ja spädbarn. Sammetsbeklädda stolsrader ersatta av barnvagnar, nappar istället för pärlhalsband. Det är genialt, och operaälskaren inom mig jublar: ut i verkligheten, ut till människorna, ut ur fördomarna!

Själv leder jag arbetet med nyskriven opera på urgammalt slott. Också vi vill komma förbi det elitistiska; kom och njut, kom i seglaroverall om du vill, kom och hänförs av miljön, klangerna, orden och den enormt fysiska prestation den sjungande människa gör, mitt framför dina ögon.

Vi kommer inte att ackompanjeras av så mycket barnskrik, tror jag, men säkert en och annan svala.

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag, april 14, 2008

Tuff dag

Idag tänker jag på förövare och offer. Jag är förbannad och förtvivlad på samma gång; hur kan en människa hota, skada, släcka ett barns liv?

Men känslan är så stark att orden inte räcker till. Ikväll tänder jag ett ljus för flickan som cyklade hem från fotbollsplanen, såsom alla barn ska kunna göra i trygghet.

Och här publicerar jag en bild av livet, det växande, det rörliga, det absolut nödvändiga.
Bilden är till henne.

söndag, april 13, 2008

Hit me!



Det är det där med Bollplank. Någon som skickar tillbaka det jag kastar ifrån mig - i en annan riktning än den jag förväntar mig. Eller sänder iväg något helt nytt som jag måste reagera på.

Det finns riktigt goda medspelare i min närhet, men det finns också många därute som signalerna studsar mot. Och det är lika roligt varje gång! Jag inspireras av andras tankar, ordlekar och associations- förmågor, jag är en mix av en vettexduk som suger åt mig och en ficktjuv som nappar till mig. Och liksom en orm växer jag alltid några centimeter när själen fått ny näring.

Så främmande och kända läsare och vänner; backhand eller forward spelar ingen roll, men bolla gärna tillbaka. Mail. Kommentarer. Eller så bygger vi fantasihistorier tillsammans på facebook. Skulle vi sedan ses irl någon gång så kan vi diskutera stort och smått en hel dag, eller bara vara tysta.

För i tystnaden pågår livet allra tydligast.

lördag, april 12, 2008

Grön bubbla

Idag kände jag mig som damen i Kieslowskis "Trikoloren" filmerna. Jag fick sträcka mig rejält på tå för att nå upp till hålet i glasåtervinningsbubblan.

Så måste det vara att vara ett barn. Från och med idag ska jag hålla ögon öppna för ett se om någon behöver min hjälp. Trots att jag inte har så mycket att erbjuda på nå-högt fronten.

Och kanske en dag får jag själv lite handräckning?
Vad enkelt det vore om alla kunde fungera så mot varandra.

torsdag, april 10, 2008

Sex ords romaner

Hemmingways är berömd: "For sale: Baby shoes. Never worn."
Sex ord och ett helt livsöde.

Nu finns det en svensk websida dit kända och okända skickar in egna beskrivningar på sig själv och sitt liv – allt inbakat i sex ord. (Länk till sidan hittar du här, eller under länkar i höger spalt.)

Själv har jag svårt att välja vilka ord som hör till mig. Rollerna varierar, dagsformen varierar, livet är ju allt annat än statiskt. Men jag har några förslag:

”Musen som röt rätt förnuftigt ändå.”
(tänker och tycker om det mesta)

”Det går bra. Javisst! Absolut. Jajamensan.”
(kan inte säga nej)

”Lätt att såra, lätt att lura”
(svarta stunder)

”En nål i en mänsklig höstack”
(ljusa stunder)

”Jag litar bara på min själv”
(säkrast så)

Eller kanske den här, som jag känner mest för:

”Kastar mig ut; faller, färdas, flyger.”

tisdag, april 08, 2008

En Askungesaga?

Det är vår i den lilla staden och på min arbetsplats är det strömavbrott, så jag ger mig ut på en stadsrunda. Och plötsligt får jag sån lust att bara handla nåt! Det är det där ljuset som gör det tror jag.

Jag går in i en skoaffär. Nyligen listade jag nämligen ut att om jag var 10 cm längre skulle jag inte räknas som överviktig. Alltså, 10 cm klack får det bli. Tänkte jag... Innan jag försökte få ner mina nedplattade barfota-tassar i designade dojor. Trixade och spetsade och lirkade och höll andan, men det gick inte, inte förrän jag valde tre storlekar upp. Äntligen!

Då var det det där med att hålla balansen. (Vilket jag gör alldeles utmärkt på en hästrygg eller under core-gympa övningar.) Foten gled fram och tillbaka och vristerna satte av åt motsatt håll. Den långa stiliga Catarina såg mer ut som en småberusad spratteldocka, vars värdighet var lika med noll.

Gav upp. Det blev ett nytt headset istället.
Och vad gäller skor kan jag alltid gå ner i vårt kostymförråd och låna nån av de här:


(bilden visar en fjärdedel av urvalet...)

Andra bloggar om

måndag, april 07, 2008

Vi gör våra val...

Maxim Vengerov, 32 år, världens bäste violinist, slutar.
28 års stenhårt övande och nu får det vara nog. Fiolen ner i lådan och upp på hyllan.
Spatsiba!

Nu vill han köra Harley Davidsson.
Och åka skidor.
Och så har han skaffat flickvän.

Vadå 300 000 kronor för en solokonsert?
Det finns mer värdefulla saker i livet...

Moderna uttryck

”Må bra” är ett trevligt avslut, men ”Må bäst” är lite märkligt. Är någon värd att må bättre än andra? Varför det i så fall?

Användandet av ordet ’fett’ är begripligt i dessa ”du-är-vad-du-äter- tider”, fett aktuellt alltså, ungefär som det var sjukt inne med ordet ’sjukt’ i samband med att galna ko-sjukan skrämde slag på alla.

"Värsta grejen" kanske har liknande drag från "Må bäst" - eller?
Tävlar gör vi i alla fall, vi nutidsmänniskor. Hej vilt och helst i TV.

Att lägga till ett NOT efter en mening är däremot en underbar förtydling - i alla fall för mig, som alltid har en fördröjd reaktion vid ironi (jag utgår från att människor menar det de säger). Med ordet ’not’ blir det glasklart och jag slipper känna mig dum för att jag trodde att något var sant!

Ja, så där kan man ligga och fundera vid fem-tiden en måndagmorgon… Kan inte lova att tankarna är särskilt klara (har inte riktigt vaknat än), men jag ville ändå skriva ner dem här på bloggen.

Har du några fler moderna uttryck som kan vara roliga att skärskåda? Skriv en kommentar!

Tags , ,

söndag, april 06, 2008

مرحباً

Lördag eftermiddag och jag gör något som jag inte har gjort på många år: sitter i en sandlåda och håller koll på att inte alltför mycket sand stoppas i en ettårings mun. Treåringen gungar, lägger huvudet bakåt och blundar – den flickan kan konsten att njuta av livet här och nu.

Fyra främmande barn med mörka lockar och leende ögon leker runt om oss. Bjuder mina brorsbarn på kex, ger fart på karusellen, hjälper de små i ruschkanan. Vi försöker prata med varandra i vårsolen, och jag förstår snart att de nyligen flyttat in till min Stockholmsförort.

Det är då jag inser att engelskan inte är självklart universell som det är sagt, inte heller franskan räcker. Icke den lilla dos av tyska som jag fick i mig i gymnasiet (trots bedrövlig undervisning) eller operaitalienskan som en och annan översättning har lärt mig.

Jag har en enorm brist i min kunskapsbank.
Jag kan inte ens säga; ”Vad heter du?” till ett barn på arabiska.



Tags , ,

lördag, april 05, 2008

Fritt efter Edith Södergran

”Jag längtar till landet där allting är,
ty allt som är dött är jag trött att förtära.”

(En vegans credo?)

fredag, april 04, 2008

Age is a state of soul



Jag vet en man som tröttnade på sin kvinna för att hon åldrades och gick upp i vikt, och istället bytte ner sig 25 årgångar och ett antal kilo. Logiskt visserligen, men det går inte att komma ifrån det faktum att alla åldras, oavsett startpunkt. Och många lägger på sig fler kilon tillsammans med rynkorna, som någon slags kompensation kanske: ”om det ska falla inåt där kan det väl i alla fall få gå ut här?”

Själv är jag en barnslig, smårund, medelålders jänta som ännu inte lyckats lära mig smutta belevat på rödvin, rutinerat krafsa ur ett krabbskal eller njuta av desserter indränkta i sprit och nötter.
Glass med chokladsås blir bra för mig. Efter spagettin, innan Rappakalja-matchen.

Häromdagen trillade jag på ett "vuxentest". Säkert vattentätt vetenskapligt förankrat ( - not), definitivt lite småroligt.
Och var det inte det jag visste: min egentliga ålder är 33.9 år!
Så: dömer du mig efter mitt skal, eller min själs liv och lust och lekfullhet?

Gör testet själv.
Och kanske ses vi någon gång på Gröna Lund sen?!

*
(Apropos vikt och kvinnors kroppar:
läs Anna Larssons lysande krönika i dagens SvD.)

Andra bloggar om , , , ,