Förra veckan var tuff.
Jag repeterar: förra veckan var tuff.
Visste inte att jag skulle bli så däckad av det kirurgiska ingreppet. Grät och stirrade i taket om vartannat, ville ha mat, vatten, omsorg - men kunde inte röra mig ur fläcken.
Ringde sjukvårdsupplysningen som sa "alla upplever smärta olika, ta en Alvedon" - men jag hade ju redan receptbelagda. En vän tipsade mig till sist om en pillerblandning som gjorde susen.
Den här veckan började lika illa. Laptopen, mitt viktigaste arbetsredskap, ville bara inte vakna. Trots fulladdat batteri. Jag blev iskall. Sen rädd. Höll på att rasa ihop i nån slags pöl, ömsom svärandes, ömsom snyftandes.
Men så tänkte jag:
Jag kan inte påverka allt som händer mig i livet.
Men jag kan påverka hur jag reagerar på det.
Slutade oroa mig.
Gjorde mig en god latte.
Målade lite eyeliner.
Gick en sväng runt kvarteret, höstvind i lungorna.
Tog bilen till en mac support.
Klev in; lugn, glad och rätt söt.
"Ja, nej, konstigt, batteriet är fullt, du får lämna in datorn, men vi skulle ju kunna prova först."
Bzzzt. Datorn surrar igång. Märkligt - för några timmar sen var den död.
"Den går ju bra, vet inte vad det kan ha varit. Ja, du får väl ta hem den igen. Men om du vill kan jag dubbelkolla batteriet när du ändå är här."
Lite mix med USB sticka (dom har nåt och vet nåt som inte jag har eller vet) sen kommer en stor röd ruta upp på skärmen:
BATTERY DAMAGED
Ser man på.
Köper ett nytt, åker hem, solen skiner och jag ler.
Självömkan föder ingen framgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar