Det är kärleksfullheten som betyder något.
Den lätta handen i ryggen i en uppförsbacke.
Fingret som lyfter bort hår från ansiktet.
Smekningen på armen där i soffan.
En snabb puss i köket.
Finns det är du fri att flyga, vart du vill.
måndag, september 23, 2019
fredag, september 20, 2019
TGIF
Kan man vara fredagstrött fast man har ett fritt och rörligt arbetsschema?
Nej, jag går inte upp 6:45, klär mig någorlunda prydligt och ger mig av till ett externt kontor. Jag har inte avtalsenliga kafferaster eller 45 minuters lunch med platslåda i mikron eller dagens på standardkrog. Jag upplever inte fredagsfika, AW eller köksluckor lappade med "din mamma jobbar inte här".
Jag går upp när jag sovit klart. Sätter mig vid datorn, och börjar. När jag blir hungrig äter jag något. Kaffekoppen står bredvid laptopen. Paus vet jag inte riktigt om jag har, men det händer att jag sätter igång en tvättmaskin. Tider är oviktiga, om jag inte har ett avtalat telefonmöte.
Ofta sitter jag i mjukisbyxor och kofta. Rufsig i håret. Ensam. Inga ljud, bara öronens ständiga sus och toner, och smattret från ett tangentbord.
Ändå, fredag dag, och jag gäspar stort.
Längtar till soffan.
En bok.
Ett bad.
En film.
Och kan inte riktigt komma på hur jag ska orka ta mig ut för att handla middag till kvällen ...
Nej, jag går inte upp 6:45, klär mig någorlunda prydligt och ger mig av till ett externt kontor. Jag har inte avtalsenliga kafferaster eller 45 minuters lunch med platslåda i mikron eller dagens på standardkrog. Jag upplever inte fredagsfika, AW eller köksluckor lappade med "din mamma jobbar inte här".
Jag går upp när jag sovit klart. Sätter mig vid datorn, och börjar. När jag blir hungrig äter jag något. Kaffekoppen står bredvid laptopen. Paus vet jag inte riktigt om jag har, men det händer att jag sätter igång en tvättmaskin. Tider är oviktiga, om jag inte har ett avtalat telefonmöte.
Ofta sitter jag i mjukisbyxor och kofta. Rufsig i håret. Ensam. Inga ljud, bara öronens ständiga sus och toner, och smattret från ett tangentbord.
Ändå, fredag dag, och jag gäspar stort.
Längtar till soffan.
En bok.
Ett bad.
En film.
Och kan inte riktigt komma på hur jag ska orka ta mig ut för att handla middag till kvällen ...
måndag, september 09, 2019
Min sommar
Höstvindar, höstdoft, höstljud.
Arbetsåret har börjat, efter intensiv sommar som först fylldes av arbete.
Sen återhämtning.
Eller ...?
Sommaren 2019 innehöll:
En nyvunnen kusin
Hej höst!
Arbetsåret har börjat, efter intensiv sommar som först fylldes av arbete.
Sen återhämtning.
Eller ...?
Sommaren 2019 innehöll:
Två bröllop (båda i Norrland)
En släkt-träff
Ett midsommarfirande
Ett knytkalas
En premiärfest
En avtackningsmiddag
Ett nytt inrett rum på slottet
En ny barnaktivitet
Nypremiär på tre redan skapade barnäventyr
Nypremiär på dramatiserad visning
13 slutsålda utomhus-föreställningar
Ett avbrutet genrep
67 anställda att ansvara för
5 500 i publiken att möta
En manus-läsningsträff
En helhelg med teatergrupp (fullt flöde!)
En ljudinspelning på Röda linjen
Ett gästabudsmanus
En budgetskiss
Ett frö till iscensättning av kantat
10 blogginläggEn nyvunnen kusin
En reunion med vandrar-vän
Två kära på akuten
22 dagar med femårig pojke (med mycket spring i benen)
2 dagar med utflyttad vuxen dotter
En roadtrip till västkusten
Tre stallutflykter
En naturvandring på rev
En dag på Tom Tits Experiment
Sju strandutflykter
Ett antal flaskor bubbel
En mängd glass (även hemgjord)
Ett stort antal linschips-påsar
Två P-böter
Hej höst!
onsdag, september 04, 2019
Från en lapp-trapp
Nyduschad med hjälp av campingdusch. Naken i solen, hett vatten från spisen och en liten liten stråle som blöter ner min kropp. Barntvål. Idogt strilande. Till sist ren. Och snart torr.
En trollslända på mitt bara ben. En hjort nere vid linden. En kall dryck bredvid mig på trappan. Trädens sus, inget annat. Eller jo, mitt tangentknattrande och ett svagt likadant från ovanvåningen.
Sista hela dagen på ön innan allt drar igång.
Jag tänkte baka fröknäcke, men påsen - den noggrant upphängda - har visat sig vara Mössens Michelinrestaurang. Vad de har njutit av fiberhusk, linfrö och solroskärnor!
Det gör mig inget.
Skönt att slippa röra och kavla och passa ugnen.
Istället skriver jag.
Glädje.
Och den mest naturliga sak i världen.
En trollslända på mitt bara ben. En hjort nere vid linden. En kall dryck bredvid mig på trappan. Trädens sus, inget annat. Eller jo, mitt tangentknattrande och ett svagt likadant från ovanvåningen.
Sista hela dagen på ön innan allt drar igång.
Jag tänkte baka fröknäcke, men påsen - den noggrant upphängda - har visat sig vara Mössens Michelinrestaurang. Vad de har njutit av fiberhusk, linfrö och solroskärnor!
Det gör mig inget.
Skönt att slippa röra och kavla och passa ugnen.
Istället skriver jag.
Glädje.
Och den mest naturliga sak i världen.
fredag, augusti 30, 2019
Apokalyps
Vi dövar oss med socker och beroendeframkallande skärmar. Stänger av lyssnandet. Suddar blicken. Jaget blir det enda perspektivet; jag och det jag håller i min hand, guden som talar till mig, roar mig, utmanar mig, belönar mig och bedövar mig.
Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.
Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.
Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.
Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.
Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.
Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.
Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.
Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.
söndag, augusti 25, 2019
Närkontakt
Nej, det här har jag inte berättat för den jag lever med. Så nu kommer jag märka om han läser min blogg ... ;-)
Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.
Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.
Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.
Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.
En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.
Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.
Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.
Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.
Strax därefter var den försvunnen.
Musen.
Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.
Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.
Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.
Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.
En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.
Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.
Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.
Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.
Strax därefter var den försvunnen.
Musen.
söndag, augusti 18, 2019
Island living part two
Lämnade ön för att möta helt nya människor från en annan ö. Längre bort. Över ett hav. Annat språk.
Det sa klick.
Omedelbart.
Skratt, lek, allvar, delaktighet.
Och jag funderade för mig själv; är det för att vi är släkt? Om än avlägset och på ett spännande, lite gammaldags roman-artat. Eller för att vi alla är öbor? Även om deras ö är betydligt större och indelad i klaner, regioner, ja till och med länder?
Havet formar klippan mjuk.
Det sa klick.
Omedelbart.
Skratt, lek, allvar, delaktighet.
Och jag funderade för mig själv; är det för att vi är släkt? Om än avlägset och på ett spännande, lite gammaldags roman-artat. Eller för att vi alla är öbor? Även om deras ö är betydligt större och indelad i klaner, regioner, ja till och med länder?
Havet formar klippan mjuk.
onsdag, augusti 14, 2019
Island living part one
Jag vet inte om det är tröttheten, åldern som kryper in under skinnet eller bara ett uppstannande. Men jag tittar bakåt.
Fastnar på bilder från det som passerat.
Läser gamla texter om det som var.
Ägnar mig åt facebook-minnen, påminnelser; publicerat för 2 år sen, för 4 år sen, 6 år sen, 10 år sen, 11 ...
