Jag hade en man mellan benen idag

Det har faktiskt inte hänt förut. I alla fall inte på det här sättet.

Först bugade han, sen klättrade han upp mellan mina ben och satte sig helt lugnt i skräddarsits. Där låg jag i mjuka bomullskläder i asiatiskt snitt och kände hur mitt ena ben lyftes för att läggas i hans knä.

Sen började han att vrida och vända på varenda led i min kropp. Gång på gång tackade jag min skapare för att jag är så vig - såsom när han bände mitt knä inåt och nästan satte sig på det. Eller när han körde sitt eget knä in i mitt lår och balanserade över hela mig.

Och så pågick det. Mjukt som en katt klättrade den tyste mannen runt på mig, tryckte och drog, bände och töjde. En gång satt han på alla fyra på min rygg, med tummarna djupt ner i mina spända skuldror och knäna på min bak. Han drog i mina fingrar och tår, krafsade intensivt i håret och gnodde mina örsnibbar. Som en polis bakband han mina händer och lyfte mig sen med full kraft upp från britsen.

Det var min present till mig själv: äkta thaimassage. Helt ljuvligt. Billigt dessutom: en och en halv timmes brutalt hanterande av min kropp kostade 400 kronor.

Men nu har jag lite ont i knäet ändå...

Homo Ludens ni vet

Var kommer idéerna ifrån?

Nån skrev en gång att kreativitet uppstår i konflikt. Eller i kris. Det vill säga nåt måste vara fel slash saknas slash strävas efter för att den kreativa strömfåran ska fyllas av energi. Att det lugna livet inte skulle ge utrymme för att forma nytt - möjligen förbättra det som redan är.

Jag har aldrig bråkat mig till konstnärliga resultat, inte med andra människor. Och när jag bråkar med mig själv tappar jag all kraft, därför försöker jag vara hederlig också mot min egen person.

Min kreativitet föds ur lek. Leker gör jag om jag känner mig avslappnad. Avslappnad blir jag om inget eller ingen hotar mig.

Så för mig får gärna konflikterna va'.

Kärlek o knark o kommunikation

Njuter av att arbeta med bra människor. Två killar på ljus, två på ljud, en scenmästare - och så ensemblen: 50 personer plus 6 musiker i diket.

Scenen är djup, luftig, golvet nymålat, fonden djupt sammetssvart - inga trasor, inget halvdant. Röken skapar rum, strålkastarna målar. Magi uppstår - jag är för alltid teateratmosfärs-knarkare, fast i beroendet sen tidig tonår.

I salongen med 500 platser rör jag mig från sida till sida, bakåt och framåt; jag är publiken innan publiken kommer. Mindre än en vecka till premiär. Alla längtar. Några nojar en aning. Det är som det ska.

Jag är gladare när jag får repetera än att bara administrera. Nästa vecka är jag tillbaka i projektledning på heltid. Då ska jag minnas lekfullheten, bilderna, samspelet och berättandet. Bildbeviset finns på mina lår: enorma blåmärken från salongsstolarnas hårda armstöd.

Jag älskar teater.

Kall dag

Morgon: läser Maria Wine.
Dag: projekterar, samlar tankar, skriver.
Kväll: repeterar.
Natt: fryser om fötterna.

Gillar Wine skarpt. Har bra koll på projekt och tankar. Måste skriva. Älskar att repetera. Men är inte särskilt förtjust i att frysa om tårna. Iklädd två par raggsockor undrar jag lite stilla när de tänker sätta på centralvärmen i lägenhetshuset...

Höstsol

Livet är fascinerande.
Liksom en människa som har umgåtts länge med livet: så vansinnigt spännande att möta ögon som både bländats av framgång och grumlats av gråt.

Och jag gläds åt att de finns de som jag har en lång historia med. Även om vi inte ses ofta. Även om det är en människa som jag egentligen inte känner.

En stig korsades på nytt.
Ett frö från längesen darrade till en aning - av liv.

Idag fylldes jag av en stor ömhet.

Värdering pågår

Andrahandsvärdet för en bil är inte mycket att hurra för. Däremot kan andrahandsvärdet för konst och antikviteter vara riktigt vinstgivande. Många viner mår bra av att lagras, även om flaskan blir dammig och grå. Hus och lägenheter slits, ändå ökar de i värde.

Men hur är det med mig? Jag blir klokare, friare och mer levnadskunnig för varje år - mitt andrahandsvärde borde vara ganska högt. Så tänker jag när jag ser mig i spegeln: rynkig, ärgad, dallrig och definitivt bättre begagnad.

Undrar vad Bo Knutsson skulle säga?

Aktivt val

Förra veckan var tuff.
Jag repeterar: förra veckan var tuff.
Visste inte att jag skulle bli så däckad av det kirurgiska ingreppet. Grät och stirrade i taket om vartannat, ville ha mat, vatten, omsorg - men kunde inte röra mig ur fläcken.

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa "alla upplever smärta olika, ta en Alvedon" - men jag hade ju redan receptbelagda. En vän tipsade mig till sist om en pillerblandning som gjorde susen.

Den här veckan började lika illa. Laptopen, mitt viktigaste arbetsredskap, ville bara inte vakna. Trots fulladdat batteri. Jag blev iskall. Sen rädd. Höll på att rasa ihop i nån slags pöl, ömsom svärandes, ömsom snyftandes.

Men så tänkte jag:
Jag kan inte påverka allt som händer mig i livet.
Men jag kan påverka hur jag reagerar på det.

