Balans ... nu igen!

Ibland måste man hejda sig.
Stanna upp.
Syna sömmarna, testa förtöjningarna.
Och lyssna efter varningssignalerna.

Ibland måste man acceptera att det inte blir som man tänkt sig.
Som man vill och fantiserat om.

Ganska ofta behövs flexibilitet.
En stor portion självdistans.
Lite jävlar anamma.
Och humor.
Glöm aldrig humor!

En skön balansgång det där:
att inte ta saker för allvarligt, och ändå vara seriös.
Att leva ärligt och uppriktigt.
Med en klackspark ...

Viddernas sång

Dina andetag, tunga men lugna.
Dina steg, fot framför fot.
Ibland vinglar stenen till under dig. Ibland halkar du i leran.
Men du klarar allt.

Du strävar uppåt.
Mot det som blir klarare. Mot det som ger distans.
Du strider mot tyngdlagen, meter efter meter.
Och du tänker aldrig ge upp.

Till sist står du där, nästan två tusen meter över havet.
Luften, ljuset och friheten runt om.
Du tänker att inget, ingen ska kunna skada dig.
Begränsa dig.  Utnyttja dig.
Du känner att du är värd allt som är gott.

Sedan dansar du nedför fjället.
Lätt i hjärtat, ren i tanken.

Ett dygn senare trängs du bland måndagströtta kroppar på t-banan.
Kastas in i buller. Möter stirriga ögon, snabba klipp, snabba klick.

Och för ett ögonblick glömmer du dig och börjar söka bekräftelse på nytt.

Att leva. (Fullt ut)

Att lita på sin magkänsla.
Att låta intuitionen vägleda.
Att fatta beslut och sedan genomföra.
Att ge sig hän.

Att välja att lita på.
Att göra bedömningar utifrån omgivningens sätt att agera. Eller dess avsaknad av aktion.
Att simma ut på djupt vatten.
Att ge sig hän.

Att ge sig hän.

Att ge sig.

Att ge.

Liten flicka, stort paket

Allt går om man inte ger sig.

Jag är 155 cm.
Paketet 200.
Skottkärran har en yta på 70 x 100 ungefär.

Så fick jag öva min balanskonst, min precisionsförmåga över rötter och tuvor, mitt systematiska baxande steg för steg. Nu står allt där, på furstubron.

Nästa gång du kommer och hälsar på, ja då ska jag erbjuda dig ett kungligt dass, minst sagt!

Island living ...

Vedspisen ryker in. Satan. Det svider i ögon och näsa.
Så jag sitter på trappan i lätt duggregn och låter vinden skölja rent min blick. Höstvind.

Igår släpade vi 200 kg grovbetong och en mängd verktyg in i bil, ner i båt, upp ur båt, över ön. Sen revs vägg efter vägg. Med släggan slog jag delarna i bitar och lastade skottkärra efter skottkärra med gammal 60-tals virke. Drog det till brännhögen. Mina killar rev, gjorde markarbete, mätte och borrade i bergshällarna.

Svetten rann. Stämningen var hög.
Vi drack vin till lunchen - det var vi värda.

Jag lärde mig gjuta plintar (det var ju inte svårt). Långt senare, i mörkret, körde jag hem mina byggherrar till fastlandet. Stjärnklar himmel, blek halvmåne, alldeles stilla.

En människas flit, lojalitet och goda humör vann min djupa respekt. Att arbeta sida vid sida är ett bra prov. Så lär vi oss vem vi kan hålla i handen när det stormar.

Idag har jag burit bort det sista, krattat och rensat där en ny byggnad ska resas. Tänkte först åka tillbaka till civilisationen för att duscha, men lugnet på ön är för stort. För lockande.

Badade istället i viken. Tvålade in min ömma, värkande kropp och simmade så få tag som möjligt, bara så det räckte för att bli ren. Håret tvättades i balja i köket - det gick inte att doppa huvudet i havet. Det är ändå i slutet av september ...

Avlappnad. Sömnig.
Ingen är här, bara jag.
Och hjortarna där nere vid pumphuset.

Jag har en bra bok.
Men än svider der för mycket i ögonen ...

