När något alldeles naturligt sker

Det måste inte vara en vändning.
Ingen dramatik.
Inga stora virvelvindar som kastar om.

Det kan bara vara fortsättningen på en väg som för en stund doldes av dimma.

Vandrade hem genom den lilla staden och tänkte att jag är stark.
Stark för att jag får vara liten och blottad, sårbar och törstande.
Stark för att jag kan tillåta mig vara löjlig.
Stark för att jag gråter, tvivlar och riskerar.

Tänker inte backa. Eller börja om.
Livet pågår, jag låter det ske.
Knåda mig,
utsätt mig,
gör mig levande.

Växtvärk

Nu är jag där igen.
I vissheten om att ge.
Bara ge.

Inte söka bekräftelse.
Inte tro att någon annan fyller mina tomrum.
Inte döva mig med falsk trygghet.
Utan faktiskt riskera att vara otrygg.
Utan skyddsnät.
Obekräftad.

Att hellre känna och kanske gråta.
Än att inte känna och bara skratta.

Inbjudan

Jag tänkte ett tag att jag skulle försöka passa in.
Det var dumt av mig.

Föreställde mig vårdad, ansad och arrangerad.
Inte rufsig och vimsig.

Såg för ett ögonblick visionen av en lady.
Inser att det är kört, redan på tankestadiet.

Dåså.
Låt oss vara precis som vi är.

Jag kan röra mig i alla sammanhang, precis som mig själv.

Insikt

Jag vill gå rakryggad genom livet.
Jag vill välja att alltid vända mig mot solen.
Fylla mig med ren luft och ogrumlade tankar.

Jag vill behandla människor väl.
Aldrig gå bakom ryggen.
Inte bedra, trycka ner, manipulera.

Jag vill öppna mig för kärleken.
Låta det som varit vara.
Våga.

Jag vill vara ett stöd för dem i min närhet som vacklar.
Prioritera rätt.
Välja det som är viktigt.

Jag vill skapa något äkta.
Vill aldrig döma, inte värdera, inte heller raljera.
Försonas och förlåta.

Så vill jag leva.

Höstglöd

Kanske var höstfärgerna starkare den här helgen.
Luften klarare.
Solen mer strålande.
Marken mjukare.

Eller kanske blev jag bara bländad.

"... utan bara en liten lort."

Idag skriver vi alla om civilkurage.
På varje sida, i varje socialt medium.
Vi ristar in det med tårar i våra hjärtan.
Vi lagrar det med djupa andetag i våra minnesbanker.

Vi ser bilden av en ung man med varm glimt i ögat, lätt lutad som om han ville fråga hur jag hade det. Om han kunde göra något?
Kavaj, skjorta och slips. Mörkt tjockt hår, en dröm för en ung kvinnas hand att sakta smeka. Eller en ung mans, vad vet jag.

Vi läser hans namn.
Lavin.
Låter som en av Tolkiens alver tänker jag; modig, lojal, handlingskraftig.

Vi vet att han inte lever längre. Att han aldrig ska få bära sitt eget barn i famnen. Aldrig mer sparka boll med ungarna på skolgården. Inte sätta bo. Inte utforska sina drömmar. Aldrig heller bli rynkig och lägga på några förargliga extrakilon.

Men vi vet också att han gjorde det vi alla önskar att vi vågade. För ingen vill väl vara en liten lort? Ändå, lortar är vi alla, lite då och då. Det är mänskligt. Det är okej.

Fast just idag behöver vi skriva om Lavin.
Gång på gång på gång.
Hans handling ska lyftas fram i främsta ljuset.
Den betydde något.
Den betyder något.

För det är bara inte en rad ur en saga.

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt.
Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Från en busshållplats, efter midnatt

Driver lite.

Natten är sval men jag köpte en vinterjacka på Röda Korsets second hand tidigare idag.

Tidigare under kvällen alldeles för få rysningar av något som hade kunnat drabba djupt. Känner mig inte skyldig till den distanserade upplevelsen; kreatörerna menade det så. Spänn bågen, kom med nytt, chockera. Men ge fan i att få hjärtan att darra, det är för konventionellt.

Samtal, yrkesmässiga. Varma ögon. Kall öl. Sen cyklar några, en går. Jag slår följe, vill vistas i kylan, mörkret och friskheten en stund till. Flanera. 

När jag drivit klart är det tjugo minuter till nästa buss. Och det är då jag unnar mig det goda, varma, salta i Stockholmsnatten.

Korv med bröd.

All you need is -

I den bästa av världar gör vi allt för att våra medmänniskor ska må bra. Vi ger värme och stöd, vi fyller tomhet med innehåll, vi uppmuntrar och sporrar.

Vi dömer inte hunden efter håren. Kommenterar aldrig vikt, klädval eller livets spår i ansikte och på kropp. Tvärtom, vi gör varandra vackra.

Vi visar förståelse för andras svårigheter och gläds åt deras framgång. Uppriktigt och utan självömkan applåderar vi andras succéer. Vi respekterar oliktänkande, men tillåter oss att ge ett kärleksfullt motstånd. Vi lever oss in i varandras situation.

Vi älskar.

Men kärlek är en kunskap, som inte alla självklart fått ta del av. Som en karaktär säger i Dowton Abbey:

"Love is like riding, or speaking French. If you don't learn it young, it's hard to get the trick of it later."

Så blir några barn vilsna vuxna.
I värsta fall hatiska.

Och så fortsätter samhället att blöda, brinna och skälva ...

Som en jämförelse

Ute kyla.

Öppnar mina sinnen, släpper allt motstånd och andas in höstens lugn och visshet.

Jag är jag och jag räcker.
Allt är bra.

Men det är enkelt att må bra. Jag har ett hem, ett varmt och ombonat hem. God mat på tallriken. Konst på väggarna. Böcker. Elektronik. Pengar på banken. Friska, starka barn.

Kvinnan som satt inlindad i sin sjal utanför affären har inget av det.
Jag gav en peng.
Sa hej.

Sen gick jag hem och kröp upp i soffan. Lite för mätt. Lite för varm.
Och kände tårarna rinna.

Ögonblicksbilder från en weekend

Gulbruna fält under blekrosa skymningsljus.
Älggryta, rödvin och fladdrande lågor.
Stjärnklar himmel ovan ångande vattenyta.
Värme, samtal, närhet.
Djup sömn.
Nybakat bröd.

Lång hemfärd, stilla tankar.
Skratt till På minuten.

Nästa dag lyckan att få vandra genom den välkända skogen. Sakta nudda marken där jag gått över 50 år. Doft av tjära, ljud av skruvdragare. Ärtsoppa, lätt bränd i botten, direkt ur kastrullen.

Tystnaden omfamnar mig.
Ensamheten stärker.
Andetagen är helt fria från motstånd och tankarna ljusa.

Och så det lilla leendet.

Mer Krishnamurti

"För att leva i denna världen måste vi leva i gemenskap med andra. Att stå i relation innebär också att samarbeta – arbeta tillsammans. Samarbete existerar endast när finns en känsla av samhörighet, när du visar omtänksamhet.

"To care". Att ge akt på – ur denna känsla av uppmärksamhet kommer sympati, kommer ömhet, och du kan flyta på den, du kan bli buren på denna känsla och du ser vad kärlek är."

Läser orden. 
Behöver orden. 
Låter orden fylla mig.

To care. Att bry sig om. Vårda. 

Och ge.

"Sluta tänka, börja se."

Orden är inte mina. Men de har följt mig sen jag som 20-åring läste om den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti. Han som aldrig ville vara någon ny Messias, utan ödmjukt förklarade att var och en måste finna sin egen väg.

Börja se.
Se det du har.
Uppmärksamma det som finns framför dig.

Upplev det som gör din kropp varm.
Upptäck vad som gör din själ varm.
Förstå vad som får dig att känna dig levande.

Benämn det inte.
Analysera det inte.
Kategorisera det inte.

Bara se.

Och alla färger blir så mycket
klarare.

Variatio delectat

Så är det. 

Sån är jag.
Det kan inte ändras.

Det är som det är.

Fait accompli.

Ett credo jag möter ibland. 

