Det är slut på arbetsveckan.
Folk jagar runt på stan, köerna i mataffärerna är långa. Först måste middan fixas, men sen hägrar soffan, TV'n och det välförtjänta glaset rödtjut.
En mamma gnäller högljutt på sin son i sportaffären. Han är inte riktigt nöjd och hon är stressad: klart grabben ska ha nya gympaskor, men måste det vara så krångligt? Hon låter expediten veta hur jobbig sonen är. Jag hör. Pojken hör. Han blir ledsen, han vill bara ha skor som inte glappar. Hur kan han veta att man måste dra åt skosnörena?
Jag får en tår i ögat.
Var jag sån mot mina flickor? Lät jag så arg, så irriterad, tyckte jag att dom tog för mycket av min tid, min ork, mitt utrymme? Jag minns inte det, jag tror att jag var en snäll mamma. Oftast glad. (Kanske inte under de svåra åren, men i botten är jag just en snäll och glad person.)
Vill sätta mig hos pojken och hjälpa honom med skorna.
Vill klappa mamman på armen och säga att hon kan gå lite ärenden medan jag fixar det här. Eller bara åka hem och ta ett bad - jag kan köra hem grabben när vi är klara.
Men jag gör inget.
För vem är jag att lägga mig i?
1 kommentar:
Gud jag vill bara gråta när jag läser.
Jag tycker man hör det överallt. Trötta, trötta, irriterade föräldrar som alltför högljutt suckar över sina barn. Inför andra, helt ogenerat.
Vi vet ju inte vad som hänt timmen innan. Kanske mamman fått ett tråkigt besked? Kanske pappan jobbat sextio övertidstimmar på nolltid och är så trött att han knappt håller ihop? Kanske har de båda vakat hela natten med sjukt syskon?
Vi vet inte. Men - det är ändå barnen som betalar.
För vilka är vi andra att lägga oss i - som sagt?
Skicka en kommentar