onsdag, september 02, 2009

Målet är inget - vägen är allt

Jag skulle kunna skriva att jag inte är det minsta skraj för svininfluensan. Eller att jag stödjer Anna Odell: Sacha Baron Cohen gjorde samma sak* och blev berömd. Jag skulle kunna berätta om drömmen som väckte mig med gråt i hjärtat och fick mig att undra hur lång tid en sorg-process egentligen tar.

Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.

Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.

Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...

*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden

Tags , , ,

2 kommentarer:

Marit Deubler sa...

Ja, Catharina, du ger oss dessa leenden i våra ansikten.

Vi diskuterade det på väg hem igår. Lyssnade till barnens glada tjatter om sina upplevelser. Vi tänkte både jag och Stefan att vi måste tala om hur mycket du inspirerar oss, hur otroligt cool känslan är av att vara med i detta, med denna grupp som bara utvecklas för varje gång och växer. Och det är faktiskt du som gör det! Det är mer än ett jobb, det är den du är.

Att höra min tonårskille, som ofta tycker saker mest är trista sjunga, fast han inte ville först, och skratta och tjattra om detta, DET är stort för mig. Han skulle först bara säga sina repliker och mima i akt 2. Nu vill han sjunga i akt 1 också. Att se lilla Hampus bra stå där, mitt i kyrkan, inför 90 pers och rabbla sina repliker, stolt, DET är stort.

Och att gå till repetitionen med förväntan på vad som ska hända idag, och hem med ett leende och styrka, det är fantastiskt.

Självklart har alla i gruppen en del i allt. Alla bidrar. Solisterna är fantastiska, och otroligt inspirerande. Manuset är toppen och musiken underbar. Men du håller det samman och höjer oss i dina händer, på ett magiskt sätt!
TACK!!
Kram Marit Deubler

Catarina sa...

Marit - TACK.
Jag blir rörd, lite omtumlad faktiskt. Du skriver så fint.

Och jag åker med glädje till er och fortsätter arbetet i lust och allvar!