När jag kommer hem sent på kvällarna har jag ingen att berätta för. Jo, jag kan chatta en stund med en vän, men en sån här natt har alla hunnit somna. Det är bara jag och varulvarna som är vakna.
Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).
Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.
Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.
2 kommentarer:
Det där är en lögn.
Vi har alla någon som väntar på oss.
Det behöver inte vara någon partner eller livskamrat - det kan vara vem som helst.
Dina barn kanske, eller vänner, föräldrar. Eller varför inte ditt öde. Att vara ensamstående är inte detsamma som att vara ensam.
Så grymt tänkt,visst är du väntad, efterlängtad ,saknad,älskad och värdefull av alla oss som finns i din periferi. Vi är kanske inte "den stora kärleken" någon av oss, MEN vi har massor av kärlek att ge,och vi väntar och väntar på att få tillfälle att få ge dig av den när du har vägarna förbi.
Glöm aldrig det!!
Skicka en kommentar