Sömnig Haiku

Försöker mig på 5-7-5 dikten, inspirerad av Tecken i tiden som skriver så rasande fint. Men tankarna går långsamt och kroppen ömmar efter tung sömn. Snart ska jag ge mig av mot ännu en heldagsrepetition. Vacker text, sinnlig musik, begåvade artister. Jag piggnar nog till snart!

Vaknar nu långsamt
Sängvärmen kvar i kroppen
Tur att kaffe finns

"Jag vill leva utan galler, älska utan skyddsnät"

Vi var flera tusen. Vi stod upp, gång på gång i slutet av konserten. Och vi fick också extranummer efter extranummer. Spelglädjen gick inte att ta miste på. Det som kan låta lite städat på skivorna var helt vilt. Rock'n'roll i folkviseton.

Innan dess hade jag förundrats över hur många människor som ständigt fanns runt om mig. I tunnelbanan, så nära att jag hade kunnat ta på varenda en. På gatorna, där mitt skärgårdstempo sakta färgades av storstadspulsen. Vid uteserveringarna, där avslappnade söderbor satt med en gitarr eller en chailatte. Sen träffade jag en mycket kär vän och en mycket kär dotter.

Jag har lämnat ön, återvänt till fastlandet och sett Sofia Karlsson en varm sensommarkväll.

Tags Sofia Karlsson, Vitabergsparken, storstadspuls

Född fri

Grannar och gäster har lämnat ön. Nu är det bara jag och fjärilen.

Jag fullkomligt dröp av svett efter att ha burit upp motorn till boden och sköljt igenom den med sötvatten, så jag hoppade i från badhuset, tvålade in mig och hoppade på nytt. 14 grader. Max.

Nu sitter jag inlindad i en filt på min veranda och dricker gin och tonic.

Livet är gott.

Återträff

Så var jag tillbaka vid havet.

Vad ska man med hantlar till när man har båtar som måste dras upp? Jollen vägde säkert 50 kilo, men jag lyckades vända den mot en trädstam, och nu rinner Östersjön tillbaka till sitt ursprung.

Trappan är varm av sol. Håret lätt överdraget av spindelnät. De är snabba att spinna sina vävar runt min vattenpump och mina utemöbler, de ständigt verksamma.

Om en stund får jag besök. Det var över 25 år sen vi ordnade teaterläger, spelade gitarr och lyssnade på Peter Gabriel. Vad har hänt oss sen dess? Allt. Ändå är vi precis desamma.

Jag hoppas det kommer med en gitarr ikväll också...

:-)

Söndag. Det sovs i min närhet. Anar solljuset där ute, trots genomskitig fönsterruta.

Jag har haft vansinnigt roligt - tre kvällar i rad. Först det där udda surströmmingspartyt, sedan natten med flödande champagne och "Heartbreak Hotel"-studiebesöket och så privatfesten med gubb-rockarna och idel 60-tals hits. Lite träningsvärk har jag allt efter allt dansande. Men ett leende på läpparna.

Imorgon är det måndag.
Och jag har en vecka till att suga ut det bästa ur sommaren och livet.

Sturehof 20/8

Förväntningarna var höga - för ett år sen hade vi verkligen lyckats höja temperaturen rejält på Stockholmskrogens surströmmingspremiär. Bara så där, bara spontant. Nu var vi inbjudna speciellt huldran och jag, uppbackade av tre dragspelande män. Alltså hade vi repeterat.

Så här dan efter, lagom mosig i huvudet, känner jag mig mycket nöjd. Vi gjorde vårt jobb, och det med bravur. Huldrans pipa går förstås inte att mäta sig med, men jag klämde i med ett rivigt solo utan att tveka. Tunnbrödskungen fick sin årliga vals med armen om min midja. Dessutom åt jag fyra strömmingar och tyckte det var riktigt gott.

Alltså! Jag är värsta surströmmingsbaben.

Ps Förra årets inlägg om just detta läser du här...

Pirr

Vad är det första du ser hos en människa?
Blicken? Munnen? Klädstilen?

Och när du vistats en stund i hennes närhet, vad tänker du då på?
Skrattet? Gesterna? Berättelserna om henne själv?

Vad väljer du sedan att fantisera om?

Rapport från paradiset

Det börjar bli kallt på mornarna nu. Elementet står på i köket, jag sover inte längre med öppna fönster.

Min sista besökare har lämnats av på fastlandet och nu är stugan tom och tyst. Igår flödade vin och drinkar, skratt och opera från radions P2. Idag blåser styv kuling och jag är glad att jag har konserver i skåpen. Båten är visserligen stadig och sjösäker - men ändå...

Ormen har inte synts till på ett par dar. Inte en enda fästing på benen, däremot två stora vackra hjortar precis bakom huset. Vi tittade på varandra en lång stund innan de graciöst skuttade iväg över blåbärsbuskarna.

Tre omgångar kantarellsmörgås har jag kunnat bjuda de olika gästerna på. En blåbärspaj. Inga nät lagda i år, men många heldagar på de olika stränderna. Två gånger i grottviken, den vackraste plats jag vet på hela jorden. Och härliga båtfärder med både Sessan och Stumpan.

En önskning viskad i bergakungens öra.



Brygga och trappa oljade, stigar röjda, gräs klippt. Har inte kommit mig för att måla huset i år heller. Men jag ska rensa boden och samla ihop grovsopor inför hämtning om några veckor.

Solbränd. Flagnad. Smutsig. Östersjöbadad. Myggbettad.
Jag har inte haft två veckors semester än, men känner mig fullkomligt utvilad.