Först tänker jag att det är rädsla, sen bekvämlighet. Sist kommer jag fram till att det spelar ingen roll, bara jag själv inte hamnar där. Hack i skivan liksom. Stagnation. Lättja. Och en enorm blockering för livets alla möjligheter.

Jag vill tänja mina gränser. 

Jag vill känna själen växa och fylla ut hela min kropp, tränga vidare förbi konturer och ut genom varje por. 

Jag vill väcka det som ligger i dvala. 

Vill upptäcka nya tankar, få syn på saker från andra håll, drabbas av oväntade känslokast.

Jag vill resa. Utåt och inåt. Finna stigar.

Jag vill våga.

Utvecklas.

Veckla ut.

Ja, jag vill förändras.

Så känner jag livets puls föra mig vidare.

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Från pudersnö till längtande katt

Jag har arbetat oerhört hårt. Fysiskt.
Nu protesterar varje cell. Det ömmar och bultar och susar.
Halsont och ledvärk och värre öronbrus än på länge.

Nu vill jag bara krypa ihop på något mjukt och bli klappad på.
Som en katt.
Vara liten och aningen skör. Matas med något smarrigt.
Spinna under en varm och känslig hand.

Men jag har en kväll med noter framför mig, hundra nya ansikten att ta in under lördagen och ett litet hus att måla klart på söndag. Sen börjar arbetsveckan på nytt.

Ändå ... allt är så bra.
Jag är mycket stolt över att ha byggt något konkret, för första gången i mitt liv. Och lycklig över att få fortsätta bygga abstraktioner i möte med andra människor.

Det blir en bra fredagkväll och helg det här.
Kissekatten får vänta på sitt.

Vad binder två människor till varandra?

Några skulle svara gemensamma värderingar.
Andra delade intressen.

Väldigt många skulle säga barnen. Förenade minnen.

Det finns säkert någon som skulle hävda att det var egendom, men det tolkar jag mer som bekvämlighet.

Självklart skulle flera svara sex. Och jag vill inte tro att det skulle vara skillnad mellan mäns och kvinnors svar i den frågan..

Själv säger jag nog skrattet.
Och försöker minnas om vi delade det goda, fria skrattet.

Mitt liv som pudersnö

Det är lite tråkigt med distans. Distans och yta tillför inte mitt liv något. Jag tycker mer om närhet, utbyte, omsorg och omtänksamhet.

Tänk att aldrig få ta en riktigt djup klunk.
Utan bara sippa lite, då och då. När lusten faller på.

Nej, jag vill dyka. Nästan tappa andan. Slå i botten, visst. Men uppleva något. Omslutas. Känna viktlöshet och förtrollning. Vara en del av något större än jag själv.

Frihet däremot.
Den är något helt annat.
Den sitter i mitt innersta väsen.

Och frihet kan aldrig bli synonymt med avstånd.

Konsekvensanalys (nu med träningsvärk)

Planering.
Att tänka efter först.
Inte bara gasa, utan stanna upp och gå igenom allt, än en gång.

Arbeta med plattformen.
Att lägga en solid grund. På rätt plats. I rätt tid.
Engagera dig i och fokusera på underarbetet.

Utan detta uppstår problem i ett senare skede som kan vara svåra att lösa. För allting har sina konsekvenser.

Det har jag lärt mig, samtidigt som min kropp burit 200 kg betong, 800 kg virke och 50 kg färgburkar.

Och det jag inser är: detta gäller ALLT.
Inte bara husbyggen.

Löpsedel i skyltfönster: "Choklad minskar risken för att drabbas av stroke"

Ruset av att ha njutit av vin, ostron och vacker sång.
Upprymdheten efter samtal med människor med högt EQ.

Glädjen i att finna en nattöppen choklad-butik mitt i city.
Tacksamheten över att få med sig en mängd smakprov med olika kakaohalt.

Förtjusningen att finna en buss dit jag vill.
Munterheten över att en man med hög hatt, jackett och damasker kliver just på samma linje som jag.

Lyckan av insikten att brända broar inte behöver hindra framfarten.
Det finns vadställen på fler ställen, förstår jag nu.