Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.