Balans (part three)

Obalans behöver inte handla om vikt i de olika vågskålarna.
Ingen jämförelse av var och ens respektive volymer är egentligen möjlig.
Allt är subjektivt. Omätbart. Onämnbart.

Obalans kan handla om insatser.
Parternas bidrag till den gemensamma potten.

Och för att elda i en ömsesidig masugn behövs bränsle från båda håll.
Annars blir allt bara kyligare och kyligare.
Till sist falnar glöden helt.

Jag googlar synonymer till balans:
samklang, samstämmighet, jämvikt, harmoni.
Och frid.
Själsro.

Det är dit jag strävar.

Balans (part two)

Allt var så perfekt. Rent, fräscht, organiserat.
Ändå anade jag ett inre kaos.
Som om det yttre behövde balansera upp det inre.

Så kom jag. Också en motsats.
Mer patinerad på något sätt.
Rubbade mönstret och satte nerver i gungning.

Var inte rädd för mig.
Livet kan man aldrig kontrollera.

Balans (part one)

Tände eld i spisen. Svid i ögonen och sot på händerna.
Men värme.

Grävde i jorden. Tungt för ryggen och lerigt om fötterna.
Men ingen daggmask for illa.

Körde över stålgrått hav med vita kammar på vågtopparna.
Stred bokstavligen mot vinden som ville föra mig åt ett helt annat håll.
Och kände mig väldigt levande.

Så brottas jag ensam med de fyra elementen.
Någon mer religion än detta behöver jag inte.

Att läsa en karta

Så har jag konstant gått vilse under två dagar i en annan stor stad. Undrar samtidigt om jag också gått lite vilse i mig själv.

Skyltar och kartor har fört mig till rätta platser.
Bra.
Tack.
Verktyg behövs.

Och jag tänker att jag ska överföra tekniken att lösa den yttre förvirringen till att reda ut den inre.

Förhåller mig från och med nu till fakta.
Ord som sägs och handlingar som görs.
Inte mina analyser, mina försök att leva mig in i motpartens situation, inte min tolkning av undertext eller gissning av outtalade behov och personlig strävan.

Då hittar jag kanske rätt till sist.

Tankar i natten

Jag vill bara skriva. Skriva, skriva, skriva.

Vakna på morgonen, klä mig i något mjukt och följsamt, göra en stor kopp te och sätta mig vid tangenterna. Ge mig av ut efter lunch, till luften, till naturen. Pyssla lite i hemmet under resten av dagen. Umgås. Se en film.

Sen, när allt tystnar, fortsätta. Skriva.

Och så vill jag älska. Lägga en hand mot en rygg. Andas i ett öra. Känna kropp mot kropp.

Vakna på morgonen, möta en morgongrumlig röst, försvinna åt varsitt håll, – en dag, två dagar, en vecka. Men alltid återvända med berättelser och längtan. Se en film. Älska.

Sen, när avslappningen sprider sig genom kroppen, fortsätta. Skriva.

Rubricera mig aldrig är du snäll

Kan man formulera teorier för att skydda sina rädslor? Skapa resonemang med logiska slutledningar, så att ängslan och osäkerheten sorteras in i begriplighet? Hittar vi på namn på våra akilleshälar, så att de inte längre kan vara svaga punkter?

Antagligen.
Troligen.
Människan är en kreativ varelse.

Men säg inte till mig vad jag är.
Säg inte heller att du är sån eller sån.

För vi befinner oss i ständig rörelse.
Växande. Växt-verkande.
Förändrande. Ändrande. Eftertankes-ändrande.
Utvecklande. Veckla-ut-ande.

Och jag vill vara helt öppen för det som läker mig inuti.
Liksom det som utmanar mig att komma vidare.

Stockholmiana

Först en vintagemarknad där mängder av entusiaster minglar i 40-, 50- och 60-tals outfits. Kvinnor i basker, stora lockar och röda läppar. Till och med en man i vit frack och hög hatt.

Sen över en kanal där kanoter sakta paddlar förbi de små träbåtarna. På ön höga fängelsemurar och en makalös lind, under vilken Jag vet en dejlig rosa klingar vackert och jag får läsa en text om att säga ja, och att livet inte alltid blir som man tänkt sig – det kan bli bättre än man tänkt sig.

Lite senare, vid Hornstull, en utomhusscen där en åldrad rocker får förbipasserande att med stora leenden gunga med, ja till och med dansa. Vid tunnelbanan en klassisk violinist, riktigt skicklig, och på nästa station en gitarrist med klockren gatu-repertoar.

I en fantastisk ruff industrilokal från 1800-talet grillas kött över öppen eld medan livebandet spelar Eric Clapton. Paret som jag viger utstrålar ren kärlek och sann aktning till varandra, och alla gråter. Bruden, brudgummen, gästerna. Även jag.

När mina hedersuppdrag är avslutade tar jag mig till Gamla stan. Kullersten, uteserveringar och ett vänligt myller. Klättrar ner djupt i medeltida valv där en ensam man skildrar Dan Andersson och Bellman så vi blir hypnotiserade.

Väl hemma tänker jag att musik är känslor.
Att kärlek är ett val.

Och att Stockholm inte är så dumt ändå.

Att bestiga Mount Everest

1 kubikmeter makadam.
Ett paket väntar, 660 kg. Lastbil. Lastpråm. Obs maxhöjd tunnel 4,2 m. Lågvatten?
Fallhöjd, stenkista och infiltrationsrör.
Urintank. Vindflöjel? Nej, den avstår jag ifrån.
Takhöjd, bredd, längd, diameter, parametrar.
Gjuta sula. Gjuta plintar. Gjuta gjuta.
(Hur många säckar cement ska jag släpa ner och upp i båten och sen över ön?)

Allt detta snurrar i mitt huvud. Över mitt huvud. Vatten?

Bygga föreställningar med närmare 100 inblandade är ingen konst alls. Bygga en liten bod inklusive mulltoa och gråvattensanläggning i skärgården känns som det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Om en dryg vecka börjar vi. Det är då jag håller hårt i kamraten byggaren med min ena hand och min egen tumme med den andra.

Mer lås

Stod nyss med kall nästipp utanför min egen port efter en teaterkväll. Batteriet i nyckeln måste lagt av, för nu lyste ingen grön prick och inget ljud lät mig förstå att det gick bra att vrida runt och kliva in i portuppgången. Allt var svart och tyst och orörligt.

Utlåst.
Söder om söder.
Ingen värme, inget hem, ingen säng.

Stod där i mörkret, ensam. Funderade på vem jag kunde ringa mitt i natten för att fråga om soffplats.
Kom inte fram till någon.
Jag vill inte vara till besvär.

Andades lugnt, trots lätta köldrysningar.
Och förstod:
Man behöver någon som man alltid skulle kunna väcka.
Någon man kan söka upp om man behöver hjälp, utan att tveka eller tvivla.

Sedan provade jag porten intill, som visade sig inte vara elektroniskt säkrad, och letade mig fram genom mörka källargångar till min egen trygga vrå i tillvaron.

Alla dessa lås

På kort tid har jag, både i Berlin och Prag, sett flera broräcken och andra staket fyllda av hänglås med namn på.

Han och hon, - eller han & han och hon & hon, har skrivit, viskat, andats, ristat in sina namn i ett nyköpt hänglås. Fört den krökta delen runt något av järn, fäst ihop låset med ett klick och sedan, i en gemensam magisk ritual (föreställer jag mig), kastat nyckeln i floden/dammen/sjön.

Där hänger de sedan. Fastkedjade vid varandra.

Och jag tänker: ska det inte vara tvärtom?
Att kärleken låser upp?
Att det lilla klicket faktiskt öppnar.
Bänder upp.
Släpper fram.

Jag la min hand på muren vid Karlsbron, på den bronsplatta som sägs ha med kärlek att göra. Tydligt kunde jag känna hur något gnisslade till utanför hjärtat.

Sakta öppnades det kalla och hårda skyddet.
Värmen flödade.
Strömmar av liv.

Upplåst.

Nyckeln?
Det väljer jag att inte skriva här.

Eftermiddag, exteriör, Prag

Det var den dag vi hade gått i sju timmar, inklusive 299 steg upp i ett torn som svajade av människors rörelse. Kanske var det alla intryck, avsaknad av riktig lunch eller tröttheten i benen? Jag vet inte.

