Sångarglädje

Jag har varit på genrepet av ”Lilla Melodifestivalen”. Det var otroligt intressant. Studion var luftig och dekoren läcker. Kameramännen dansade fram över scenen med sina handkameror i en imponerande koreografi. Den långa lyftarmen svepte över publikens huvuden och allt var mycket professionellt och välregisserat. Måns Zelmerlöw är verkligen skicklig; styrkan är inte rösten eller den snygga profilen, utan attacken, tydligheten och energin i varje liten rörelse. Förra årets vinnare Benjamin Wahlgren visade att han är en scenräv av stort format (han var också den ende som delade ut autografer efteråt till de suktande förortsbarnen som stått upp i tre timmar). Och Josefine Sundström påpekade - med uppriktigt tonfall - att huvudpersonerna är de tävlande artisterna.

Artisterna, ja. Unga, själfulla, musikälskande 10-15 åringar. Hade de roligt? Njöt de av varenda sekund? Sminkade, stylade och tränade i varenda pose, varenda kamerablick. De var duktiga, absolut! Och de var modiga. Men hade de kul?

Jag satt precis bredvid deras greenroom och iakttog dem i smyg. Jättefina barn. Jättefin personal som smög fram med vattenglas till var och en. Men inga skratt, inte ens ett litet leende. De kanske bara är nervösa, tänkte jag och vände blicken tillbaka mot studion och scenen. Vid min andra sida en monitor. Där såg jag det tv-publiken kommer att se ikväll.

Och då förstod jag. Det är ett teveprogram som görs, rakt upp och ner. Det är inte en konsert, inte en festival, det är inte ens ett sångevenemang. Det är fredagsunderhållning för sofforna; bildligt oklanderligt och oförargligt utmanande.

På vägen hem minns jag det som gjorde allra störst intryck på mig under eftermiddagen:
I en till brädden fylld stadsbuss på väg mot Radiohuset sjunger Sollentuna och Järfälla musikklasser, spontant, utan att någonsin ha träffats förut, högt och livligt tillsammans ”Thank you for the music”. Hela bussen ler. Det var sångarglädje!