En människa jag mötte sa en gång; det är nödvändigt att med jämna mellanrum i livet stå alldeles still på en "ö av tvivel". Minns att jag tyckte om bilden.
Ett stopp. Ett 360 graders synfält.
Var är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Där är jag nu.
På min ö.
Fastnar på bilder från det som passerat.
Läser gamla texter om det som var.
Ägnar mig åt facebook-minnen, påminnelser; publicerat för 2 år sen, för 4 år sen, 6 år sen, 10 år sen, 11 ...
En människa jag mötte sa en gång; det är nödvändigt att med jämna mellanrum i livet stå alldeles still på en "ö av tvivel". Minns att jag tyckte om bilden.
Ett stopp. Ett 360 graders synfält.
Var är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Där är jag nu.
På min ö.
söndag, augusti 11, 2019
O captain, my captain!
Det är som att hantera ett stort kryssningsfartyg.
Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.
Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.
Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.
Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.
Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.
Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.
Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.
Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.
Om ett år ger vi oss ut igen.
Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.
Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.
Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.
Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.
Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.
Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.
Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.
Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.
Om ett år ger vi oss ut igen.
tisdag, juli 30, 2019
Natt-dans
Jag provar att vrida mig lite.
Fortfarande trångt.
Sen vänder jag helt om.
Något bättre. Men höften får inte riktigt plats.
Övergår till den hårda extramadrassen på golvet.
Då värker ryggen.
Tar kudde och täcke och går ut. Soffan är skön. I teorin. I verkligheten skaver den mot min nakna hud.
Tassar tillbaka in.
Männen har fullkomligt belägrat sängen.
Som vilka erövrare som helst.
Jag inser att jag aldrig kommer att ges den plats jag är värd. Så jag knuffar undan de två kropparna helt enkelt. Och lägger mig.
Om jag somnar vet jag däremot inte. För syret är nästan slut ...
Fortfarande trångt.
Sen vänder jag helt om.
Något bättre. Men höften får inte riktigt plats.
Övergår till den hårda extramadrassen på golvet.
Då värker ryggen.
Tar kudde och täcke och går ut. Soffan är skön. I teorin. I verkligheten skaver den mot min nakna hud.
Tassar tillbaka in.
Männen har fullkomligt belägrat sängen.
Som vilka erövrare som helst.
Jag inser att jag aldrig kommer att ges den plats jag är värd. Så jag knuffar undan de två kropparna helt enkelt. Och lägger mig.
Om jag somnar vet jag däremot inte. För syret är nästan slut ...
tisdag, juli 23, 2019
Luft
Åkte långt.
Tog kort paus.
Vinden smekte.
Handen smekte.
Ögat blev mjukt och sinnet lugnt.
Bandet över huvudet lättade.
Lusten återvände.
Sen tillbaka, och genast drar nervtrådarna ihop sig till en liten armé. Kurandes bakom min glada värdinne-min. Djupa diplomatiska andetag döljer gnagande funderingar.
Jag tänker; när det är dags, då vänder vinden.
Tog kort paus.
Vinden smekte.
Handen smekte.
Ögat blev mjukt och sinnet lugnt.
Bandet över huvudet lättade.
Lusten återvände.
Sen tillbaka, och genast drar nervtrådarna ihop sig till en liten armé. Kurandes bakom min glada värdinne-min. Djupa diplomatiska andetag döljer gnagande funderingar.
Jag tänker; när det är dags, då vänder vinden.
lördag, juli 13, 2019
Lugnet före stormen
Vi äter sesamkryddad kyckling och underbart saftig ananas. Sitter ute.
Sommarkväll, blek himmel, lätt vind.
Höga stammar kantar stigen ner mot vattnet.
I min hand ett glas champagne.
Vi pratar om möjliga vägar att gå.
Riktningar som kan ändras.
Ny leder som kan upptäckas.
