Jag smyger sakta fram med vapnet höjt. Väntar. Avvaktar. I tystnaden hör jag mitt hjärta bulta, mina korta andetag. Nu ska fienden förgöras, förintas, för alltid försvinna från min diskbänk.
Så ser jag dem. Små, vidriga, lyckligt ovetande om det brutala öde som väntar. Jag tar sats. Samlar mig. Siktar. Och kastar mig fram.
Bananflugorna dras in i dammsugarröret. Jag besegrade dem, de är borta.
Tre skator före klockan tolv betyder att det blir en bra dag. De promenerar runt på gräsmattan utanför mitt köksfönster, och jag vinkar tacksamt åt dem genom rutan. Drömde om en person som betytt mycket igår natt. Dagen efter ringde han. Fel, visserligen, men ändå.
En kråka jagar en duva. En äldre dam drar irritierat i kopplet och väser åt sin fåniga lilla terrier: ”vad krånglig du är idag!”. Müslipaketet välter och tusen knaperbitar far ut över golvet. Bilen med bucklan står fortfarande tilltyglad och silvertejpad på gatan (jag backade in i den för ett halvår sedan och tänkte att om jag varit Meg Ryan, och befunnit mig i en amerikansk rom-kom, då hade bilägaren visat sig vara Tom Hanks och mitt livs stora kärlek.)
Klockan tickar nedåt. ”Timelock”. Snart måste jag iväg. Vill hinna duscha, diska, plocka undan papper, skriva ett mail, jobba med uppsatsen, förbereda kvällens möte – svetten rinner i pannan, minutrarna går, bomben exploderar snart, vilken tråd skulle jag klippa av; den röda eller den blå? – stressen stiger och spänningen är på max.
Jag behöver ingen ”Mission Impossible” för att få dramatik i mitt liv…
1 kommentar:
!!!
Skicka en kommentar