Att steka pannkakor på hög höjd

Släktägan på bergssluttningen; i vårt hus två mammor och fyra döttrar. I det andra fyra vuxna och fyra tonåringar. Solen lyser på oss varje dag. Danskar och ryssar har åkt hem, men norrmännen har sportlov. Ändå är det aldrig trångt i backarna. Under våra pjäxtyngda fötter breder en sagovärld ut sig, och vi kan ge oss av ut i det vita, när vi vill.



Handbromsen på vår hyrbil går sönder i den kraftigt lutande backen. Vi får reservbil tills den lagats, och parkerar nere vid vägen för säkerhets skull. Den långa backen upp till stugan - släpandes matkassar och pjäxor - trimmar våra bakdelar extra mycket. Men på mornarna åker vi pulka ner i hög fart.



Så flyter vår vecka, som nysnö i pisterna. Upp klockan åtta, steka 20 pannkakor eller göra äggmackor, iväg till backen, "upp för Roine, ner för Roine", lunchträff i värmestugan, fler backar, olika åkkamrater.
Och för mig små privata utflykter via singelkön först upp på toppen och sen snabbt ner i den svarta favoritbacken. Jag har alltid tyckt om att åka slalom ensam, sjungandes högt och nästan dansande genom svängarna.



Handla på hemvägen, laga mat, prata, skratta, pussla, spela spel, lite vin, mycket musik och så - lätt öm i ben och bak - i säng klockan elva, fylld av luft och ljus och fart.

Sju dagar senare går jag ner i soluppgången med packningen till bilen.



Allt är med.
Nästan.
En liten bit av mitt hjärta har fastnat på en bergstopp.