Universum

Solen skrattar.
Vi är förundrade.

En kväll till. En vacker, varm, innerlig kväll.

Sara och Albert möts för sista gången.

Sara: Så vill jag leva. Du har din fullkomliga frihet att gå om du inte går med på detta. Fast Gud vet att jag vill ha dig med på vägen.

Albert: Bara på vägen?

Toner av glas fyller hela borggården.
Magi. Kärlek på lika villkor.

Så ristar vi minnen i rutorna.
Vi som har diamant, inte bara flinta i västfickorna.

På en landsväg

Vi dansade mellan våra två bilar mitt i natten. Musik ur stora bashögtalare. Mörkret brutet av strålkastarsken. Lätt dimma. Vild stämning.

Svårt att säga hej då. Ändå; inget avslut. Vi ses igen.

Efter vreden, sorg.

Jag gråter.

Jag gråter stilla för att jag inte betydde något.
För att jag fick beskedet i skrift, anonymt och ansiktslöst.
Som då, den gången då allting brast.

Jag gråter för att jag är lurad.
För att tilliten som byggdes upp bara var bluff.
Jag gråter för att jag lät mig föras med i dansen.

Och jag gråter av medkänsla för motparten.
Pressen han måste känt. Osäkerheten.
Nu är han fri, befriad.

Det var det sista goda jag kunde göra.

Pokémon Go (for it all)

Inte vill man dö nyfiken.
Alltså installerade vi Pokémon Go.
Döpte vår jägare till Sara Videbeck och gav henne rött hår och svarta tights. Hon är hur cool som helst.

JAGA och SAMLA.
Två grundläggande behov hos varje människa. Sedan urminnes tider.
Basic.

Spelet är genialt. Äntligen får vi leva ut vår sanna  natur, med skärmar i händerna, cyklandes runt på spaning efter bollar, gym och lustiga figurer.

Själv har jag redan tröttnat.
Klart att jaga och samla är lite spännande i början.

Men sen vill jag hellre hålla kvar.
Och vårda.

...

Jag har förstått att även Pokémons växer och förädlas om man tar hand om dem.

Hemma

Blåste norrut i 150 på motorvägen.
Behövde hem med packning, hämta post och bara vara ifrån arbetsplatsen en stund.

Ensam. Fri. Lugn.
Lyssnade på fantastiskt radioprogram av min vän sångaren.
Om kärlek, om att göra sin röst hörd.
Skära igenom varje mörker med godhet.

Funderade på mig själv.

Är jag lyhörd och lojal? Kärleksfull?
God och trogen? Eller bara godtrogen?
Är min stolthet en styrka eller ett handikapp?

Tänkte att om man eldar upp all ved i huset utan att nånsin hugga ny, då blir det till sist väldigt kallt.

Liksom känslors eld tar slut, om ingenting tillförs.

Skriv dig naken

Läste titeln på en skrivarkurs.
Kände hugget i magen.
Skriv, Catarina, skriv.

Skriv om det bultande vidöppna bröstet som utsatts för likgiltighet. Skriv om rädsla och ånger. Skriv om brända broar och förlorade möjligheter. Skriv din sorg. Din längtan. Din ensamhet.

Skriv om din styrka.

Skriv om tyglarna du själv håller, om vägen du inte viker ifrån.
Skriv om ljuset i beslutet. Öppna dörrar och outforskade stigar.

Skriv om glädje och kärlek.
Du kan älska.
Vissheten fyller dig, även om kärleken aldrig gavs tillbaka till dig.

Skriv om sjudande liv.
Blad som vänds.
Växandet i värken.

Skriv dig naken.

Och gå jublande vidare med klar blick.
Utan att titta bakom dig.

Att välja livet, kraften, kärleken

Lätt rörelse i publikhavet.

En kvinna smyger fram mot vakten och viskar: kan någon ringa efter en ambulans?

Och sen ser jag:
de tar ut henne och lägger henne i gången.

Hård sten under åldrad kropp.

Jag springer fram – hon andas inte.  Ingen puls.

Någon gör kompressioner.

Bryter omedelbart föreställningen.

Allt blir tyst.

