Läser om den stora romanen i kategori Nobelpris. Minns så väl hur jag drabbades, hur jag grät, levde med karaktärerna, deras omöjliga passion, kampen mot alla odds. Kristin fick till sist sin Erlend och jag jublade.25 år senare är upplevelsen helt annorlunda. Det irriterar mig en aning; har jag blivit så krass, så bränd, så jäkla förnuftsbaserad? Idag tänker jag: skit i Erlend, Kristin. Han kommer bara att göra dig illa.
Kanske är det som en bekant skrev en gång:
"Jo, jag tror på kärleken, men det går lika bra med chocolate chip cookies."
1 kommentar:
Oh, jag hoppas att det verkligen inte är så...
Choclate chip cookies är ju ändå bara substitut för stunden
:-) Anita
Skicka en kommentar