I dessa valtest-tider: Om betyg

Inget är självklart. Jag gör alla tester jag hittar. Flera gånger. Vissa frågor kräver research och eftertanke. Ibland vet jag precis vad jag tycker.

I en fråga lyckades jag dessutom omvända min far: betyg från åk 6:

Jag är helt emot tidigarelagda betyg än vad vi har idag. Egentligen inte av allmänpsykologiska skäl såsom att barn inte ska bli stämplade, bedömda och klassificerade för tidigt. Utan för att jag har dåliga erfarenheten av min egen skolgångs bedömningskriterier under 70-talet (fem siffor på pappret, trenden sattes direkt och ingen vuxen pratade nånsin med mig på ett personligt sätt) och mycket goda av dagens (som förstås är ett resultat av olika system som utvärderats och utvecklats):

Mina två döttrar har, under långa och intressanta möten med deras respektive lärare, varje termin sen åk 1 fått grundläggande genomgång av nuläge, uppnådda mål och brister. De har vägts i en vågskål av tydliga formuleringar och genomtänkt innehåll. Två döttrar, nu 14 och 18 år, har setts som individer av vuxna pedagoger. Vi föräldrar har varit med som iakttagare. Ingen siffra eller bokstav i världen kan ersätta det respektfulla samtalet.

Nu går dotter M i åttan och ska få betyg för första gången. Hela skolklimatet - inklusive storasysters goda råd - andas: höstens betyg är en hint om hur du ligger till. I vår får du tydlig information om vad som måste uppfyllas för att nå det betyg du vill ha. Då har du tre terminer på dig. Kriterierna ligger på en nivå så att med energi och fokus kan du få ett VG, t o m ett MVG. Målet är synligt. Du väljer själv vilka dörrar du vill öppna. Betyget har bara betydelse när du lämnar grundskolan.

En 14 åring är mentalt redo för detta resonemang. Inte en 12 åring. Tre terminer är en lagom synlig sträcka för att kämpa med läxor och beting. Inte fem - då bleknar målet och den energi som lagts på att höja ett betyg kan klinga av och resultera i en sänkning. Och ges man ett högt betyg för tidigt skapar det enbart stress. (Dessutom har hormonerna landat lite på rätt plats numera och övergången till högstadium är redan gjord.)

Jag beundrar lärare och andra vuxna i skolan. De har inte gjort sig förtjänta av Björklunds innehållslösa beskyllningar. De behöver aktivt föräldrastöd, positiv feedback i media och ökade resurser ur vår gemensamma pott. De ska ges möjligheter att fokusera på utbildning, inte socialvård.

Lösningen är inte att betygsätta eleverna tidigare och därmed riskera minskad dialog med varje individ och förminskad egen delaktighet i elevens resa genom grunskolan.