Nu

...är jag sakta på väg ut ur den arbetsbubbla som pågått i stort sett dygnet runt i sex veckor. Tröttheten är påtaglig: jag rinner över för minsta lilla själsliga retning. Jag tar mig upp ur sängen som vore jag 100 år. Jag går som om jag behöver en rullator.

Men jag är förbaskat nöjd och förbolt harmonisk: arbetet var utan undantag fullständigt lustfyllt, lagkamraterna mänskligt och professionellt strålande, samspelet mellan de olika delarna klockrent, och adrenalinet fick rinna till av en alldeles lagom dos dramatik.

Resultatet: succé utöver all förväntan - både för det stora och det lilla projektet.

Nu vill jag skriva igen.
Kanske återberätta nåt från sommaren?
Betraktelser över naturen som ger mig kraft?
Eller - vilket vore likt mig - utveckla nya tankar, trots att jag idag är övertygad om att jag aldrig nånsin kommer få några fler idéer...

I alla fall: nu är bloggen igång igen!