Hommage à Bergman

Det finns människor som jag känner kärlek till, utan att någonsin ha träffat. Ingmar Bergman var en av dem.

Eftersom mina föräldrar tyckte att Bergman tillhörde allmänbildningen har jag växt upp med "Scener ur ett äktenskap", "Persona" och "Viskningar och Rop". På egen hand upptäckte jag senare "Höstsonaten" och romanerna. Med Häxans monolog ur "Trämålning" gjorde jag mitt starkaste scenskoleprov, och jag såg alla hans uppsättningar på Operan och Dramaten på 80-talet. När jag själv blev mamma sattes mina döttrar framför "Trollflöjten" som komplement till Disney och Bollibompa.

Nu finns han inte mer. Jag bryr mig inte ett dugg om allt prat som uppstått, eftermälet om hans excentriska karaktär, mängden av kvinnor, tungsinnet och den oroliga magen. Jag vill bara säga Tack.

Tack för bilderna av ljus och mörker. Tack för tystnaden och de sjungande tonfallen. Tack för själarnas sprickor och kropparnas längtan. För mig har du varit en av de klaraste ledfyrarna på min kreativa seglats. Jag tände ett ljus för dig igår, Ingmar Bergman.

Recept för singlar

Jag satte mig ner, snett emot honom på pendeltåget. Sekunden efteråt började han prata. En kort utläggning om vädret - självklar öppning - övergick till berättelsen om en antik barometer, med stavningen "Wackert Wäder". Sedan följde långa och livliga historier om pappa skyttekungen som tävlat för Sverige i OS 1908 (London) blott 25 år gammal. Sist redogörelsen för modern, född 1889, död 1987, krutgumma in i det sista, blandat med lite sidospår om de olika syskonen (de hade varit fem, nu fanns bara en syster kvar i livet).

Jag lyssnade noga. Nickade, jakade, bejakade, och förstod att detta var en mycket ensam man med stort behov av att prata. Jag hade tid. Dessutom var han skärpt och välformulerad. Men jag undrade lite varför han aldrig sa något om sig själv.

Då kom det till sist, efter halva resan: den smärtsamma sanningen om tomrummet.

"Det värsta är inte att leva ensam i ett tvåvåningshus. Jag klarar det helt själv, jag klarar till och med av matlagningen. Men vet du vad det värsta är?"

"Nej."

"Att det inte finns några receptböcker för singlar. Jag läser dagstidningen varje dag, men när jag slår upp recepten är de alltid gjorda för fyra personer."

"Det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på förut."

"Sedan jag blev änkling i november 2005 har jag letat efter recept som är gjorda för singlar. Det finns en enda bok, och den har jag. Men tidningarna har alltid bara recept för fyra. Det är ingen som tänker på oss, vi som lever ensamma."

Mina ögon tårades. Jag sa aldrig att jag också levde ensam (men jag har å andra sidan inget behov av matrecept). Men mannen snett emot mig, idag 82 år, som levt med en hustru och livskamrat tills för snart två år sedan, drabbade mig med enorm kraft.

Och jag håller med honom! Varför inte receptböcker för singlar, när mer än varannan människa står där själv i sitt ödsligt ekande kök? Varför låtsas som om kärnfamiljen eller parrelationen är normen, när flera hundra tusen män och kvinnor letar kontakter på nätet, kanske framför allt för att slippa sitta vid ett ensamt middagsbord? Varför inte skapa forum och mötesplatser för alla ensamstående (oavsett ålder och kön!) som är mer verkliga än den egna dataskärmen och internetuppkopplingen?

Resan tog slut. Vi önskade varandra en fin dag. Efteråt ångrade jag att jag inte tagit hans adress så att jag kunde bjudit hem honom på middag någon gång. Men jag är som de flesta andra svenskar: feg, försiktig och mån om min egen lilla värld.

Jag har två äldre herrar i mitt liv just nu

Vi umgås flitigt. På nätterna snarkar de (det är lite besvärligt men jag har skaffat öronproppar). Vid tio-tiden lyfter de en aning på varsitt ögonlock, och jag måste uppbringa all min ungdomliga energi för att få upp dem ur sina bäddar. Det rinner lite ur deras ögon och mungipor, men de ser alltid på mig med kärleksfulla blickar. Och så fiser de, men vem gör inte det?

Vi går långa promenader i skogen tillsammans, herrarna och jag, och samtalar högt om ditt och datt. Luktar på kantareller. Provsmakar lite blåbär. Jag får visserligen lyfta in dem i bilen, eftersom de har ont i sina leder och muskler. Den enda farbrorn måste jag dessutom mata, och jag får alltid trixa lite för att få i dem deras medicin. På kvällen vill de gärna bli killade och smekta, men kliar aldrig tillbaka. Hm! - jag som tror på ett ömsesidigt givande och tagande i en relation...

Men de är alltid så oerhört glada över att se mig. I deras närhet känner jag mig stark, vacker och älskad. Och jag vet att de skyddar mig. För ja, jag behöver beskydd ibland.

Glömde jag att berätta att de har fyra ben och svans?

Ett ord är ett ord är ett ord

Idag har jag fört långa samtal med min brorsdotter (2,5 år) om blåbär, hundar, flaggor och vitsen med att inte äta glass före middagen. Vi förstår varandra perfekt. Idag släpptes också nyheten att borgarna vill införa några tusenlappars belöning för de som avslutat sin svenskutbildning på SFI.