Jag blir glad. Och pigg. Vill vidare, vill utmanas, vill få ny stimulans. Mod finns. Nu får vi utreda möjligheterna.
Imorgon är allt enligt plan. Då kör vi det race vi förberett i tio månader. Fokus, koncentration, energi, export, vaken blick. Och vården; en kram, ett ord, ett leende, en hand på en rygg.
Men sen?
Sommarkväll, blek himmel, lätt vind.
Höga stammar kantar stigen ner mot vattnet.
I min hand ett glas champagne.
Vi pratar om möjliga vägar att gå.
Riktningar som kan ändras.
Ny leder som kan upptäckas.
Jag blir glad. Och pigg. Vill vidare, vill utmanas, vill få ny stimulans. Mod finns. Nu får vi utreda möjligheterna.
Imorgon är allt enligt plan. Då kör vi det race vi förberett i tio månader. Fokus, koncentration, energi, export, vaken blick. Och vården; en kram, ett ord, ett leende, en hand på en rygg.
Men sen?
måndag, juli 08, 2019
Hey - vart tog hon vägen?
Ja men, jag är ju här. I allra högsta grad levande. I full fart. Rörlig (aj i ryggen på morgonen), fokuserad (en sak i taget, i rätt ordning), nöjd (allt fungerar! jag kan till och med åka bort en sväng).
Jag äter popcorn till lunch, tejpar kvitton och målar blomlådor. Leder möten och köper tårta. Dricker vätskeersättning och skriver ut listor.
Har kul.
Är trött.
Stolt.
Och stöttad.
För bäst av allt är medarbetarna.
Utan dem är jag ingen.
Jag äter popcorn till lunch, tejpar kvitton och målar blomlådor. Leder möten och köper tårta. Dricker vätskeersättning och skriver ut listor.
Har kul.
Är trött.
Stolt.
Och stöttad.
För bäst av allt är medarbetarna.
Utan dem är jag ingen.
fredag, juni 14, 2019
Inför ett möte
Hur förändras en människa?
Så lätt att lägga sin utveckling i nån annans kundvagn. Hjälp mig, se mig, fixa mig, fyll i mina tomma rutor så att pusslet äntligen blir löst.
Eller att Florence Nightingale-fröjdas vid andemeningen 'att sen han träffade mig ...'. Eller 'bara lite till vid min sida'. Duktiga är vi. Viktiga dessutom. Vi har en roll.
Lika lätt att tänka; sån är jag, sån har jag alltid varit, så kommer jag förbli. Som om ingen eller inget i omgivningen leder till ändring. (Jag undrar lite stillsamt hur vi människor lär oss prata eller gå, om inte dem vi möter är lärare och inspiratörer av högsta rang.)
I min närhet; rörelse.
En älskad människa som förbluffar mig oavbrutet med sin inre resa.
Men den är dold för vissa.
För dem som en gång var.
Jag är nu.
Så lätt att lägga sin utveckling i nån annans kundvagn. Hjälp mig, se mig, fixa mig, fyll i mina tomma rutor så att pusslet äntligen blir löst.
Eller att Florence Nightingale-fröjdas vid andemeningen 'att sen han träffade mig ...'. Eller 'bara lite till vid min sida'. Duktiga är vi. Viktiga dessutom. Vi har en roll.
Lika lätt att tänka; sån är jag, sån har jag alltid varit, så kommer jag förbli. Som om ingen eller inget i omgivningen leder till ändring. (Jag undrar lite stillsamt hur vi människor lär oss prata eller gå, om inte dem vi möter är lärare och inspiratörer av högsta rang.)
I min närhet; rörelse.
En älskad människa som förbluffar mig oavbrutet med sin inre resa.
Men den är dold för vissa.
För dem som en gång var.
Jag är nu.
tisdag, juni 04, 2019
Vila vatten värme
Jag vältrar mig i vitlök och hän-ger mig åt honung.
Tröstar mig med te. Vårdar mig med vatten. Intar ingefära.
Ikväll blir det förkylningsmys med filt och film.
