Det uppstår ofrånkomligt ett tomrum när en boll är ivägskickad och ännu inte studsat tillbaka.
Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.
Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.
Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.
Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....
Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.
Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar