"Kan själv"

En femåring ammas, en nioåring blir matad.
Jag står bredvid och känner mig alldeles matt.

Och tänker att jag är den jag är idag, för att bland det första jag sa som barn var "kan själv". För att jag så fort jag tjänade pengar flyttade till en egen lägenhet. För att jag - genom livets stormar och svackor - alltid har litat på min förmåga, min upptäckarlust och min balans utan stödhjul.

När alla andra runt om oss är upptagna, eller försvunnit, då har vi oss själva. Vilken lycka att veta att man klarar av att både lugna och peppa sig själv.

Att jag sen har extremt svårt att be om hjälp, det är väl baksidan.

Eller, förresten; skulle du ha lust att göra en kaffe till mig?
Jag känner mig lite slö idag.

Belöningsprincipen

Mellan piroger, förälskelsedrog och Nattens Drottning kämpar jag med den värsta arbetsuppgift jag vet: att säga nej. Blockera. Göra besviken. Punktera drömbubbla.

Eller gör jag kanske något bra?
Motstånd stärker, varför sitter jag annars med ett brett gummiband och bygger lårmuskler?

Drar ett djupt andetag.
Om jag klarar tre till, får jag sluta för idag.
Och sätta på en film.

Kulen november

Jag kan egentligen inte begripa varför jag fryser.

Bor i världens vip-hörn, omsluts av välståndshull, lagar min mat med en enkel handledsvridning åt höger.

Bortskämda är vi, vi nordbor.
Det vi inte äger, har vi råd att köpa.
Det vi inte förmår, låter vi nån annan fixa åt oss.

Maskinerna är våra bästisar; vi bär runt Gud i handflatan och kan när som helst sväva ut i icke-kroppsbundet kontemplerande, bedjande eller utforskande.

Likväl sitter jag insvept i sjal med hett te intill mig.
Och har det rätt bra.

Natt-kraft

Först var jag fullkomligt slut. Hamnade i ett sömnliknande tillstånd i badet - svävandes i universum nånstans. Eller i jordens innersta.

Sen var jag trött, mitt i kalasyra och lekland.

Sen var jag avslappnad, i hans famn. Liggandes sked som vi brukar.

Så kom natten.
Då blev jag pigg.
Och kreativ.

Vaknade gång på gång med nya idéer. Skrev in i telefonen som låg intill. (Praktiskt med ljus från skärmen, så slipper jag leta lampa där i mörkret.) Ett manus klart. Sen ett till. Och så de sista justeringarna innan allt föll på plats.

Klockan halv tio kom han och väckte mig. Resten av dagen har gått åt att skriva rent manusen, säkra alla texter, tonarter, övergångar. Formulera mig tydligt. Göra en layout som är lättläst och omedelbart begriplig. Maila ut till samtliga inblandade.

Det var en bra arbetsdag. Eller natt. Eller vad vi nu ska kalla det.

Flyga fram

Ibland går allt så lätt.

Maskiner fungerar.
Människor är friska och hela.
Däck är bytta, hår är klippta, flaskor pantade.

Frågor får svar JA.
Formler som summeras visar plus.
Kalendrar koordineras utan krångel.

Men lättast är ändå magen, under tio dagars fastekur.

City life

Nu är jag en av dem.
De som sitter där.
Ensamma. Oberörda. Inneslutna.

Ett glas bredvid.
En väska intill.
En stillhet och en aktivitet på samma gång.

Jag är en som sitter på ett café och skriver på min dator.

Att kasta ut barnet med badvattnet

Tänk att det är så enkelt att tro att gräset är saftigare nån annanstans. Att den rätt bordsgrannen beställde på krogen är godare än min. Att vi ställt oss i fel kö, och nu måste byta till den som går snabbare.

Bryt upp. Byt ut. Gå vidare.
Skit i det gamla, trygga, invanda.
Livet blir bättre, gräset grönare, framtiden friare.

Eller?

*

Idag ångrar  djupt att jag bytte däckhotell ...

En riddarsaga

Kiropraktorer är mina riddare på vita hästar i skymningen.
Speciellt de som hänger sina 100 kilo över min kropp och vrider till.
Eller sticker in fingrarna intill Atlaskotan och drar så det smäller i huvudet.

