Hur privat ska man vara på sin blogg, och hur intressant är det för andra att läsa?
I alla fall, ibland bara MÅSTE man få berätta! Och ingen finns i lägenheten, alltså skriver jag. Man ska dela med sig.
Idag har jag:
* köpt ett elpiano (äntligen ett instrument - det är som att ha varit naken i ett halvår)
* gjort en perfekt fickparkering på första försöket
* hoppat Davidoff och haft så j-a kul
* tagit ett beslut
Dessutom har jag:
* slutfört den där idén som hade kunnat stanna vid ett tankefrö, och oavsett om någon nappar eller inte, så har jag i alla fall försökt!
* läst ut sista delen i Harry Potter serien (men tycker att den gott kunde slutat på s. 564 för att bli en riktigt tung klassiker, och än mer följa en biblisk berättarlinje...)
* världens bästa barn, familj & vänner (ni är det finaste jag har. Tack.)
Så! Nu har jag berättat klart. Det finns mycket att vara glad för!
5 kommentarer:
Inget illa ment. men VAD är egentligen en blogg? Ja inte är det samma som dagboken man en gång skrev, den hade hänglås, och om någon (läs brorsan!) fick tag i den blev man skitförb-d och lessen och kanske t o m skraj. Men en blogg...? Den skriver man ju för hela mänskligheten, och om ingen läser den hur kul känns det? Kan det vara så att bloggaren skriver som den person man vill att mänskligheten ska tro att man EGENTLIGEN är???
Ah - Bra kommentar!
För ja, det är en knivig fråga, det där om vad en BLOGG egentligen är... Och vilka man vill ska läsa. Och hur man vill framstå.
Min första plan var att skriva krönikor och kåserier (bär på en liten dröm att ha en egen spalt i en tidning. Fånigt kanske). Sedan har det hänt saker i mitt privatliv som väckt idén att riktigt blotta mig, såsom en del bloggar jag läst, men det valde jag bort, det kändes för intimt. Och elakt. (Jag är ingen Schulman...)
Nu är det väl en slags blandning, men min intention är att hålla en lätt iakttagande distans, alltså inte grotta ner mig i det allför personliga. Att få läsaren att känna igen, eller också byta perspektiv. Kanske dra på munnen. Eller fundera en stund.
Men sista meningen? Känner du mig, "anonym"? Det är klart att jag är MER (och annorlunda) än bara min skrivna text, men mina ord är också en del av mig. En stor del.
Sedan finns något som heter samspel mellan människor: vi väcker olika saker i varandra. En blogg är en monolog. Låt oss träffas IRL och ha en dialog! Då träder mycket mer människa fram.
Jag undrar vad "anonym" menar med sin kritik.Om man är kritisk till att blogga eller till bloggaren så varför tar man sig då tid att sitta och kommentera fenomenet "att blogga". Det är ju löjligt! Vad menar "anonym" med att det inte kan kännas bra om man ingen läser? för det första så verkar anonym läsa själv, så vad är då faran? larv igen!Nej, det känns som en fånig och onödig och rätt bitter kommentar från "anonym". Sorry "anonym", om man ger kritik så kan väll åtminståne personen stå för sin kritik och inte gömma sig bakom att vara "MR/MRS hemlig". Larv!
Men agneta hur kan du ta min kommentar som kritik? Catarinas blogg (särskilt första meningen) fick mig att tänka till (plus Alex Schulmans uttågsdeklaration!) och det verkar som att hon själv inte tog illa upp. Jag läser massor av bloggar och vad som är larv eller ej är inte så lätt att avgöra. Men att få vara anonym är i alla fall inget larv. Det är en rättighet som inte borde väcka misstankar om onda avsikter.
Äntligen kommentarer - hurra! Tack! Och uttryck, åsikter, känslor. Bra.
Jag förstår vad Agneta skriver, för anonyms tankelek kan onekligen uppfattas som aningen besk, men hon känner också mig, inte bara som läsare utan också vän. Hon är dessutom en otroligt skarp och rak person som alltid står för vad hon tycker!
Att alla har rätt att vara anonyma är självklart. En anonym kommentar är guld (för då vet jag att det inte bara är vänner och bekanta som läser)!
Men "anonym", jag måste fråga dig, du som läser massor av bloggar (för det här har jag verkligen undrat över):
OM jag skulle riktigt skriva om lögner, otrohet och svartsjuka på ett raljerande och lite trendigt sätt, skulle jag då få fler läsare? Är snaskigheterna och skvallret och oförätterna det människor helst av allt vill läsa om? Inte en lätt romantisk, filosoferande, ensamseglande 43-årings små betraktelser?
Skicka en kommentar