Jag baxnar. Jag sa aldrig till mitt brorsbarn att om hon åt upp maten skulle hon få glass efteråt. Jag är övertygad om att hon mår bättre av att lära sig att maten i sig är nödvändig för henne.

Utan språk kan inte individen analysera, lösa problem eller interagera med sin omgivning. Med ett fattigt och utarmat språk faller också kvaliteten på det mänskliga kapitalet i ett samhälle - dvs själva samhället. Självklart ska samtliga som föds i, bor i eller kommer till vårt land få allra bästa språkutbildning, hjälp med integration, sysselsättning, social tillhörighet och känsla av betydelse. Så varför inte betala en arbetslös pratglad svensktalande person två tusen pix för att han/hon i ett par veckors tid ska umgås med SFI studenten, ta med studenten på arbetsplatser/dansställen/studiecirkel eller bara äta popcorn framför "Så ska det låta" en svensk fredagkväll? En slags "språkmentor"? Jag tror att det skulle ge bättre resultat än en något utökad biocheck efter avklarad tentamen...

Ord... De kan vara så talande. Mustiga. Målande. Smaka bara på de här:
"Nej dra på trissor!" (- det var en trevlig prick)
"Androm till varnagel..." (- jag blir verkligen lite byxis)
"Till syvende och sist:" (- snacka om von-oben!)

Men de allra vackraste ord jag vet är: Tröstlös. Och: Vidunderlig.

Klart slut. Roger and out.

PS: I Khemiris "Montecore" finns ett underfundigt och underbart kapitel om det svenska språket; kategoriserat & rubricerat med efterföljande bevisföring. Rekommenderas!

Spam, spam, spam

Jag minns inte handlingen, men jag har en tydlig bild av studentikosa män klädda till engelska hemmafruar - förkläde och drottningfrisyr - vimsandes runt med grötslev i handen, gastandes "Spam, spam, spam!" Och jag kommer ihåg att jag skrattade så att tårarna rann, ju mer sketchen gick över styr.

Nu drar jag inte ens på munnen. Och det har definitivt gått över styr. Slår på datorn efter några dagars frånvaro och tar emot 360 spams... Jag vill inte! Jag behöver inte utdragen erektion, märkes-klocka eller ett förmånligt banklån!

Hur i helsike hittar de mig? Jag som enbart surfar till Wikipedia, Youtube, dagstidningarna och synonymer.se. (Men efter att ha läst om hackern Salander i Stieg Larssons Millenium-svit så förvånar mig inget längre, vad gäller dataintrång...) Och hur ska jag ens ta upp kampen? Skriva ett artig svar; "Tack, men nej tack, och besvära mig inte i fortsättningen, if you please"?

Tyngd av mitt nederlag raderar jag, suckar och undrar i mitt stilla sinne hur Pyton-gängets Spam-sketch hade sett ut idag...

Regnig söndag i Jönköping

Om i ödslig skog
Ångest dig betog
Kunde ett flyktigt möte
Vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
Därpå skiljas ifred:
Sådant är främlingars möte
Enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
Gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg)

Kärt besvär

Kottar och löv. Disk och tvätt. De tillhör alla den illvilliga sammansvärjningen mot mig.
Jag krattar och skrubbar och röjer och sköljer. Nästa morgon är de tillbaka. De skitstövlarna. Hånskrattandes.

Trimmern är bra. Trimmern står på min sida. Med 3 kg Partner Colibri i min maktfullkomliga hand är jag kejsarinnan av Morfars Täppa och blåser bort allt runt huset. Sopar rent stigarna. Kottar hackas sönder och flyger i luften. Men disken rår trimmern inte på.

Det fanns en kort period i mitt liv när det bodde en diskmaskin i köket, alltid beredd att beskydda mina torra handflator och onda tennisarmbåge. Jag hälsade på den varje morgon, artigt och tacksamt, såsom det riktigt fina herrskapet behandlar sitt tjänstefolk. Nu har jag blå diskhandskar. Betydligt mer miljövänligt, säger jag till mig själv. Det känns bättre då.

Å andra sidan räds jag inte kroppsarbete. För när jag äntligen är färdig med dagens sisyfosarbete, då unnar jag mig en gin & tonic på trappan i sommarkvällen.

Jag har varit en duktig flicka.

Kameran går. Aktiviteter. Varsågoda.

De var minst tio stycken. Alla proffs. Kablar, lampor, stativ, kamera, diverse lådor, monitorer, mikrofoner. Då och då kommer en ur teamet fram och bättrar på sminket. Rättar till min klädsel. En annan ställer fram lämplig rekvisita framför oss. Regissören säger att "idag är det vilda västern. Vi improviserar oss fram."

Jag har otroligt roligt! Samtidigt som jag, så fort jag får en möjlighet, i ögonvrån iakttar teamet för att lära mig mer om deras arbete, så är det förbluffande enkelt att glömma alla människor och all teknik runt om när själva tagningen görs. Jag trodde verkligen inte det: att det skulle vara så lätt att fokusera.

Ibland görs ett 20-tal tagningar (eller nej, jag vet förresten inte, jag räknade aldrig) och ibland betydligt färre. Oavsett vilket skrattar vi alltid mycket när en sekvens är avklarad. Och den berömda väntetiden märkte jag aldrig.

Tänk om jag vetat det här när jag för 25 år sedan drömde om att bli skådis. Att jag en dag skulle agera sjuksköterska i en reklamfilm!