Jag vet bara att när vi kom dit kände jag det så starkt. Än en gång. Och den här gången började jag gråta.

En vacker, ljusgrön 1700-tals teater. Här dirigerade Mozart sin urpremiär av Don Giovanni - det har jag länge vetat. Här såg jag en ljuvlig uppsättning av en annan Don för tio år sedan. Jag har alltid dragits hit. Ofta tänkt på denna plats, trots det pågående livet i en annan stad, ett annat land.

Nu stod jag alltså där och lipade av någon oförklarlig anledning.

Då plötsligt pekar dotter M på en skylt: titta mamma, där står det.
Att här dirigerade Mozart 1787. Den 29:e oktober.

Vänta nu?
Den 29:e oktober?
På mitt födelsedatum?

Jag började skratta. Det är klart! Jag var förstås med! Antagligen satt jag i orkestern, för jag har egentligen aldrig känt mig som ett solistämne (för lite hård hud). Men jag tror att jag var här den kvällen. Det skulle förkla bandet till Mozart, kärleken till Prag och hur jag föll för opera en gång från ingenstans.

Sen har jag förstås valt att åter födas den 29:e oktober för att minnas just den dagen.
Det är klart att det är så!

Strunt samma om det är sant eller falskt.
Sambandet gjorde mig lite extra rusig.

Och gav dotter M ett rejält friskt och glatt skratt.

Att få rum för fantasier

Sitter på vår egen stillsamma innergård mitt i Prags gamla stadskärna. På avstånd spelar en violinist Tango Jalusi. Runt hörnet det stora torget, där såpbubblor och Segway snodde sig runt männen i läderkjolar och medeltida instrument. Barder. Bohemer.

Jag har alltid vetat att jag är boheme.

Men nu har jag fått det bekräftat, det jag länge anat:
Jag vill ha högt i tak.

Lägenheten här i Prag har minst tre meters takhöjd. På ön är loftet ännu luftigare. I somras fick jag bo i ett gammalt hus med rejält raklyft.

Allt klarnar och skärpan ställs in på ett nytt mål: trots ynka 1,55 m.ö.h måste jag få rymd för tankar och fantasier för att må riktigt bra.

Mitt nästa hem ska ha högt i tak.

Nu

Inte bara ord.
Handling.

Ibland blir allt så mycket enklare då.

Fåglar, fåglar, fåglar

Frisk vind och regn.
Ja, en riktig höstdag.
Dotter M och jag åker till ön för att tömma den bod som snart ska rivas.

Ved som huggits för 20-30 år sedan bärs in i huset, dörren står öppen, allt känns så enkelt och självklart ... och så plötsligt hörs ett rop:

Mamma, det sitter en fågel i köket som inte kan komma ut!

Fönster öppnas, men den hårda vinden slänger igen ett och vi vet inte om fågeln hann ut, klämdes eller vände tillbaka in.

All verksamhet avstannar.

Sakta smyger vi runt i köket, in i sovrummet, upp på övervåningen, hjärtat klappar, är den skadad? rädd? –  men nej, ingen fågel. Den hann nog ut genom fönstret ändå. Lättnad!

Så jag går tillbaka till köket. Stänger fönster efter fönster. Och så tittar jag ner precis intill mig.

Längst ner i diskhon sitter en brun liten varelse med stora ögon och blickar upp mot mig. Hela jag hoppar till - vänder mig och ska springa ut för att berätta, tar ett snabbt och högt skutt över tröskeln och

PANG

Hela skallen spräcks. Känns det som.
Jag faller. Blir sittande. Det spränger. Strålar. Dunkar.

En fågel i diskhon och trettio runt huvudet ...

***

En lång stund senare, med ännu suddig blick och värkande huvud, ser vi den lilla fågeln sitta lugnt på stenarna i fönstret. (Det numera stängda). Dotter M går försiktigt fram och öppnar. Fågeln flyger ut. Kvar i diskhon finns blott en klick fågelbajs.

Boden töms.
Vinden tilltar.
Vi åker hem.

Men först köper vi en chokladkaka. Kalla det belöning, tröst eller medicin ...