Men om man ska tro Micael Dalén (min favoritprofessor) så kommer jag att vara lite lyckligare än förut när det här till sist går över ...
:-)
Tröstar mig med te. Vårdar mig med vatten. Intar ingefära.
Ikväll blir det förkylningsmys med filt och film.
Men om man ska tro Micael Dalén (min favoritprofessor) så kommer jag att vara lite lyckligare än förut när det här till sist går över ...
:-)
onsdag, maj 29, 2019
Född snäll
Jag tycker om att använda min konsumentmakt.
Sen jag kunde skriva, eller ja i alla fall sen pennan blev min andra tunga, har jag då och då skrivit recensioner, omdömen, klagobrev och reflektioner.
En gång fick min (då ganska fattiga) familj ett halvårs förbrukning av fiskpinnar, efter att jag skrivit ett briljant brev till Findus om hungriga barns blanka ögon uppgivet stirrandes på brända fiskpinnar. "Tillagas utan fett" - tjo pytt.
Jag har fått tillbaka taxikvitton av diverse transportföretag. Och SJ har återbetalat en hel sovvagnsbiljett till både mig och två – inget anande – japanskor efter en natt med insjö i kupén p.g.a läckande tvättställ.
Idag är Tripadvisor min skrivarstuga och lekplats.
Och jag ger mest beröm. Jag är född snäll och bejakande.
Men när det är riktigt illa, då kan jag inte låta bli. Så nu har jag lite ont i magen efter att ha sågat ett matställe till fotknölarna.
Fast å andra sidan: om man betalar för mat som är slut, och alltså inget serveras (inte det vi betalat för och inget annat istället) och man lämnar restaurangen vrålhungrig efter 1,5 timme, är det kanske ett giltigt skäl att vara lite vrång?
Sen jag kunde skriva, eller ja i alla fall sen pennan blev min andra tunga, har jag då och då skrivit recensioner, omdömen, klagobrev och reflektioner.
En gång fick min (då ganska fattiga) familj ett halvårs förbrukning av fiskpinnar, efter att jag skrivit ett briljant brev till Findus om hungriga barns blanka ögon uppgivet stirrandes på brända fiskpinnar. "Tillagas utan fett" - tjo pytt.
Jag har fått tillbaka taxikvitton av diverse transportföretag. Och SJ har återbetalat en hel sovvagnsbiljett till både mig och två – inget anande – japanskor efter en natt med insjö i kupén p.g.a läckande tvättställ.
Idag är Tripadvisor min skrivarstuga och lekplats.
Och jag ger mest beröm. Jag är född snäll och bejakande.
Men när det är riktigt illa, då kan jag inte låta bli. Så nu har jag lite ont i magen efter att ha sågat ett matställe till fotknölarna.
Fast å andra sidan: om man betalar för mat som är slut, och alltså inget serveras (inte det vi betalat för och inget annat istället) och man lämnar restaurangen vrålhungrig efter 1,5 timme, är det kanske ett giltigt skäl att vara lite vrång?
söndag, maj 26, 2019
Utsätter
Så gjorde vi en roadtrip down the memory lane. Tillbaka till rötterna, kanske också tillbaka till framtiden.
Och jag minns:
Kornas stora ögon när jag sjöng högt och dansade Fred Astaire-dans med en träpinne som käpp.
Flugorna i fönstret.
Katten vid min sida när vi gick till snusboden för att köpa ett-öres godis.
Stupet.
Grönklädda män i skogsbrynet.
Tant Evas godisburk.
Begravningen av vildkatten.
Klippdockorna.
Helga Lindqvist i garderoben, hon som ledde ett rymdskepp.
Wagner på högsta volym bakom stäng dörr.
Klippdockorna med Tudor-kostym.
Stora älskade hunden.
Katterna.
Kaninerna, en kort fröjd. (De åts upp.)
Blommorna som plockades.
Blygheten.
Ensamheten.