Slutade oroa mig.
Gjorde mig en god latte.
Målade lite eyeliner.
Gick en sväng runt kvarteret, höstvind i lungorna.
Tog bilen till en mac support.
Klev in; lugn, glad och rätt söt.

"Ja, nej, konstigt, batteriet är fullt, du får lämna in datorn, men vi skulle ju kunna prova först."

Bzzzt. Datorn surrar igång. Märkligt - för några timmar sen var den död.

"Den går ju bra, vet inte vad det kan ha varit. Ja, du får väl ta hem den igen. Men om du vill kan jag dubbelkolla batteriet när du ändå är här."

Lite mix med USB sticka (dom har nåt och vet nåt som inte jag har eller vet) sen kommer en stor röd ruta upp på skärmen:

BATTERY DAMAGED

Ser man på.
Köper ett nytt, åker hem, solen skiner och jag ler.

Självömkan föder ingen framgång.

Ibland måste du ge dig

okej tjejen, så här gör vi:
sätt fingrarna på tangenterna
blunda
töm skallen
låt det bara komma
och du ska se att ut flödar den vackraste text
ord som sjunger
sida vid sida ett hav
utblick
vidablick
allt du rör vid

men
-
vaddå?
gick det inte?
nå gå och lägg dig
du märkliga tröttsamma högpresterande
lilla människa

Feghetens logik (grunden till ett kallare samhälle)

Det är slut på arbetsveckan.
Folk jagar runt på stan, köerna i mataffärerna är långa. Först måste middan fixas, men sen hägrar soffan, TV'n och det välförtjänta glaset rödtjut.

En mamma gnäller högljutt på sin son i sportaffären. Han är inte riktigt nöjd och hon är stressad: klart grabben ska ha nya gympaskor, men måste det vara så krångligt? Hon låter expediten veta hur jobbig sonen är. Jag hör. Pojken hör. Han blir ledsen, han vill bara ha skor som inte glappar. Hur kan han veta att man måste dra åt skosnörena?

Jag får en tår i ögat.

Var jag sån mot mina flickor? Lät jag så arg, så irriterad, tyckte jag att dom tog för mycket av min tid, min ork, mitt utrymme? Jag minns inte det, jag tror att jag var en snäll mamma. Oftast glad. (Kanske inte under de svåra åren, men i botten är jag just en snäll och glad person.)

Vill sätta mig hos pojken och hjälpa honom med skorna.

Vill klappa mamman på armen och säga att hon kan gå lite ärenden medan jag fixar det här. Eller bara åka hem och ta ett bad - jag kan köra hem grabben när vi är klara.

Men jag gör inget.
För vem är jag att lägga mig i?

1177

Försökte få fram vad jag ville på telefon. Gav upp rätt snart; hon var snäll men hade inte en aning. Hon kunde ju inte veta hur långt inne det satt, beslutet att ringa. Hon kunde förstås inte veta att jag skulle själv försöka allt innan jag bad om hjälp. Nu var det på riktigt, men hur skulle hon förstå?

La på. Satte på kaffe. Tog en chokladbit.
Insåg: jag har ingen, bara mig själv.
Det är väl fan om jag inte ska klara av det här.

Filéad, rensad och ihopsydd

Tog bussen till Rinkeby och möttes av livliga, uttrycksfulla människor som fyllde mig med värme.

Tre mörka skolpojkar visade mig ivrigt en eventuell blodpöl på marken. På caféets uteservering satt en grupp män med käppar och roliga hattar. Mataffären, med arabisk text i skyltfönstren, sålde spännande bakverk täckta av socker. Grönsakshandlaren förklarade glatt med kraftig brytning vägen dit jag skulle. Det var som att vara utomlands. Ändå i Sverige - och jag tycker om det.

Och hela mitt jag försöker utstråla: förlåt mig. Jag är inte en av de 5,7 procenten. Jag står på er sida.

En timme senare vandrade jag där igen, öm efter kniv och stygn. Doktor Branko hade under sitt lugnande, trygga skratt skurit bort en aterom som krånglat sen i somras. Att apotekaren bar slöja gjorde mig inget; hon var kunnig och vänlig. En mörk man höll bussen åt mig, då han märkte att jag inte kunde springa så fort.

Kära ni som flyttat hit från andra kulturer: ni är välkomna och ni är viktiga. Ikväll tar jag mig till Stockholm City för att visa vad jag känner i handling. Med starka värktabletter i väskan.

2/10

Wrroooom!
Racerbåten tar oss ut över havet, på spaning efter hägrar och horisont. Sen grillar vi korv utanför stockhuset, plockar svamp och spelar kubb.
Det är nästan som en sommardag.



Och så kommer mitt djur, sätter sig på min hand. Jag har kameran i den andra och lyfter den för att ta en bild; ett bevis på att än en gång har en trollslända sökt upp mig. Men rörelsen skrämmer den en aning, och den flyttar sig till en av stockarna istället.



Det kanske är den vackraste höstdagen hittills.
I alla fall för mig.
För jag är på ön med tre fina ungdomar, en dag när solen målar skogen och havet gyllene inför våra ögon.

Humus

Vännen gick med korg och svampkniv:
"Det här är inte att plocka, det är skörd."

Jag la mig på rygg i mossan
önskade att jag sakta kunde förmultna
bli till förruttnelse
och för alltid bli kvar i skogen.





Sen återvände jag till verkligheten
gav mig in bland stammarna
och stampade på varenda röksvamp jag fann.
Poff bara!