Ensemblen sätter sig stilla på scenen.

Musikerna lägger instrumenten i knäet.

Över fyra hundra människor håller andan.

Jag springer efter hjärtstartern. Letar tio sekunder för länge – fan, jag borde ha kollat upp exakt placering – men hinner.

En man, läkare, sätter plattorna på den bleka kroppen. Hjärtat väcks. Kvinnan andas. Efter en evighet och några flyktigt korta minuter bärs hon ut. Jag brer ut våra ljusblå publikfiltar på gräset och lägger två under hennes huvud. Läkaren viker inte från hennes sida.

Hennes ögon glittrar.

Himmelskt blå. Studerar förundrat sommarhimlen över oss.

Solen smeker det böljande landskapet. Allt är ljus och förklaring. Hon är så vacker.

Läkaren försäkrar att hon klarar sig. Väninnan har hämtat väska och rullator.

Jag går in och berättar för publiken och ensemblen att allt gått bra. Ett sus av lättnad.

Föreställningen återupptas. Med förnyad kraft, förnyad livslust, förnyad medvetenhet.

Jag hör musiken bakom mig när jag går tillbaka ut till kvinnan.

Ambulansen kommer. Goda, kunniga människor med lugna röster och säkra rörelser.

Hon är trygg.

Kärlek mellan människor som aldrig tidigare mötts.

En innerlig, osjälvisk generositet.

Och jag får än en gång syn på vad som är viktigast av allt:

Samspel, givande, delande.

Amputation

Det gör bara så ont.

Kylan fyller mig.
Förvirringen slår mig till marken.

Hur gick det till?

Ett och ett halvt år av självklar intimitet, lustfylld lek, respektfull kontakt och god kamratskap.
För inte så många veckor sen tillsammans likt Adam och Eva på en paradisisk strand. Magiskt. Inte bara för stunden, utan djupare. På riktigt.

Idag en främling med iskall distans.

Kände föraning, men tänkte att det bara var en taskig tidigare erfarenhet som spökade.

Förväntade mig ett
Hej - Det ska bli fint att ses - Hur mår du?

Inte detta.

Hugger bort.
Utan bedövning.

Avstånd

Jag har varit hemifrån länge.

Jag har varit borta från den jag tycker om länge.

Jag har varit ifrån min älskade ö länge. 

Ön har alltid funnits där.

Hemmet står där det står.

Men om människor finns kvar, det vet man aldrig.

Svensk sommar

En bastu skulle sitta fint just nu.
Eller varför inte ett hett bad?
Åtminstone några solstrålar.
Kanske ett par grader varmare utanför fönstret.

Jag arbetar utomhus, bär och bygger, vandrar och fixar, och har frusit oavbrutet i två veckor.

Ser med ömhet på mina 55 medarbetare som är lika kalla som jag. Och våta. Eftersom det envisas med att regna på oss. Oavbrutet.

I frysen, orört, ett paket glas. I kylen rosé att sippa på i sommarkvällen. Oöppnad naturligtvis. Och jag hoppar över frukost eftersom det enda jag har är kylskåpskall fil, och det sista jag behöver är is i magen. Bokstavligen alltså.

I tyst ensamhet, på natten under dubbla filtar, räknar jag ut hur länge jag skulle kunna överleva i södra Spanien om jag säljer allt jag äger.

Sen tar jag en lång, varm dusch och åker iväg till världens bästa jobb. Med sätesvärmaren på max i rumpan.

Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.

Words, words, words

Läste en bra text häromdagen.
Vacker.
Vettig.
Nån annans formuleringar. Men de hade kunnat vara mina.

Om ord.
Att uttala "upplyftande och rogivande" ord till varandra.
Skapa trygghet i en relation. Med ord.

Om beröring.
Att röra vid varandra. Varje dag.
Inte sukta efter nya kickar och ständigt rus, utan våga vila i vardag och enkelhet.

Om kroppsspråket gör mötet naturligt och äkta, så väver orden tråden starkare. Människa till människa.

Älmhults stolthet ...

Det kanske är att svära i kyrkan ... Men jag säger det ändå: Jag gillar inte Ikea.

Tanken var säkert god från början. Skruva ihop själv du, så håller vi kostnaden nere. Trä. Inhemskt. Enkel design. Folkhems-anpassat. Heja Sverige.

Men nu? Idag är det en industri där gula kassar agerar kollekthåvar. Jag tvingas vandra igenom avdelning efter avdelning, runt pallar, hyllar, torn och travar av varor. Alla kliniskt rena, gärna blankt vita eller bjärt pastelliga. De flesta fyrkantiga. Rejält ska det vara.

Och alla dessa fåniga namn! Hur orkar de?
Mattan Sommar, vinglaset Svalka och skåpet Stuva ...
Jag = Kunden Sucka.

Här finns allt. Men ingen människa att fråga. Det mänskliga mötet är fullkomligt bortrationaliserat, till och med vid utgången. (Vilket i och för sig inte gör så mycket; jag har aldrig mött en leende kassör på Ikea.)

Alltså. Jag hittar en sökdator och ska just knappa in min önskade vara. Det visar sig vara en terminal för att bli Ikea Familje-medlem. Tack. Men nej tack.

På en stolpe ser jag till sist en karta, och jag förstår att jag ska till sektion 14. Bra. Men inga nummer hänger i taket. Eller står på skyltar. Eller står nånstans överhuvudtaget. Jag går runt, runt - utan att göra det som är meningen; stoppar inget mer i min gula påse än det jag kom dit för.

Självscannar mig ut.

Och inser att det ena riktiga jag mötte var den söta gamla damen i toalettkön som nöjt påpekade att hon alltid handlar på torsdagar för då är det så väldigt lugnt på Ikea.

Strandsatt

längst ut vid havet
horisonten
stenar och varm sand
och dina viskningar i mitt öra

saltet
vinden
solen
– allt bränner bort det som varit och det som kommer
kvar finns bara åtrån
ljudet av vågorna
din hand på min rygg

och jag tänker
att vad som än händer
fick jag det här

En av mig, två av oss

Det ligger en vit svan och ruvar i vassen. Runt om cirklar hennes svan-make i viken. Han vaktar. Väntar förstås också. Men framför allt ser han till att inget ont händer henne och deras gemensamma ägg. Nåde den som ror för nära med båten.

En hackspett snickrar på sitt bo i björken intill min veranda. Där ska de flytta in, han och hans lilla gäng. Han bankar energiskt och metodiskt. Jag vill inte störa genom att gå för nära, men jag anar att han dryper av svett i solen. Han blir säkert klar i tid.

Två vänner förenades i lördags, genom en rit som jag fick vara med om. Det fanns ett allvar i bådas ögon som jag inte sett tidigare. En vilja. En riktning. Ett lugn. Det var inte första gången de parade ihop sig med nån, men det var definitivt den vettigaste. Allt kändes rätt.

Jag tycker tvåsamhet är vackert.
Det behöver inte vara för alla.
Men jag vill gärna leva så;
I ärlig fördjupning och samtidigt väldigt enkelt och vardagligt pragmatiskt.

Konsten att vinna i Monopol

Vad är "att satsa"?

Är det att lägga alla pengar du har på rött, och sen hålla tummarna för att kulan landar i rätt fack på det snurrande hjulet? Att ta dina sista papperspengar, köpa det där hotellet på Norrmalmstorg och sen bara hoppas på att tärningen lurar dina medspelare dit? Eller är det att köpa de där aktierna som tidningen skrev om, och förlita dig på att analysen stämmer?

Eller är det att satsa lite av ditt välmående, lite av ditt lugn, lite av din vardagstrygghet i mötet med en annan människa? Att ge upp en del av din självständighet, så att samklangen med den andra inte ska låta falskt?

Är att satsa samma sak som att riskera? Riskera att misslyckas, riskera att bli sårad? Eller - ännu värre - lämnad?

Jag vet att man inte kan vinna i Monopol utan att göra den där hotellchansningen.
Kanske gäller det det mesta här i livet.

Metspö som metafor?

Plötsligt fick jag en bild i huvudet hur det skulle kunna vara.
Jämvikt.
Balans.
Ett möte som berikar, inte begränsar.

Tänk dig ett sänke.
Ganska tungt; här finns rikedomar, men också en hel del slagg. Det sitter i en fiskelina, men när det släpps ner i vattnet, ja då sjunker det. Direkt. Svårt att njuta av nåt som skimrar då.

Och så tänk ett flöte.
Lätt, otvunget, självklart. Också det i en lina. När du så slänger ut det i havet studsar det på ytan. Guppar runt, helt ogrundat. Följer med varje pust. Svårt att uppfatta vad det är, på riktigt.

Men tillsammans!

Knyt ihop sänket med flötet.
Inte hårt, så att inte knuten kan tas loss, om man önskar.
Men inte heller så löst att minsta ryck gör att det brister.

Plums i vattnet.
Flötet landar, bottnar i sin funktion, får tyngd och mening.
Sänket hålls upp, svävar friare och tappas inte bort helt och hållet.

Den tunna linan stör ingen; den är ljus, transparent och lagom sträckt.
Och den rör sig mjukt bland vind och vågor.
Den är trygghet, tro och tillit.

Älskade ö, älskade vän

Fåglar med längtande koloraturer utanför fönstret. Doft av eldstad. Och värmen av hans kropp intill. Han, mitt element. Jag fryser aldrig när jag är med honom.

Det är natt, det är maj och det är omöjligt att sova.

Ändå är jag bara så lugn. Så uppfylld.

Stugan är öppnad.
Våren sjunger.
Och jag är precis där jag vill vara.

Sjukhusskräck

Jag ogillar stolarna som är placerade längs korridorens väggar. Avskyr standardsoffor och akvarium med instängda fiskar. Jag hatar de tummade tidskrifterna (vad hände med handdesinficeringen?), den bleka mellanmjölkskonsten på väggarna och lukten av kemikalier och sjukdom i salig blandning.

Bara jag sätter min fot i en sjukhusmiljö tåras mina ögon. Jag blir liten och ynklig, ett personnummer, en kropp under stetoskop, en anonym varelse iklädd blå skoskydd.

Till den kylige läkarens tvivel vill jag skrika högt:
Kom igen, jag är ju aldrig här! Det här är ett undantag! Om du visste hur svårt det är att be om hjälp!

Istället får jag sitta och vänta på provsvar. Svar som jag redan kan, jag behöver ingen läkare för att veta. Jag är aldrig sjuk. Inte egentligen. Det här är inte på riktigt. Det här är inte jag.

Jag får hjälp. Tårarna vänds till ett löjligt, tacksamt skratt; än en gång är jag i deras händer, helt beroende av stick i finger och receptbelagda mirakelkurer.

Kan ändå inte låta bli att få sista ordet:
Du, jag tar inte dig i hand och tackar. Jag har ju en bakteriell infektion.

Jag vet att jag är fånig.
Sjukvården är förstås bland det viktigaste vi har.
Den är bara inte för mig.

Släpp fångarne loss, det är vår

Två ben, eller fyra; det är nog inte så stort skillnad på våra behov.

En kylig morgon, med regn i luften och kalla vindar mot näsorna, väntar vi vid en stor inhägnad för att ta del av Den Stora Frigörelsen. Vår varma choklad har hunnit bli kall under den korta vägen från marknadsståndet till platsen vid staketet. Trots vantar, halsduk och långkalsonger får vi hoppa lite upp och ner. Vi och de tusen andra som är där.

Så äntligen – det magiska ögonblicket.
Ladan öppnas, och ut kommer de.
"Kosläpp", ett oerhört populärt evenemang som ska öka förståelsen för lantbruk och djurhållning.
Spänningen är stor; det är nu de ska hoppa, sparka, rusa och bli helt galna!

Trettio kreatur tar sig med stor tvekan, och en rejäl mängd putt och viftande bakifrån, ut i den stora hagen. Några springer ett par symboliska steg. De flesta stannar och smakar på gräset.

Sen vänder hela flocken om och börjar gå tillbaka. Kan vi få gå in i ladan igen, tack?

Nu, vid köksbordet i en centraluppvärmd lägenhet, förstår jag precis hur de kände sig.
Korna.