En enda gång har jag handlat på postorder. Jag beställde gardiner från Ellos till huset där jag skulle bo med min kärlek och livskamrat. Nu är hus och kärlek borta, men Ellos består. Med två veckors intervall får jag hem kataloger, specialerbjudanden, rabatter och personliga brev. ”Hej Catharina! (jag stavar utan ’h’) Du tillhör en utvald grupp av våra värdefulla kunder…”
Kära Ellos! Om jag nu är en värdefull kund, så tycker jag uppriktigt synd om er och undrar när den oundvikliga konkursen kommer. Den lilla vinst jag en gång generat har för länge sedan ätits upp av trycksaker, fina kuvert och portokostnader. Jag försöker berätta detta för er, gång på gång, genom passivt motstånd och sittstrejk: jag har faktiskt inte handlat från er på flera år! Inte ens en strumpa!
Men Ellos hör inte. Så nu överväger jag att sätta upp en liten lapp på dörren, bredvid ”Ingen reklam, tack” skylten, som ett komplement:
”Och absolut inga utskick från Ellos, hur personliga de än tycks vara!”
1 kommentar:
PS Måste tillägga:
Idag fick jag en "födelsedagspresent" av Ellos. Ett fint presentkort på 200 kronor i personligt adresserat kuvert. Hurra, tänkte jag, nu får man presenter också.
Sen såg jag den finstilta raden längst ner: gäller vid köp för minst 600 kronor.
(Överför det till vanligt presentsammanhang: "Hej, kompis! Här är mitt paket till dig. Du får det om du betalar mitt nästa frisörbesök.")
Skicka en kommentar