Fantasilekarna.
Långa vägen till skolbussen.
Tystnaden i klassrummet.
Och orgeln, psalmerna, bönerna.
Pojkarna som gav sig på min storebror - dem jagade jag med skolväskan högt i luften. De kallade mig "skolans skräck". Men när rektorn jagade min bror, då vågade jag inget.
Saft och bulla i frökens lärarbostad intill.
Tanja fanns inte då - hon som var tuff och stark och vacker. Mört hår. Då benämnde jag henne som zigenerska, idag skulle jag säga romsk. Låtsas-jaget. Hon kom till mig när att blev tufft i småstaden. Där naturen begränsades till skogen bakom villan, och tystnaden i klassrummet byttes till totalt kaos.
Det var en bra tid.
Min ljusa barndom.
Och jag vet: i själ och hjärta är jag en lantis.
Och jag minns:
Kornas stora ögon när jag sjöng högt och dansade Fred Astaire-dans med en träpinne som käpp.
Flugorna i fönstret.
Katten vid min sida när vi gick till snusboden för att köpa ett-öres godis.
Stupet.
Grönklädda män i skogsbrynet.
Tant Evas godisburk.
Begravningen av vildkatten.
Klippdockorna.
Helga Lindqvist i garderoben, hon som ledde ett rymdskepp.
Wagner på högsta volym bakom stäng dörr.
Klippdockorna med Tudor-kostym.
Stora älskade hunden.
Katterna.
Kaninerna, en kort fröjd. (De åts upp.)
Blommorna som plockades.
Blygheten.
Ensamheten.
Fantasilekarna.
Långa vägen till skolbussen.
Tystnaden i klassrummet.
Och orgeln, psalmerna, bönerna.
Pojkarna som gav sig på min storebror - dem jagade jag med skolväskan högt i luften. De kallade mig "skolans skräck". Men när rektorn jagade min bror, då vågade jag inget.
Saft och bulla i frökens lärarbostad intill.
Tanja fanns inte då - hon som var tuff och stark och vacker. Mört hår. Då benämnde jag henne som zigenerska, idag skulle jag säga romsk. Låtsas-jaget. Hon kom till mig när att blev tufft i småstaden. Där naturen begränsades till skogen bakom villan, och tystnaden i klassrummet byttes till totalt kaos.
Det var en bra tid.
Min ljusa barndom.
Och jag vet: i själ och hjärta är jag en lantis.
onsdag, maj 22, 2019
Du kanske undrar vad jag gör på mitt jobb?
Just idag har jag:
Det stora jag har gjort idag är att sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
15 nothäften med massa klotter från tyska musiker. "Kurz" "Ertz 24!" "Vervalle" "in 2". Glasögon och pilar. Kortade noter, förlängda pauser ...
Kramp i handen, armen, axeln.
Tre kvar.
Nästa år beställer jag ett helt oanvänt material från förlaget!
- Försäkrat ett instrument
- Scannat in recitativ
- Uppdaterat ett manus
- Hämtat på tryckeri
- Mailat en ensemble alla slutgiltiga justeringar
- Köpt rekvisita på nätet
- Betalt och bokfört tågbiljett
- Bollat scenframträdande med två artister
- Bollat instudering med skådespelare
- Skrivit på ett avtal
- Börjat skissa på ett annat avtal
- Listat arbetstid för teknikass
- Beviljat en ledighet
- Påbörjat en inbjudan
- Bokat pressbiljetter
- Lämnat in två stora paket och nio mindre på posten
- Tejpat och bokfört kvitton
- Förmedlat två bostadskontakter
- Pratat i telefon med nyckelperson om känsligt ärende
- Läst en recension som berör mitt fält
- Skrivit en reseräkning
Det stora jag har gjort idag är att sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
15 nothäften med massa klotter från tyska musiker. "Kurz" "Ertz 24!" "Vervalle" "in 2". Glasögon och pilar. Kortade noter, förlängda pauser ...
Kramp i handen, armen, axeln.
Tre kvar.
Nästa år beställer jag ett helt oanvänt material från förlaget!
onsdag, maj 15, 2019
"Vego för alla"
Så står det med stora bokstäver på en skylt där jag svänger in för att tanka.
En gång var bensinstationer ett ställe för bensin. That's it. Eller jo, där fanns spolarvätska också. Men framför allt bensin: man åkte dit för att fylla på sin bil. Så att man kunde köra vidare. Till affären till exempel.
Men nu när Sverige håller på att bli ett land fyllt av icke-köttätare är det de vegetariska mackorna som ska locka in oss från vägen. Smart tänkt. Till och med Coca Cola tecknar nu avtal för att sälja dryck med kombucha.
Är det en trend, det här med veg och hälsokost?
Eller en bestående livsstil, baserad på kunskap och nödvändighet?
Eller är den enorma skylten helt enkelt bara ett försök att få oss att se nåt annat än det höga bensinpriset ...
En gång var bensinstationer ett ställe för bensin. That's it. Eller jo, där fanns spolarvätska också. Men framför allt bensin: man åkte dit för att fylla på sin bil. Så att man kunde köra vidare. Till affären till exempel.
Men nu när Sverige håller på att bli ett land fyllt av icke-köttätare är det de vegetariska mackorna som ska locka in oss från vägen. Smart tänkt. Till och med Coca Cola tecknar nu avtal för att sälja dryck med kombucha.
Är det en trend, det här med veg och hälsokost?
Eller en bestående livsstil, baserad på kunskap och nödvändighet?
Eller är den enorma skylten helt enkelt bara ett försök att få oss att se nåt annat än det höga bensinpriset ...
måndag, maj 13, 2019
Ren matematik
Jag tänker på livet resurser.
Vi har 24 timmar per dygn att fylla.
Arbetad tid av dessa ska vara åtta. (Ok att jag räknar upp till 15 per dag ibland, men det är bara de där mest intensiva veckorna varje sommar.)
Sen bör vi sova åtta. Räknar åtta inklusive tandborstning, insomning och uppvaknande. (Godnattsamtalen med the special one tar ofta en timme, men visst räcker sju timmars sömn också.)
Återstår åtta.
Och jag tänker att de skulle kunna fördelas så här:
Jag tittar på min uträkning.
Och inser, rent logiskt, att det inte finns tid för:
Vi har 24 timmar per dygn att fylla.
Arbetad tid av dessa ska vara åtta. (Ok att jag räknar upp till 15 per dag ibland, men det är bara de där mest intensiva veckorna varje sommar.)
Sen bör vi sova åtta. Räknar åtta inklusive tandborstning, insomning och uppvaknande. (Godnattsamtalen med the special one tar ofta en timme, men visst räcker sju timmars sömn också.)
Återstår åtta.
Och jag tänker att de skulle kunna fördelas så här:
- Äta (från ax till limpa, dvs även handling, tillagning, disk) 3 timmar
- Motion 1 timme
- Läsa, förkovra sig, intellektuell stimulans (böcker, artiklar, nyheter, dokumentärer osv) 1 timme
- Egentid, egenvård (meditation, badkar, bastu ... because you're worth it) 1 timme
- Leka, älska (mycket kroppskontakt, skratt, njutning) 1 timme
- Transportsträckor som fylls med tankar, reflektion, avslut efter dagens arbete och planering inför kommande 1 timme
Jag tittar på min uträkning.
Och inser, rent logiskt, att det inte finns tid för:
- Sociala medier 3 timmar
- Ältande 2 timmar
- Tvivel 1 timme
- Bråk 1 timme
- Pedant-städning 2 timmar
- Meningslöst slötittande på TV 3 timmar
- Dåligt skrivna böcker 1 timme
- Negativa tankar 1 timme
- Stå i kö 30 minuter
- Bevaka vad andra (t ex grannar eller kändisar) gör 30 min
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)