En vän i sommarnatten

Satt ensam på balkongen och såg en varmt gul måne höja sig över takåsarna. Tänkte lite ensamma tankar, drömde lite ensamma drömmar.

Plötsligt kände jag hur någon iakttog mig. Vände mig om och mötte ögon som stirrade rakt in i mina. Mörka, undrande, intresserade.

-Hej du, sa jag. Där sitter du.

Inget svar.

-Och här sitter jag. Bara sitter. Allt är bra, förutom att jag inte direkt har nån att prata med.

Huvudet las på sned. Ögonen talade, men inga ord blev sagda. En lång stund satt vi så och tittade intensivt på varandra. Till sist märkte jag en liten ansats till rörelse.

- Nej, jag vill inte att du kommer hit - det är för farligt. Gå du till dig, så går jag in till mig. Men tack för sällskapet.

Då vek han bort blicken. Katten på fönsterblecket.

Problem preliminärt lösta

Ni anar inte...

Fem dagar med ett tangentbord som saknar a, e, c, punkt och 6 - tangenttryckningar som dråpligt nog finns med i kod till såväl webbank som mobilt bredband. Dessutom de sista två veckorna en döende mobiltelefon. Allt detta i en tid när mail och mobil går på högtryck.

Nu äntligen har jag lånad telefon och externt tangentbord. Lite krångligt med nya moment och saknad information, men underbart med fungerande apparater.

Så bräckligt är alltså mitt moderna bygge:
Ett elektroniskt korthus, inte grova stockar. En säkerhetssele av ettor och nollor, inga handfasta linor. En försäkring i ett minimalt chip istället för hos människor av kött och blod.

Ensam är stark - men bara om prylarna håller...

Knivigt

Nu blir dt ing inlägg på tt tg
Mitt tngntbord hr lgt v, sknr väsntlig voklr
oh punkt
så jg br om ursäkt, mn dt här är vd som kommr frm på skärmn när jg skrivr

Jobbt krävr sv på mjl, jg klippr oh klistrr för fullt!

Mn bloggn får vänt tills vidr

sorry!

Högsäsong

Börjar du rensa på skrivbordet nu? Sorterar du undan det gamla, avslutar det pågående och arkivera det förflutna? Ställer du in siktet på semester, två veckor, fyra, - kanske fem?

Det är du värd. Luften, friheten, sovmorgonen, drinkarna som inte längre står i relation till en kommande röd dag, vännerna, deckarromanerna, grillspetten och sololjan. Njut!

Själv har jag flyttat mig själv, mitt fokus och mitt projekt till skarpt läge. Kanske kommer inläggen bara handla om jobb ett tag framöver. Eller också blir de glesare för att tiden och orken har sinat.

Jag vet inte hur det kommer att gå, men jag ser fram emot de kommande veckorna. Det finns en njutning på andra sidan myntet också!

Reflektion

Jag tyckte om den jag blev tillsammans med dig.
Jag tyckte om dig för djupet som gömde sig bakom charmen.
Jag tyckte om dig för att jag anade att vi aldrig skulle sluta vara nyfikna.

Så rinner möjligheterna förbi men ett lär vi oss: man måste få vara den man är. I ett 'jag', i ett 'vi'.

En gård på landet?

Tänker jobbtankar.
Äter jobblunch.
Kör jobbfordon.
Packar jobbväskor.
Skriver jobb-brev.
Talar jobbsamtal.

Så plötsligt en stulen minut: en stilla grusväg kantad av höga, lugna ekar. Doften från ängen slår undan vägdammet från mina ögon. Närvaron andas i min hud.

Jag gör det här för att jag vill. Men jag måste inte.
En dag kanske jag lägger om kursen helt.
Det finns ett annat sätt att leva.

Colosseum

Anade det, begrep det, fick det nu helt klart - dessutom uppskuren och utfläkt inför alla - varsågod: filéad, stekt och serverad. Jag var beredd, ändå gav det mig en sömnlös natt.

Så blev än en gång det offentliga rummet en arena för blodigt gladiatorsspel.