Solens glitter mot havsytan

Jag har sett det förut: unga människor som inte är riktigt glada längre. Inte fria i sinnet. Leken har tagit slut. Tyngden tagit över. (Jag har sett unga som är fulla av liv och lust också förstås. Två finns i min omedelbara närhet, till exempel.)

Men hon, vars pappa drog iväg med en annan och vars mamma blev sjuk av sorg. Hon ler knappt längre. Uttrycker inga åsikter. Förmedlar inget.

Och jag blir så sorgsen. Har vi vuxna blivit mer självcentrerade? Sätter vi oftare vårt eget förverkligande före barnens bästa nuförtiden? Jag dömer ingen - har själv gjort val utifrån mina egna behov först.

Men ändå. Tänk en skrattande tonåring som med nyfikenhet och förväntan tar in världen runt om sig. Hela livet ligger framför henne eller honom. Allt kan hända. Allt är gott.

Livet kan ju vara så vidunderligt.

Ny karriär kanske?

Dottern skulle välja ringsignal till sin nya mobil och vi andra - smakrådet - lyssnade noga.

Några låtar lät som bakgrundmusik i amerikansk porrfilm, andra som signaturer till diverse science fiction-serier. Slående många, ja de flesta, hade nedåtgående melodisk rörelse, ibland med en liten vändning upp precis på slutet. Såsom ett sista hopp: Snälla - kom igen, svara då!

Vem komponerar alla dessa ringsignaler? Och varför måste de alltid gå nedåt? Tänk hur omgivna vi ständigt är av folks ringande telefoner. Skapar inte de fallande melodierna en tyngd, ett suckande, en uppgiven känsla inför hela kommunikations-kitet? "Ånej, måste det ringa nu igen... måste jag prata med nån"

Jag tror jag ska knåpa ihop några uppiggande varianter och skicka in till Nokia + Ericson. Jag döper dom till "Solen går upp", "Kebnekaise och jag", "Avgång Arlanda" och "1792" (antal trappsteg upp i Eiffeltornet). Blir stormrik. Och gör nåt gott för mänskligheten på samma gång!

Äntligen!

Barfota på varm sand, runda stenar eller klippor.
Naken i salt vatten eller på en gungande brygga.
Insvept i en sarong på en trappa med en kopp kaffe i handen.
Fullt påklädd tillsammans med vänner över goda middagar.
Myggskyddad under det skrattfyllda kubb-spelet i skymningen.

Bloggaren har semester.

Hav, hund och herre

Havet glittrar som aldrig förut.
Hunden äter tång, måsfjädrar och snäckskal.
Herrn vandrar naken, i sitt ursprungliga jag.

Idag var den vackraste dagen på hela sommaren.

Kära beryktade förort.

Det ligger en stark doft av grillkol och tändvätska över dina radhustak. Solbrända karlar vandrar från centrum med blå systemkassar i båda händerna. Kvinnorna bär ljusa linnen och sandaler. I parken leker asfaltsbarnen och en bit bort spelas fotboll ljudligt och glatt.

Hur hamnade jag här? Jag, en lantlolla och skärgårdstös. Teaterhoppa. Fantasimakerska. Inte en kotte känner jag, men jag saknar min grannes höga etiopiska pop. Det gjorde mig inget att jag alltid fick vika hans kläder i tvättstugan.

Nu har jag mellanlandat i förorten på väg till havet där jag hör hemma. Slottet fick min sommar, men augusti återstår.
Måtte den bli oändligt lång...

Såsom en lilla My

"Jag har lärt mig att jag klarar av väldigt mycket." sa hon, och jag tänkte att är det nåt som är bra att veta om sig själv så är det just det.

Sen funderade jag på vad jag själv har lärt mig. Att människor reagerar olika under press, det har jag vetat länge, men vilken typ av reaktion som jag kan förhålla mig till bäst har jag inte riktigt haft koll på förut.

Man kan peka finger och räcka ut tungan.
Man kan bli kyligt överlägsen, förmer och högdragen, och säga arroganta saker.
Man kan börja storgråta och tycka synd om sig själv.
Man kan fnissa ironiskt och himla med ögonen.
Man kan sätta sig på andra.
Man kan sucka och stöna i märkbart smyg men ändå hålla masken utåt.
Man kan ryta till i rak och ocensurerad vrede, blåsa ut och sen vara som vanligt igen.
Man kan vända blicken inåt och analysera allt genom sin egen psykologiska förklaringsmodell.
Man kan vända allt ryggen och bara gå därifrån, utan ett ord.
Man kan vandra runt med ett stone-face där missnöjet anas genom tystnad.
Man kan tappa lust till allt, bli handfallen och bara stå där.
Man kan bli hysteriskt överenergisk.

Den som blåser ut är enklast att bemöta.
Det jag har svårast för är när nån sätter sig på en annan.
Allt annat däremellan är en del av att vara människa.

Att skiljas är adjö en smula

Jag vet att jag har skrivit det här förut: det är viktigt med bra avslut.

Ett schysst och respektfullt avsked låter oss ha kvar de goda minnena resten av livet. En bra avslutningsceremoni får oss att glädjas över det som varit utan besk eftersmak i munnen.

Nu tittar jag snart upp mot himlen för sista gången och undrar det ska gå med utomhusföreställningen just idag. Sen skiljs vi åt; sångare, musiker, tekniker - riktigt bra människor hela bunten.

Måtte vi få ett fint avslut.
För det finns mycket gott att minnas.