Jag höll ett oförberett och lite rörigt tal till en av de allra bästa sångerskor jag mött under mitt yrkesliv. Om jag hade hunnit tänka skulle jag vilja ha formulerat det så här, men innehållet är detsamma*:
Det finns dom som blåser upp sig som ballonger - och det ser stort och imponerande ut. Dom fyller sig med nåt konstgjort så att dom stiger - och vi fascineras och känner oss själva mindre. Men en dag tar det slut: ballongen slår i taket och kommer inte längre. Där stannar den tills den sakta men säkert vissnar, säckar ihop och blir till en sladdrig och tom gummipåse. Eller också tappar den fästet helt och försvinner upp i det blå för att aldrig komma tillbaka.
Men du, med all din musikalitet, värme och lyhördhet, står fast förankrad i jorden. Du gör ingenting som du inte har hämtat från dina rötter, från det som är på riktigt, och du allt du gör blir sant och ärligt. Och om man som du håller sig kvar på marken, med fötterna djupt ner i myllan, - ja då kan man bara växa och växa...
(* i föreställningen som vi arbetade med ingick ca 40 ballonger. En av dessa hängde uppe i taket i rummet där vi var samlade. Den var lila.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar