31/3 (vart tog mars vägen?!?)

Kanslimöte på slottet; en högre växel läggs nu in på alla fronter. På eftermiddagen kör jag tillbaka hem - 4 timmar, hinner slänga in datorn i lägenheten och en pastasallad i magen, innan jag åker till skolan på Söder där N har konsert med ett gäng andra sångelever.



Hon är SÅ BRA! Levande och självklar på scen, proffsig och personlig, musikalisk och med en rasande snygg röstklang, långt ifrån ljus och luftig som är så vanligt bland unga sångerskor idag.
Jag är omåttligt stolt.

Och nu är jag omåttligt trött. Körde henne till hennes pappa, är ensam hemma. Tre nätter här, sen bär det av igen. Knaprar Fazer-choklad som jag inte kunde hålla mig från att öppna.
Dålig karaktär? Än sen då? Jag är värd lite belöning.

21.30, ännu kvar på jobbet.

Sov som om jag var drogad. (Sover allra bäst i min egen säng, trots att jag flänger hit och dit hela tiden.) Kommer i alla fall iväg relativt tidigt, men tycker bilen går dåligt. Försöker gasa upp mig på motorvägen, men motorn svarar inte. Som om den inte tände på alla cylindrar.

Den kanske är kall tänker jag, men åker ändå till verkstan som jag vet är bra och pratar med en farbror. Han vet inte vad det kan vara, men han kan titta på bilen. Imorgon. På onsdag säger jag, för jag måste ju ha den ner idag och upp i morgon.

Rullar vidare. Bilen går, men blir liksom tröttare och tröttare. Slår om färddatorn för att kontrollera bensinförbrukningen - och se på fan, den drar plötsligt 25 l/mil. Försöker på första bästa mack (Västerås) men får ingen hjälp. Fortsätter. På macken i Hallstahammar tipsar de mig att fråga bussverkstan intill. En superschysst kille hjälper mig (fast han inte har tid) och lokaliserar felet: trasig tändspole. Men han har inga reservdelar. Däremot surfar han på nätet och ser att en verkstad/skrot en bit bort har. Ger mig färdbeskrivning och telefonnummer.

På verkstan ska de egentligen gå på lunch, men när jag kommer väntar de på mig på gården och tjugo minuter senare har jag en bil som går som ett spett.

Förälskar mig tacksamt i hela bunten; rediga karlar i snickarbyxor (sexigt), hjältar med olja på starka händer (sexigt), riddare av min rossliga motor (romantiskt).

Kraftigt försenad till kontoret hoppar jag över lunch, kafferast, gympapass och hinna-handla-innan-det-stänger-tanke. Vår konsertmästare kommer förbi med bullar (livräddare, även han!), sen fler kostymprovningar, tittar på ännu en lägenhet, försöker avsluta trådar och få det gjort som måste göras här nere, som jag inte kan ta med mig hem.

Huvudet snurrar, vad har jag missat?
Jag vet: att gå hem.
Att stänga av datorn, både den framför mig på skrivbordet och den som surrar inne i hjärnan.

Inatt ska jag drömma om Hallstahammars bilmekaniker: ni har vunnit min stora respekt och tacksamhet. Jag glömmer er aldrig.

Sommartids-söndag

Solister första timmen, sen alla: vi provar rubbet, från början till slut. Ser historien fungera, med det finns kvar att finjustera. Såklart. Några "häng", men inte många. Nästa gång vi ses kommer inget att vara för första gången, vilket är en trygg plattform att stå på för att göra det här riktigt bra.

Eftermiddagsfärjan hem, genom ett totaldimmigt Ålands hav. Längtar tills det blir så varmt att jag kan stå på däck hela överfarten. Köper påskgodis och presenter till de där upp i Lappland (börjar ställa in skärpan på nästa projekt). Njuter av att vara resursstark, och kunna köpa det jag vill, inte det jag har råd med. Jag tror att jag aldrig kommer sluta vara tacksam för detta.

Skulle egentligen behöva sätta mig i bilen och köra till Lidköping redan i kväll, men jag orkar helt enkelt inte. Tröttheten är helt bedövande. I kropp. I själ. I tanke. I ögon.

I morgon.

Lördag: opera, opera, opera och teater

Lång dag. Bra dag. Bryter ner i delar. Efter lunch lite flamsigare (som alltid) men vi skrattar mycket. På slutet nosar vi på avskedsscenen för första gången. Det blir starkt när Dido och Aeneas håller om varandra krampaktigt, trots att hon gång på gång sjunger ”Away, away!” Ibland säger vi människor en sak, men önskar något helt annat.

Efter repetitionerna går jag med dirigenten och sånginstuderaren till Stadshuset, ser scenen än en gång. Blir nöjd när jag märker att alla tankar med dörrar och färdvägar kommer att fungera. Skulle vilja repetera där istället, men förstår att det är svårt. Vi flyttar dit i slutet av april.

Ser en mycket välspelad och välregisserad föreställning med Mariehamns teaterförening: ”Krymplingen från Inishmaan”. Satan vilken bra pjäs, varför har jag aldrig hört talas om den? Är oerhört trött men tappar inte koncentrationen en enda gång: texten har nerv, karaktärerna lever. Temat berörande; vem är egentligen krympling och vilka handikapp – och hemligheter - bär vi alla på?

Vandrar lite i ute mörkret, kommer till hotellet och fortsätter i mörker. Earth hour fick bli en timme enligt svensk tid för mig. Tänker på hur in i helvetes dumma vi är som håller på att förstöra miljön – även om jag tror, och alltid har trott, att jorden är större än människan. Till slut skakar hon av sig oss som en hund skakar av sig löss.

På lunchen idag pratade vi om rymdturism. Jag sa att den störta anledningen för mig att åka ut i tyngdlösheten skulle inte vara att se rymden, utan att se jorden. - Utifrån. Att faktiskt se att mitt i allt det mörka och livlösa svävar ett paradis med hav, skog, luft att andas och jord att bruka.

Tänker ofta på astronauten som skrev: jag åkte iväg som tekniker men kom tillbaka som poet.

Earth hour

- glömmer ni väl inte? 20.30-21.30 idag. Släck allt. Håll någons hand. Hitta stillhet. Tänk på att vi bara har en jord att bo på. Var rädd om den.

Fredag: till Åland

Åker från Grisslehamn, än en gång, varför vet jag inte. Kanske för att jag har en djupt rotad avsky mot Ålandsbåtar, Ekeröfärjan känns som den mest värdiga ändå. Eller för att jag njuter av att bila genom Roslagen. Lustigt, det är alltid sol när jag kommer farande, oavsett årstid. Det har varit så sen november, då jag första gången åkte till Musikinstitutet.

Repeterar med hela ensemblen. Härligt gäng. Jag har längtat efter dem. Och efter att få regissera, jag fylls av så mycket lust i mötet med musiken och människorna. Ställer scenen på flygplatsen. Får tårar i ögonen i slutet, när alla inser vad de har gjort. Tänker på Elisabeth Fritzl vars nya identitet avslöjats av paparazzis – jävla svin. I min läsning av operan är det media, inte häxor, som tvingar isär Dido och Aeneas på ett vidrigt, blodtörstigt sätt. Allt för att sälja lösnummer. Väntar med att jobba med ”When I’m laid” – den är sårbar och naken och F som gör Dido måste få med sig hela resan först, innan självmordsscenen.

Ser finalen av Let’s Dance ensam på mitt hotellrum. Där har det snaskats en del i kärleksaffärer – allt i underhållningens namn… (Men det skulle förstås kittla ännu mer om relationerna tog slut.) Vad jag önskar att skvallerpress och lösnummers-hets inte fanns. Att vi, publiken, skulle ignorera och se förbi sånt. Fokusera på våra egna liv, på goda tankar och handlingar och ett respektfullt och kärleksfullt förhållningssätt till omvärlden. (Jag låter som en präst.)

Heldagsrep imorgon. Alltså, nu: nyheter och sen god natt!

PS Måtte Laila vinna.
Sista dansen var så bra att jag grät.

Torsdag - hemfärd igen

Mantrat "kylen, blommorna, soporna" som jag alltid mumlar i skiftet från en ort till en annan är idag bara "blommorna, soporna". Köper en macka på macken när jag tankar (och upplever ffg denna veckan njutningen i att äta frukost. Måtte det stå en fungerande kyl i köket när jag kommer tillbaka på måndag.)

Betar av detalj efter detalj på kontoret. Sticker emellan med stöd till film-producenten som gör sin första tagning på slottet idag: förrådet rymmer allt från lösskägg till 1600-tals dräkter.

Bilar tillbaka hem på eftermiddagen; 4 timmar i bil, 3,5 timme i telefon - garanterat ostört pratande, inga inkommande mail med jämna mellanrum som nyfiken i en strut måste öppna.

Blir innerligt glad när jag öppnar dörren till min lägenhet - jag tycker så mycket om den. Här vilar ett lugn, här sitter värme i väggarna. Skilsmässohuset hade något dissontant över sig, som om det låg en mörk skugga över allt. (Jag lämnade det frivilligt i en ofrivillig separation. Saknaden efter hemmet läktes först av allt.) Där jag bor nu finns inte ett enda curry-kryss, jag har kollat med omgjord stålgalge. Häxa? Nej, uråldrig konst. Jag har gått med slagruta och funnit vatten på ön en gång.

Sophie Zelmani i bakgrunden, dämpad belysning, linfärgade väggar, mycket böcker, konst och keramik, möbler med själ... Ikväll njuter jag av stillheten i det hem jag älskar.

Imorgon mot Åland för repetioner med Händeloperan.
Tacksam för en stunds återhämtning innan.

Onsdag: i Italien (i fantasin)

Arbetsdag (lång). Same same but different (not). Inte alls spännande att läsa om vad jag gör på mitt jobb (dvs mycket).

Istället väljer jag att citera min fina mamma som är på äventyr i Italien, från vilken hon (och pappa) mailar målande reseskildringar. Och så här beskriver hon hur hon, på uppmaning av en mycket entusiastisk och spa-sugen äkta man, väljer mellan de olika behandlingar som finns på de Termiska Baden i Tabbiano Terme:

"Jag läser med stigande fasa och förvåning: nässköljning med ett otal hemska tillsatser, analsköljning med olika tillsatser, lavemang, ögontvätt, öronrengöring, heta bad så man blir som en skållad råtta, hurtigt kalla så man troligen stelnar till, eller varför inte de hälsosamma svavelbaden så man storknar och luktar torrdass efteråt. För att nämna endast ett fåtal av de läbbiga självplågarnöjen man kan unna sig.
Jag läser och läser och säger sedan stilla:
Calle. Nu åker vi till Cremona."

Visst önskar man att hon startar en egen blogg när hon kommer hem?!

Tisdagstankar

Sov dåligt. Kanske för att det blåste så mycket där ute. Eller för att jag sett en film som roat mig måttligt, men plötsligt, i slutscenen, helt oväntat drabbade mig som ett knytnävsslag i magen. Tema Förnuft - Känsla. Och att allting till sist får sin förklaring. Tänk om det är så.

Träffar två tjejer som söker "lära i arbetet"-praktik. 12 veckor - precis då jag som mest behöver arbetskraft. Bra möte! Nyttigt att själv försöka formulera vad jag gör, och hur. Jag har faktiskt inte en enda dags utbildning i projektledarskap, måste verkligen skapa teorier av praktiska erfarenheter...

Tre kostymprovningar inför tv-inspelningen, ut till slottet med en mängd ärenden, in igen till stan, tittar på ännu en lägenhet, jobbar lite till, huvudvärk, hungrig, rätt dåligt humör helt enkelt.

Men kvällspasset, kallat "Nostalgi Aerobics" gör mig glad. Bara titeln är ju hur kul som helst, det är som om man ser rosa trikåer, svettband och benvärmare framför sig! - och nu ska jag checka ut från kontoret och åka hem. Slarvar med måltiderna (ingen kyl = ingen frukost, inte tid för vettig lunch, sent hemma...).

Önskar jag hade nån som sa åt mig ibland.
Med kärlek i rösten.

Jag tror att bloggen kommer att bli mer av en dagbok ett tag framöver. Om ni ursäktar.

Dels måste jag vara fokuserad på det som händer (och det som jag ska se till att det händer), dels har jag själv haft stor glädje över den dagbok - dvs dokumentation - som hamnade på den här sidan förra året. Jag bokför mig inte på annat sätt – inte orkar jag skriva först allt jag gör professionellt, sedan blogga och till sist föra privata anteckningar!

För nu är det skarpt läge. Förra veckan gjorde jag en dag-för-dag planering och såg då, ur fågelperspektiv, att jag kommer att vara ledig en dag mellan må 23/3 – 1/5 =Påskafton. Tjoho! Alla andra dagar innebär arbete, resa, ansvar, skapande, administrerande, fysiska och/eller mentala prestationer. Ujuj. Det kommer att gå bra. Jag har valt det själv.

Dåså. Dagbok får det bli.

måndag 23/3
Kom fram sent igår kväll till min arbetsbostad (två timmar försenad från Stockholm pga trasig datorsladd). Upptäckte att kylen lagt av. (Tur att jag inte hunnit handla.) Frukost: en apelsin och några koppar kaffe på kontoret. Sen startade en riktig projektledar-dag: mail, telefonsamtal, kontrakt, besiktigande av bostad, biljetter, planering av kick-off. Färdigställer ansökan om stöd för att teckentolka en av föreställningarna i sommar (hur kan de undgå att bevilja - varför ska inte hörselskadade få ta del av en opera?). Pappersskäraren trasig – satan. Men min hyresvärd (bra kille) håller på att fixa en ny kyl.

Sist på dan: gymmet och mitt vanliga måndagspass, men blir knappt svettig. Var ledaren lite slö idag eller är det jag som kommit i trim?! Vacker solnedgång över stan.

Det har varit en bra dag. Kall och ensam. Men bra.

Söndagnovell, ännu en gång

Flickan satt i rummet med snedtak och sminkade sin Barbie med penolpennor. Sextiotalets skönhetsdrottning var nyklippt: ett hårt nylonsnagg stod åt alla håll. Ena benet var avvridet, och bredvid det kyskt obefintliga könsorganet gapade endast ett hudfärgat hål.

Dockan var hennes bästa vän. Det fanns ingen annan, varken i plast eller med hud. Ensamheten lyste likt ett irrbloss runt flickan, men ingen hann stanna upp och göra någonting åt det. Flickan själv märkte inget. Barbien fanns ju där, stilig med turkosblå ögonlock. Hon räckte. Trodde de alla.

En stor lockig hund slumrade vid flickans fötter. För en vecka sedan hade han ätit upp barnens kanin. Slitit sig in genom hönsgallret och tagit en luddig munsbit. Men det var glömt nu, glömt och begravet.

Utanför hördes ett längtansfullt råmande. Flickan satte dit en sista mouche innan hon la ifrån sig dockan, klättrade upp till fönstret och började vinka till korna. Majestätiskt ruskade de lätt på sina tunga huvuden och blinkade några gånger, tydligt så att hon skulle förstå att de hade sett henne.

Hon hade ännu inte rört vid något djur. Bara stått vid staketet. Hon hade stått där och andats in deras närvaro, deras tunga lukt, deras stadiga kroppar. Och hon hade sjungit för dem. Hojtat ut rader från "Singin' in the rain" på sin barnengelska. Ibland hade hon gjort en piruett också.

"När jag blir stor ska jag bli cow-entertäjner", tänkte hon.

Lördag

Vårdagjämning

Idag kl 12.53 står jordaxeln exakt vinkelrätt mot solen, dvs dagen är lika lång som natten.

Och jag längtar efter att få dansa solen till mötes, öppna alla fönster och dörrar och säga till ljuset: välkommen in, det var på tiden. Jag vill smycka mitt hem med tulpaner och liljor, jag vill bära ner vinterjackan i källaren och byta däck på bilen. Jag är beredd; varenda cell i min kropp står i givakt inför den tid som komma skall.

Halloween avskyr jag, Valentin bryr jag mig inte om, jul är time-out, påsk=skoter och midsommar är älskad skärgård - men de olika solstånden är moment under året som jag egentligen skulle vilja fira allra mest.

Tänk om jag kunde återskapa någon slags solkult? Typ såhär:

Sommarsolståndet firas på Ramklövs topp där vi ser solen gå upp efter att ha dansat hela natten (den riten har vi ju redan), höstsolståndet får bli en slags vemodig avskedsfest där vi en sista gång klättrar i träd, spelar fotboll eller brännboll i Hagaparken och sen äter varm äppelpaj i Koppartälten. Midvintersolståndet är självklart en Mumintrolls-rit med en enorm brasa runt vilken vi dansar och vrålar ut vår frustration över att solen har övergett oss (vi har förstås druckit en stor mängd varmt rödvin) och vårdagjämningen... ja, den ska vi fira imorgon med korvgrillning utomhus vid vattnet och lek i indianbyn.

Så ser du några galna barn och vuxna på lördag som springer omkring likt nyss utsläppta kalvar, och tjuter glädjevrål för att våren har kommit, ja då är det bara jag och mina solkultsanhängare...

Persefone och Hades

Så har då domen fallit.

Jag märker att jag håller detta fasansfulla ifrån mig med näbbar och klor. Kan inte ta in det, det är för ondskefullt. Att helvetet inte är något som eventuellt dyker upp efter döden är helt uppenbart. Värre än så här kan det aldrig bli.

Men mitt i detta allra vidrigaste läser jag att han har ändrat sin bild av det som hänt, efter att ha hört dotterns inspelade vittnesmål. Hans sanning och hennes sanning var skilda, nu erkänner han hennes upplevelse som sann: ja, hon var hans slav. Och han säger sig skyldig till samtliga brott för att hjälpa henne och barnen bygga upp ett fungerande liv, från och med idag.

Tror jag honom?
Antagligen inte.
Men det finns någon slags försoning i detta erkännande.
Ett spirande hopp om att godheten alltid segrar till sist.

Brott och Straff. Det största straff denne man nu kan ges är att tvingas leva med sig själv och vissheten om vad han har gjort resten av sitt liv. Må han leva länge länge till.

Människan bakom texten

”Du kanske är bäst på bloggen” skrev en läsare, och det är ju precis så det är!

Här får jag blomma i diverse formuleringar, och jag kan vara precis så vacker och själfull i dina ögon som jag känner mig inuti. Orden blir min foundation, meningarna min rouge och en och annan parentes är min highlight.

Du ser inte dubbelhakor, daller, trötta ögon och torra läppar.
Du känner inte doften av mina fisar.
Om du blir arg på mig så blir jag inte rädd, för jag märker inget.
Du kan säga fula saker om mig utan att jag såras.
Du blir aldrig utsatt för lågt-blodsocker-gnället, tänk-själv-så-lever-du-
längre-snäset eller jag-har-för-mycket-på-mina-axlar-utbrottet.

Å andra sidan...
Solen som strålar idag gör sig absolut inte bäst utanför mitt fönster.
Om en liten stund ska jag ta på mig jackan och gå ut för att ta del av den. På riktigt.

Konsten att köpa en tidning

M var sjuk och hemma från skolan, så jag gick upp till ICA för att köpa en tidning till tröst.

Hm.... Tidning?

Det första som hände när jag hittade rätt hylla var att alla tidningar var inslagna i plast. Kanske för att ingen ska tjuvläsa? tänkte jag och mindes min tid som Konsumkassörska när vi alltid lånade in blaskor till fikarummet. Men eftersom de med utvik var oinplastade och helt fritt fram att bläddra fram bilder av konstgjorda bröst i, förstod jag att jag hade dragit fel slutsats. När jag istället lyfte upp en tidning ur trådstället såg jag att det helt enkelt var för att det låg en SAK i påsen.

Och kan ni tänka er. Varenda tidning var en fiskdammspåse med gratis present! Så roligt! Men vad skulle jag välja? Ögonskuggan eller tränings-DVD, kameran eller klistermärkena, badgen, armbandet, gratisfilmen eller kajalpennan?!

Till sist valde jag läppglanset, för M har den vackraste rosenmun som finns, och hennes klasskompis - som råkade vara i samma affär just då - sa att den tidningen var bäst.

För det var väl ändå en tidning jag hade gått för att köpa?

"She works hard for the money"

Fråga mig inte vad jag jobbar med.
Fråga mig hellre hur jag lever mitt liv.

När jag efter halva verksamhetsåret 2008 hade mer än 200 timmars övertid bestämde jag mig för att sluta räkna och bara ’go with the flow’. Jag arbetar järnet när det behövs, släpper allt när jag kan. Jag är en duktig latmask.

Eftersom jag har möjlighet att sköta mitt uppdrag även från mitt hem, 35 mil ifrån arbetsplatsen, ser min lägenhet ut så här just nu: i köket temporär arbetsplats med laptop och diverse pärmar & papper. I vardagsrummet skrivbord med dator nr 2, och runt om (även på golvet) mappar, partitur, lösblad, plastfickor, fler pärmar och en vattenpipa (=rekvisita). Dessutom två stora kartonger med orkesternoter (de levererades en tidig morgon och jag öppnade i pyjamas. Budet måste tyckt att jag var en mycket underlig person…) Resten av rummet plus den inglasade balkongen är fyllt av 200 fleecefiltar (hela IKEAs lager helt enkelt). Och så ett antal kassar med teaterkostymer och lite annat.

Det drar ihop sig. Jag märker att jag går och småtrallar hela tiden. Dessutom har jag två regiuppdrag vid sidan om: innan slottet slukar mig helt spänner jag bågen först i Lapplands vildmark, sen på Ålands Musikinstitut.

Det finns inget normalt över mitt arbetsliv, det är mer en livsstil.
Ni anar inte hur roligt jag har.

Söndagsnovell - igen

De skulle begrava vildkatten.

Kvällen innan hade skottet ekat i skogen. Efter det hade den upphört att finnas; fienden som karvat fram kött ur Mymlans lena päls. Aldrig förr hade hon hatat så, kvinnan-modern som slöt alla till sitt bröst och blåste på alla sår.

Trots hatet ville hon inte vara med om begravningen. Hon satt i köket och spädde kaffet med sälta, medan kattan slickade sin blodiga mage, ensam i föräldrarnas garderob. Det blev pappan och barnen som fick utföra riten. Andäktigt stilla och med grytlock i händerna väntade pojken och flickan nu på stentrappan till det lilla huset.

Långt där nere på åkern såg de pappan lyfta upp en mjuk djurkropp med snöskyffeln. Han vinkade till dem att tiden var inne. De smög fram. Ordlösa. Blicklösa. Där låg döden och skrek dem rakt i magen, men allt de kunde göra var att slå. Ursinnigt slog de grytlocken mot varandra, och med snöskyffeln höjd i täten vandrade alla tre på rad in i skogen. Slag föll på slag. Solen föll bakom trädtopparna. Klang. Klang. "Bring out your dead."



Vid hålet i gläntan tystnade begravningståget. Liket rann motvilligt ut ur skyffeln och ner i jorden. Kanske sas det något. Kanske stod de bara stumma. Till sist började pappan ändå täcka gropen med jord från verkligheten, medan han sjöng:

- .... är joorden........ hiimmel, skön äär..... pilgrimssång... faagra..... joorden gå vi till Paradis Med SÅÅÅÅNG!

Den natten sov alla mycket djupt.

*

Så rätt det kan bli

Vi har suttit ett vilt gäng framför TV'n, med protokoll och godis och glada skratt - och jag måste bara få kommentera, precis som alla andra.

Ett fullfjädrat proffs, - magnifik, storslagen och med en jäkla glimt i ögat åker till Moskva. Vi ska vara stolta. Bort med duskaintetroattduärnåt. Lite Puccini-citat förhöjer bara.
Ingen skräll, bara ren knockout. Opera rules!

Och så den mest personliga artisten med det naknaste uttrycket som nummer två. Avskalat. Nerv och närvaro. Jo, det är min favorit men jag är så glad att hon slipper ESC, för snälla, försök aldrig göra om henne så att hon passar in i underhållningsmallen.

På tredje plats de tre grabbarna, helt ärliga i sitt uppsått. Ingen tillräckligt bra för sig, men tillsammans en fungerande trio: Blyger, Snäller och Snygger. Bra låt också. Vadå "låter lite musikal"? Låt killarna jobba sig rutinerade i diverse produktioner - gärna musikaler - och vi har artister att räkna med i framtiden.

Kanske är det inte bara jag som är mätt på det allt för perfekta. På yta utan innehåll. På Barbie & Ken, pappersdockor och skyltexemplar. Måns, Agnes och Alcazar saknar skavanker, tyvärr. De hade varit mycket mer intressanta om några penseldrag hamnat fel (men jag kommer glatt att dansa till deras låtar). Emelia är söt men borde lära sig sångteknik, Molly kan sångteknik men är alldeles för söt. Sarah är cool men satte aldrig sluttonen (den kanske inte finns i strupen helt enkelt.) Och H.E.A.T? Rare rockare har jag aldrig sett. Jag kan absolut se mig stå i publiken på nån konsert i framtiden.

Nu sovdags. Var bara tvungen att leka lite recensent.
För i mina ögon & öron kunde inte Melodifestivalen 2009 fått ett bättre slutresultat.

PS Glömde Sofia. Men det var mer som ett gästspel från Cypern. Tufft kompband dock!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Malena Ernman, Caroline of Ugglas, E.M.D

Ikväll hejar jag på Caroline af Ugglas

Han var svartsjuk på allt: hennes husdjur, hennes granne, boken hon läste, hästarna hon red och arbetskamraterna hon trivdes med. Men det var han som en dag såg sitt ofödda barn i en betydligt yngre och mycket vackrare kvinnas ögon.

”Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå?
Ja, för det är väl så..?”

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Caroline af Ugglas