Filéad, rensad och ihopsydd

Tog bussen till Rinkeby och möttes av livliga, uttrycksfulla människor som fyllde mig med värme.

Tre mörka skolpojkar visade mig ivrigt en eventuell blodpöl på marken. På caféets uteservering satt en grupp män med käppar och roliga hattar. Mataffären, med arabisk text i skyltfönstren, sålde spännande bakverk täckta av socker. Grönsakshandlaren förklarade glatt med kraftig brytning vägen dit jag skulle. Det var som att vara utomlands. Ändå i Sverige - och jag tycker om det.

Och hela mitt jag försöker utstråla: förlåt mig. Jag är inte en av de 5,7 procenten. Jag står på er sida.

En timme senare vandrade jag där igen, öm efter kniv och stygn. Doktor Branko hade under sitt lugnande, trygga skratt skurit bort en aterom som krånglat sen i somras. Att apotekaren bar slöja gjorde mig inget; hon var kunnig och vänlig. En mörk man höll bussen åt mig, då han märkte att jag inte kunde springa så fort.

Kära ni som flyttat hit från andra kulturer: ni är välkomna och ni är viktiga. Ikväll tar jag mig till Stockholm City för att visa vad jag känner i handling. Med starka värktabletter i väskan.