Man kan förstås leva med lager på lager.
Skydda sig mot omvärlden. Hålla distans.
Man kan akta sig för vargen.
Sitta still i båten.
Springa till och stanna vid pass.
Eller så kan man möta farorna.
Utmana sig, utsätta sig – och utvecklas.
En människa, som jag aldrig träffat, sa att jag var modig. Jag tror det var menat som ett litet nålstick, och inte ens till mig. (Ensamhet och besvikelse gör gärna så; kommer ut i besk, syrlig form.) Men jag väljer att höra orden, inte undertext.
Och ja, jag är modig.
Men jag ser ingen annan väg att välja, än att blotta strupen.
Först då kan vi mötas.
Längst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar