Idol-Teletubbies

Kan inte hjälpa det. Jag är ju musikteater- & operaregissör. Måste få uttrycka mig.

Kvällens IDOL. Jag förstår ingenting. EN riktigt intressant röst, EN udda, säregen personlighet: sågades fullständigt av juryn. Resten höjdes till skyarna.

Här kommer mina omdömen efter fredagsmyset med alla kramarna:

Amanda: misstänkt lik den från självkritik fullständigt befriade tjejen i tvåan som vinner klassens interna ”Små-stjärnorna”.

Andreas: jo visst är det han, den sjungande pingstpastorn som sätter sprätt på alla gudstjänster. Det är bra att nå ut till ungdomarna.

Daniel: (som jag faktiskt gillar ändå) han vill så mycket! Kanske lite för mycket ibland… svårt att avgöra om nerven är äkta eller bara en del av den stora ambitionen (och vinnarskallen, för visst kommer han att segra?).

Evelina: collegeprinsessa i the States som alltid norpar åt sig huvudrollen i skolans vårmusikal. Synd att hon försvann. Min elvaåriga dotter vill bara se tjejerna sjunga. Snart kommer hon inte se Idol mer. (Tänk på det ni på TV4!)

Mathias: sitter och undrar vilket smörsångar-land han representerar i Eurosionsfestivalen. Kommer fram till att det nog är Frankrike. Eller Belgien.

Sam: som sagt. Först förstod jag inte varför han kom med (kunde lättare se honom lira gura med grabbarna på fritids) men ikväll ville jag ställa mig upp och applådera. Nu såg jag hans unika talang. Men enhällig jury gjorde tummen ner.

Marie: vad fint att hon får TV-tid för att återupprätta sig efter Big Brother! Nu tror väl ingen att hon är en ytlig bimbo längre, eller? Hon kan faktiskt sjunga. Riktigt bra. Kan säkert bli leading lady på Silja Serenades stora scen.

Christoffer: ja, vad ska jag säga? Annat än att om jag skulle sätta upp Jesus Christ Superstar skulle jag kontraktera honom direkt. Vilka ögon… Vilket leende… (Vadå? Jaha, det är en poptävling! Ursäkta.)

"Fifteen Minutes of Fame" är här "A Few Fridays of Fame". Lovar er att dessa artister är fullständigt bortglömda inom ett halvår, inklusive vinnaren.

Men vi ska minnas att det är ett teveprogram vi ser, inte en av musikindustrin framtagen väg att finna nya, hållbara artister.

Och nu sänker jag istället ner mig i ett sinnligt musikaliskt bad:
Samuel Barbers Adagio för stråkar, opus 11. Den håller än.