Nu är jag där igen.
I vissheten om att ge.
Bara ge.
Inte söka bekräftelse.
Inte tro att någon annan fyller mina tomrum.
Inte döva mig med falsk trygghet.
Utan faktiskt riskera att vara otrygg.
Utan skyddsnät.
Obekräftad.
Att hellre känna och kanske gråta.
Än att inte känna och bara skratta.
3 kommentarer:
Kloka ord och tänkvärt
ha en bra vecka, roligt att kolla in på din blogg :)
Tack Kristina! Så roligt att få kommentarer av dig.
Ha det bra du också.
Du skriver så tänkvärt och berörande,som vore du en själssyster till denna kvinna som skrev detta:
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.
Önskan av Karin Boye
Skicka en kommentar