Måste skriva igen - ett måndagsdrama

Tror att sjukhuset i min förort begick ett tjänstefel ikväll.

*

Mörkt, minusgrader, isigt. Jag går ut för att handla mjölk. Hör en smäll, ser att människor på gatan tittar intensivt åt ett håll. Men alla går förbi.

Jag går dit. Där, på asfalten i en nerförsbacke, ligger en kvinna; blodig, sönderslagen, förvirrad. Vid räcket en bit bort hennes förstörda cykel. Den nyhandlade maten utspridd. Skorna har ramlat av: kvinnan är barfota.

Jag försöker hjälpa henne upp, men hon har för ont. Strax efter kommer två unga män, men hon kan inte röra sig. Jag springer hem och hämtar bilen, och när jag kör fram till henne har killarna fått upp henne på fötter. Men hon faller på nytt när de släpper henne för att hon ska gå in i min bil. Blodet rinner ner för ansiktet och klibbar i hennes hår.

Till sist får vi in henne på passargerarsätet. Ingen av oss vet vem hon är, men jag kör direkt till närakuten/vårdcentralen. Inser att jag inte kan ta med henne in själv, för ben och rygg är skadade, så jag parkerar utanför och går in för att be om hjälp.

Sköterskorna pratar i telefon, jag hör något om en toalettdörr som krånglar. Till sist får jag kontakt med en av dem, men bemöts med en utskällning: "vi kan inte bara ta emot henne så där, vi har fullbokat hela kvällen och läkarna är på fikarast just nu. Och jag har 28 telefonsamtal som väntar. Skulle vi ta in henne nu skulle hon ta en timme att plåstra om och det har vi inte tid med." (Jag ser mig omkring: det sitter en person i väntrummet.)

Nähä. Men det sitter en blödande kvinna i min bil som inte kan gå.

"Du får ringa ambulans."

Men min mobil är hemma, jag gick ju bara ut för att köpa mjölk.

Till sist får jag låna deras telefon. Larmcentralen lovar skicka en bil men ber också att få prata med sjukhuspersonalen. De kan åtminstone gå ut och titta på kvinnan (vilket de inte har gjort).

Sköterskan är skitsur. Jag säger lugnt att hon faktiskt inte behöver vara arg på mig, och att jag kan försöka ta hand om kvinnan tills ambulansen kommer. Om jag får låna en penna så kan jag skriva upp hennes namn och personnummer. Gruff gruff. Fy vad jag är besvärlig. För att inte tala om den skadade.

Jag går ut, startar bilen, kör på tomgång och pratar med kvinnan som har fruktansvärt ont. Försöker hjälpa så gott jag kan. Väntar. Hon kvider och jag ber henne berätta historier ur hennes liv.

Så går tiden, i mörkret, i en brummande bil utanför ett sjukhus där en skadad människa inte släpps in. Ett människoöde ges till mig i förtroende, jag vill gråta med henne, men vi skrattar också tillsammans - eller mest jag, hon ler så mycket hon förmår. Hon har jävligt ont.

I hennes matkasse finns en läsk: jag ger henne att dricka. Springer in igen och ber att få en Alvedon, men sköterskan säger nej, eftersom hon inte vet vad en läkare kommer att säga.

Efter en timme kommer ambulansen. Två män lägger min skyddsling på en bår. Ser genast att ena knät är ur led och foten spräckt. (Ändå är det ryggen hon har klagat över - måtte den vara ok). Sköterskan kommer ut och är nu så tjänstvillig så, när hon berättar allt för ambulanspersonalen.

Kvinnan, Gunilla, tar om mitt ansikte med sina båda skadade händer och tackar.

Hon lastas in i ambulansen.
Vi vinkar till varandra.
Vi skiljs åt.
Jag hoppas allt går bra.
Tänker på henne.

*

Faktum kvarstår: Jakobsbergs sjukhus skulle låtit en läkare titta på den skadade kvinnan direkt. Lindrat hennes smärta. Nu fanns min bil, som höll henne varm - men är det svensk sjukvård?