Jag djupandas när låsta revben släpper.
Skriker till när bäckenben hoppar rätt.
Blir yr av smärta när en krampande muskel hanteras av hårdhänt, skicklig hand.

Så befrias prinsessan, tidigare inlåst i kotpelartornet.
Och riddaren får betalt med swish.

Diamonds are a girls best friend - NOT

Jag tar saxen och ställer mig framför spegeln.
Även det långa längst bak får sitt.
Det går rätt lätt.

Sen hittar jag en svart byxdress från 80-talet och en ärvd kofta i garderoben.
Det blir snyggt.

Sist lagar jag lunch av det lilla som går att finna i kyl och skafferi.
Nån slags äggröra-potpurri. Vatten till.
Det är gott.

Tystnad.
En bok jag älskar, och vill tumma på igen.

Varma läppar mot mina.

*

Har jag sagt att jag är billig i drift?

Alla dessa djur ...

Ja så kan det vara.

Att du har satsat på fel häst.
Eller att du kommer att upptäcka att du saknar kon först när båset är tomt.

Är du en fårskalle då?
Känner du dig dum som en gås?

Jag drar ett djupt andetag och känner att vi kommit långt ifrån det jordnära. Enkla. Självklara.

En idisslande ko i ladan, älskad och vårdad.

Ingen vadslagning, inga dolda agendor, inget ska-du-så-ska-jag-race. Det vi satsar är värme och kärlek.

Vi är kloka som ugglor, modiga som lejon och starka som oxar.

Hur ska vi kunna hitta tillbaka till den stund vi stod stadigt på marken? Med härligt geggig jord under skolsulorna.

Är det kört nu?

Hörde ett kåseri på radion.
Att medelåldern är LIVETS HÖST.
Då ska man luta sig tillbaka, smutta på sitt rödvin och slappna av.

Vadå luta sig tillbaka?
Jag som fortfarande inte är säker på att jag duger.
Jag som ångar på i maxfart för att visa att jag inte finns i onödan.
Pressar mig hårt för att få stämpeln "värdefull".

Och det där med höst?
Ja, det är rasande vackert i lövskogen. Ja, luften är ljuvlig att dra in. Men efter höst kommer vinter, och jag hatar att frysa.

Och sen är det alltså slut?
Ingen ny pirrande vår?
Ingen underskön sommar?

Ser mig i spegeln.
Lägger öm rygg på spikmattan.
Sorterar ut ungdomens jeanskjol och glider istället in i mjukisar.
Ok. Jag begriper. Så är det.
Going on 56.
Äter magnesium för onda leder.
Hänger på Friskis o Svettis med resten av livets-höst-gänget.
Letar läsglasögon 4-5 gånger om dan.

Ändå.
Häromdagen lekte jag kull med nio vuxna till.
Som vi skrattade!

Vardag

Det är kärleksfullheten som betyder något.

Den lätta handen i ryggen i en uppförsbacke.
Fingret som lyfter bort hår från ansiktet.
Smekningen på armen där i soffan.
En snabb puss i köket.

Finns det är du fri att flyga, vart du vill.

TGIF

Kan man vara fredagstrött fast man har ett fritt och rörligt arbetsschema?

Nej, jag går inte upp 6:45, klär mig någorlunda prydligt och ger mig av till ett externt kontor. Jag har inte avtalsenliga kafferaster eller 45 minuters lunch med platslåda i mikron eller dagens på standardkrog. Jag upplever inte fredagsfika, AW eller köksluckor lappade med "din mamma jobbar inte här".

Jag går upp när jag sovit klart. Sätter mig vid datorn, och börjar. När jag blir hungrig äter jag något. Kaffekoppen står bredvid laptopen. Paus vet jag inte riktigt om jag har, men det händer att jag sätter igång en tvättmaskin. Tider är oviktiga, om jag inte har ett avtalat telefonmöte.

Ofta sitter jag i mjukisbyxor och kofta. Rufsig i håret. Ensam. Inga ljud, bara öronens ständiga sus och toner, och smattret från ett tangentbord.

Ändå, fredag dag, och jag gäspar stort.
Längtar till soffan.
En bok.
Ett bad.
En film.
Och kan inte riktigt komma på hur jag ska orka ta mig ut för att handla middag till kvällen ...

Min sommar

Höstvindar, höstdoft, höstljud.
Arbetsåret har börjat, efter intensiv sommar som först fylldes av arbete.
Sen återhämtning.
Eller ...?

Sommaren 2019 innehöll:

Två bröllop (båda i Norrland)

En släkt-träff

Ett midsommarfirande 

Ett knytkalas 

En premiärfest

En avtackningsmiddag

Ett nytt inrett rum på slottet 

En ny barnaktivitet

Nypremiär på tre redan skapade barnäventyr

Nypremiär på dramatiserad visning

13 slutsålda utomhus-föreställningar

Ett avbrutet genrep 

67 anställda att ansvara för 

5 500 i publiken att möta 

En manus-läsningsträff

En helhelg med teatergrupp (fullt flöde!)

En ljudinspelning på Röda linjen

Ett gästabudsmanus 

En budgetskiss

Ett frö till iscensättning av kantat

10 blogginlägg

En nyvunnen kusin 

En reunion med vandrar-vän

Två kära på akuten 

22 dagar med femårig pojke (med mycket spring i benen)

2 dagar med utflyttad vuxen dotter

En roadtrip till västkusten 

Tre stallutflykter

En naturvandring på rev

En dag på Tom Tits Experiment 

Sju strandutflykter

Ett antal flaskor bubbel

En mängd glass (även hemgjord)

Ett stort antal linschips-påsar

Två P-böter

Hej höst! 

Från en lapp-trapp

Nyduschad med hjälp av campingdusch. Naken i solen, hett vatten från spisen och en liten liten stråle som blöter ner min kropp. Barntvål. Idogt strilande. Till sist ren. Och snart torr.

En trollslända på mitt bara ben. En hjort nere vid linden. En kall dryck bredvid mig på trappan. Trädens sus, inget annat. Eller jo, mitt tangentknattrande och ett svagt likadant från ovanvåningen.

Sista hela dagen på ön innan allt drar igång.

Jag tänkte baka fröknäcke, men påsen - den noggrant upphängda - har visat sig vara Mössens Michelinrestaurang. Vad de har njutit av fiberhusk, linfrö och solroskärnor!

Det gör mig inget.
Skönt att slippa röra och kavla och passa ugnen.

Istället skriver jag.
Glädje.
Och den mest naturliga sak i världen.

Apokalyps

Vi dövar oss med socker och beroendeframkallande skärmar. Stänger av lyssnandet. Suddar blicken. Jaget blir det enda perspektivet; jag och det jag håller i min hand, guden som talar till mig, roar mig, utmanar mig, belönar mig och bedövar mig.

Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.

Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.

Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.

Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.

Närkontakt

Nej, det här har jag inte berättat för den jag lever med. Så nu kommer jag märka om han läser min blogg ... ;-)

Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.

Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.

Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.

Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.

En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.

Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.

Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.

Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.



Strax därefter var den försvunnen.
Musen.

Island living part two

Lämnade ön för att möta helt nya människor från en annan ö. Längre bort. Över ett hav. Annat språk.

Det sa klick.
Omedelbart.
Skratt, lek, allvar, delaktighet.

Och jag funderade för mig själv; är det för att vi är släkt? Om än avlägset och på ett spännande, lite gammaldags roman-artat. Eller för att vi alla är öbor? Även om deras ö är betydligt större och indelad i klaner, regioner, ja till och med länder?

Havet formar klippan mjuk.

Island living part one

Jag vet inte om det är tröttheten, åldern som kryper in under skinnet eller bara ett uppstannande. Men jag tittar bakåt.

Fastnar på bilder från det som passerat.
Läser gamla texter om det som var.
Ägnar mig åt facebook-minnen, påminnelser; publicerat för 2 år sen, för 4 år sen, 6 år sen, 10 år sen, 11 ...

En människa jag mötte sa en gång; det är nödvändigt att med jämna mellanrum i livet stå alldeles still på en "ö av tvivel". Minns att jag tyckte om bilden.

Ett stopp. Ett 360 graders synfält.
Var är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

Där är jag nu.
På min ö.

O captain, my captain!

Det är som att hantera ett stort kryssningsfartyg.

Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.

Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.

Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.

Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.

Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.

Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.

Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.

Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.

Om ett år ger vi oss ut igen.