Saknar. Lämnade en bit av mitt hjärta hos mina tjusiga spanska släktingar. I det salta havet. Och i den smekande solen.
Lämnade också min resväska på flygplatsen i Bilbao innan den försvann. Däri ligger sladden som jag behöver för att föra över bilder från kamera till dator. Därför blir det nu fel kronologi i reseskildringen.
I alla fall: EL PENDO
Snirkliga vägar, smala och gropiga med branta sluttningar strax nedanför däcken. Till sist en förbluffande bra parkeringsplats. En man i en bod - efter väntan, lunch och ännu en väntan. Det gjorde inget; koskällans ljud blandat med åsneskri och galande tuppar gav lugn och tillförsikt.
Så gav vi oss ner. Genom grottöppningen där neandertalarna bodde: en bit in arkeologiska utgrävningar som visade deras avfall i mörka ränder mellan lager av vanlig lera då folket i perioder fått lämna sin vattenfyllda grotta.
Ståltrappor med avsatser, svag belysning i denna enorma grotta, och jag vill bara sjunga högt för att prova akustiken! Men nånting i väggarna manar till andakt. Kanske är det kylan - 12 grader året om, oavsett väderlek - kanske är det mörkret. Eller vetskapen att här stod de på uppbyggda stenpelare och fingermålade på väggen. För 20 000 år sen.
Vi blir andlösa. 20 000 år gamla bilder. Människans behov av att berätta. Absolut besvärja. Och bearbeta. Målade med mängder av små prickar: tryckningar av mänsklig hand. Hindar på väg in i berget, på väg ut ur berget, hindar vars öga är en naturlig grop i klippväggen eller där rygglinjen är en befintlig spricka. Konstnären har skapat i samklang med naturen. En orm, en get, en häst. Längre in en pingvin, men den visas inte för turister.
Grottmålningen i Altamira må vara störst, men den här var först.
Och vi har varit där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar