Mannen i slutet av korridoren

Det står en man och väntar på mig varje morgon när jag traskar in mot mitt hörnkontor i porslinsfabriken. Han möter mig med ett nästan omärkbart leende i en ena mungipan. Säger inget, men jag ser i hans ögon att han tycker att det är roligt att se mig.

Därmot är han ganska ohövlig. Han öppnar aldrig dörren för mig, fast jag oftast bär på en hel del. Nåja, jag är van att klara mig på egen hand, och slipper få den där lilla hulken i bröstet som jag alltid får när någon är snäll mot mig, bara så där utan baktankar.
Men ändå.

Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag tänker mig att han heter Gus. Kanske Gustav, men han kallas Gus. Tror jag. Han ser ut som det.

En dag ska jag gå fram och prata med honom. Presentera mig. Vi kan småprata lite om vädret och jag kan fråga honom vad en fältspatservis egentligen är.

Men jag tror att det skulle se dumt ut. Om nån kom på oss menar jag.
Han är ju bara av papp.