En bra dag

Tog en ledig dag och drog iväg med N + M till södra sidan av Mälaren.

Jazz på värdshuset där limemarinerat fiskspett serverades. Sen in i slottet för att leta lönngångar, släktporträtt och knasigt uppstoppat lejon - men först en peng i önskebrunnen.

Så blev vi fikasugna, och körde vidare till landets största tårtbuffé. Två val var, allt delat på tre - det blev SEX tårtbitar som provsmakades, ratades och rankades. Vinnare? Morotskakan!

Höga på socker, vilda och vackra drar N + M till lekparken. Gungan har blivit för liten, ruschkanan för kort... men glädjen är densamma. Och kärleken till dessa två har bara vuxit.

Men när vi på hemvägen tänker besöka familjegraven stoppar polisen oss: här ska dras en kabel över vägen, ni får vänta en halvtimme eller också vända. Livet på landet.

Vi vänder och kör småvägar hem.
Man behöver inte ha så bråttom.

I bokskogen

Vi ristade våra initialer i barken en gång för länge sedan.
Likväl skar jag djupt in i min själ ett namn som aldrig kommer att försvinna, trots att livets utnötning och nödvändiga val gjort inskriptionen både blekare och mer avlägsen.

Invid trädet lyste ännu monumentet i guld, daterat 1834. Minnesmärket för den jag själv aldrig förmådde vara:

"Sannare tårar än saknaden egnar hennes minne, uttryckte aldrig mennisko hjertat, ty huldare maka, säkrare vän, ädlare människa än Hon har jorden icke burit."

Det gjorde inte ont att vandra där på nytt.
Det som smärtade var vetskapen om att jag idag skulle vara värd dessa ord.

10 sekundmeter

Det blåser i mig, härjande, fällande.
Jag stålsätter mig, försöker stå emot
men varje stöt rubbar min balans.
Och jag tänker att rötterna inte går djupt nog.

Så skall en dag komma när mitt värde slås fast:
en trave ved,
redo att eldas upp.
Kom, känn min värme.

Vandra ensam

Om ingen lystrar när du kallar, vandra ensam.
Vandra ensam, du min vän, vandra ensam.
Om alla hukar rädda, om ingen vågar tala,
Tappa inte modet fast deras blickar viker undan -
Säg öppet med ensam röst vadhelst du tänker.

Om alla vänder sig ifrån dig och flyr,
Och inte kastar ens en blick tillbaka,
Och inte ser hur dina bara fötter sargas
Av törnen där du banar dig en väg igenom djungeln,
Låt ändå inget rubba ditt beslut, min vän.

Om ingen tänder några lyktor för dig
Där du vandrar på din väg i stormig natt,
Om alla dörrar stängs igen framför dig
Låt hellre åskan slå ner och antända ditt bröst
Och brinn i mörkret, du min vän, brinn ensam.

Av den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagore

Hur ett visst parti än en gång visar sin totala dumhet, okunskap och ovärdighet

Idag blev jag fly förbannad:

Jag tycker inte att man har rätt att lägga ut en bild på NÅN på nätet utan att fråga. Ännu mindre hänga ut nån. Allra minst ett barn, en sexåring. Det är att passera varenda gräns som finns i ett hederligt beteende.

Men hur ska vi då göra med yttrandefriheten?

Det är som i Bamse: den som är stark måste också vara mycket snäll. Tillägg: den som har mycket frihet måste också hålla människovärdet högre än allt annat. Oavsett ålder, hudfärg eller religion.

Här visar partiet ifråga hur korkat det är. Egentligen skulle vi bara skratta en stund, och sen gå vidare för att ägna oss det som är på riktigt...

(Läs mer.)

Tina!!!

"Man kan välja att vara glad, oavsett hur livet ser ut."
Det säger Tina Jansson.

Och plötsligt får vi andra en tornado i tankarna, en jordbävning i bröstkorgen och en flodvåg i solar plexus. Vi kan aldrig mer klaga över försenade tåg, dubbelhakor eller dålig mottagning på mobilen.

Tina Jansson har ALS och är helt förlamad. Hon fäster blicken på ett tangentbord, och den bokstav som hon tittar lite längre på, den kommer upp på skärmen. Till sist kan hon ha skrivit hela meningar - och på så sätt kommunicera med omgivningen.

Onsdag 21 juli är hon sommarpratare i radion.
Och jag kommer att lyssna och lära.

Fritt efter Maria Montazami

På arbetet roddar jag nu runt människor från olika delar av Sverige och Europa. Det är bussar och tåg och båtar och flyg. Allt går smärtfritt. Sen är det teaterlokaler, lägenheter, uthyrningsrum, hotell och diverse kodlås. Det går också bra, speciellt när man till sist får rätt nyckel.

Men i en fråga har det uppstått lätt panik: Finding the Gateway to Cyberspace.
"Vet du vad det är för lösenord?"
"Det finns bredband i huset men min dator är låst på nåt sätt."
"Kan jag komma in på deras router?"
"Har du din dator med dig, får jag låna den och gå ut på nätet?
"Jag har ingen kabel - vad ska jag göra!"

Det är inte utan läppstift vi känner oss rädda, nakna, exposed. Det är utan internet.

Söndag - Röd dag - Nationaldag

Ikväll grillar hela svenska folket i trädgårdar eller på bostadsrättsförenings-grillplatser. Tidigare idag var de på badplatser eller samlingsplatser, på (nånting)'s dag, i en park eller kanske vid någon form av uppträdande.

Själv stod jag på en öde parkeringsplats där dammet yrde såsom i en amerikansk westernfilm och sorterade sopor. Kråkorna frossade i pizzarester bland de på marken slängda kartongerna. De brydde sig inte ett dugg om mitt promenerande fram och tillbaka mellan de överfulla containrarna.

Överallt låg plastlock, ölflaskor, tomma mjölkpaket, tidningsrester och konservburkar. Och jag mindes tydligt den spontant skapade soptippen på en ö i adriatiska havet, där vildsvinen bökade runt bland människans avfall. Det vidunderliga havet, de undersköna klipporna, de vindpinade respektingivande träden och så - skiten.

Människan är en grisig varelse. Och hon må vifta med hur många flaggor hon vill, men inte förrän hon klarar av att ta ansvar för den jord hon tilldelats tänker jag vara med och fira någon nation. Vilken det än må vara.

Parapsykologi?

Drömde en märkligt levande dröm:
Jag kunde känna doften, smaken, närvaron - länge och intensivt. Det förvånade mig, för jag trodde att just den frågan var passerad nu. Men drömmen var fullständigt tydlig. Stark och sann. Det var som om det var verklighet.

Lite senare vaknade jag till en ljuvlig dag, fylld av glädje. Tänkte: får jag bara drömma så här i alla fall, då klarar jag mig. Man ska inte ha för mycket begär av livet.

Tankar inför imorgon

Hur orkar man?

Hur förmår man ta avsked av en livskamrat, sen 40 år, 50 år - kanske längre?
Tystnaden.
Tomheten.
Alla rutiner, vanorna, vardagsgöromålen, gnabbet och gnisslet, den självklara samvaron, gemensamma minnen, gemensamma ägor, gemensamma vänner, gemensamma barn. Den där fysiska kroppen i livsrummet som plötsligt saknas. Den som man kände utan och innan, och som man aldrig behövde förklara eller bevisa något för. Den vars kärlek man inte längre behövde förtjäna.
Hur vänjer man plötsligt om sig?
Är det ens möjligt att hitta kraft att börja om helt från början?
Med sin ensamhet. Med sig själv. Med nån annan?

Jag vet inte hur man orkar.
Jag kommer heller aldrig att få veta.
Kanske är det min livs största sorg. Redan nu.

Nähä

Och jag som sjöng.
Fylldes av ett leende, ett bubbel.
Lät schlagertexter bli verklighet.

Det var bara ett inbillat skalv.
Nu går jag vidare på fast mark och låter fåglarna sjunga utan mig.
Om inte annat har jag min stolthet kvar.