Det är en textrad som ringer i mitt huvud just nu. En gång knoppades bladen och sprängde ut, fyllda med förhoppningar om liv, kärlek, samhörighet. Sjungande glada i varma vindar, vackra i ett ömsint uppskattande solljus. Bladen har visat omsorg genom att ge skugga, skyddat oss mot regn och hårda vindar, frigjort syre så att vi kunnat andas.
Nu är de slitna, vissna, gula. De ramlar av. Sakta men säkert. Ger upp, ett efter ett. Ligger där sedan, på den av regn fuktiga asfalten, och plattas till. Trampas ner. Mals sönder. Ibland sparkas på. Till sist dör de.
Människan går vidare, aningen melankolisk men helt viss om att det alltid kommer nya löv. Och när dessa faller av, ja då kommer det nya igen. Det går att få friska, unga knoppar – hela tiden.
Men vem tar hand om de gamla löven? De som gett oss allt, men nu inte är önskvärda längre. De är förbrukade. Vi har ledsnat på dem.
Vem tröstar de före detta?
2 kommentarer:
Hmm.. Den här veckan ska jag enligt ett horoskop "försöka inse mina begränsningar, gläda mig åt det lilla jag kan påverka,undvika att satsa pengar på spel och inte låta mig utnyttjas" det är kanske bäst jag stannar i sängen hela veckan!
Just DET horoskopet låter som allmän baskunskap i konsten-att-leva.
Klart att ingen ska låta sig utnyttjas! Och spel är rent logiskt en förlustaffär, annars skulle spel inte finnas (alternativt kallas välgörenhet). Att inse sina begränsningar är nog ett mognadstecken, men det gäller ändå att ständigt utmana sig själv så att mognaden inte övergår till stagnation. Att glädjas åt det lilla är en stor konst. Står inte i motsats till ett rejält gapskratt.
Så upp ur sängen bara!
Skicka en kommentar