Än en gång, till dig (du sa att du tyckte om det)

För 25 år sen låg vi där, han och jag, sida vid sida, och berättade allt för varandra. Om barnaår, ungdomslängtan och växtvärk. Vi kunde prata hela nätter, det tog aldrig slut.

Vi samtalade om framtiden. Allt vi skulle bygga tillsammans. Vi ville så mycket. Vi fyllde vår gemenskap med förväntningar och visioner.

Livet blev bra, men allt utvecklades förstås inte som vi trodde. Det gör sällan det, framför allt inte om man är ung och ännu inte tillräckligt knådad av verkligheten.

Så: idag.
Jag spelar min andra halvlek. Jag är tydligare, tyngre och mer tvivlande. På nytt, på ett märkligt magiskt sätt som jag inte trodde skulle kunna hända, ligger jag sida vid sida med en människa. Intill mig värme, lugn, erfarenhet. Det som har varit har format oss, men det har varit. Det var då.

Vi har ett nu.
Och ett nu.

Och nu.

På ett sätt blir stunderna av nu en slags framtid.

Och jag vet att om vi fortsätter våra 'nu' tillsammans har vi varsin rik källa av berättelser att ösa ur och delge varandra. Så väver vi vidare historierna om våra liv.

Oavsett vad som kommer att hända har nuets trådar letat sig in bland de gamla. Väven har fått en ny, skimrande lyster.

Tack.

Så lätt, men ändå så svårt

Att vara öppen.
Att acceptera.
Att utsätta sig för nya möten, miljöer, sammanhang.
Att prova nya smaker, upplevelser, tankegångar.

Att utmana sig själv. Aldrig sluta lära. Att vara uppmärksam.

Att välja sina strider.
Att lyfta sig ur snårigheterna och se helheten.
Att göra aktiva val.

Och att tycka att man duger som man är.

Våren och växandet

Vi människor är vanedjur.

Vi tar den väg vi känner till. Köper den apparat vi redan kan hantera. Väljer det som är oss bekant. Det finns en trygghet i detta. Och ett skyddsnät; känner jag vägen behöver jag aldrig undra om den håller för mina steg.

Men när någon ny möter oss, tar sig in i våra invanda mönster, utmanar våra livets lärdomar och förutfattade förväntningar, det är då det händer.

Det är då blodet pulserar lite snabbare. Det är då syret känns friskare och huden mer mottaglig för smekande vind. Det är då värmen lägger sig som en filt över mage och bröst och det är då huvudet fylls av klara, pigga tankegångar.

Så ruska om mig. Putta mig ur min trånga omloppsbana. Locka mig att sträcka mig lite längre, flyga aningen högre, dyka en droppe djupare.

Låt mig växa vid din sida och jag ska slå ut med mer prakt än nånsin förr.

... liksom varje möte

Och så finns den som lyssnar och läker.
Som accepterar vem jag varit, tillåter mig vara den jag är, och tror på den jag kommer att bli.

Varje dag är en ny chans

Vi brottas alla med våra demoner.

Jag sjunker. Känner tydligt hur allt bara faller. Ställningen som håller uppe brakar ihop, stöttorna singlar ner mot marken. Allt kött är hö; det som var människa blir till en pöl. Eller en hög. Något att kliva över, eller till och med gå rakt igenom. Sparka runt lite i, så att dammet yr.

Tänker förnuftigt. Biter ihop. Ler.
Säger att allt är bra.
Och lär mig.

Med Tjechov malandes i mitt inre

Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.

Ändå.

Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.

Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."

Sen läser jag Mia Skäringers artikel.

"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."

Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.

Djur i bur?

Ett steg, och jag är framme vid sängen. Tre steg från sängen till soffan. Och så fyra till den lilla kokvrån. Om jag inte genar direkt från sängen, då är det fem fram till diskbänken (den i lekstuge-höjd).

Den här gången var jag beredd. Allt gick bra.

Och jag vet ju. Min inre rymd är ett universum.
Obegränsad.

(P.S. Måste läsa om John Fowles The Collector.)

Recept på en lyckad helg

Tag tre stänk saltvatten, ett skålpund aska, en droppe portvin och blanda med kalla tår och varma händer. Låt det växa i solen, näras av goda samtal och till sist avnjutas i värmen från en brasa.

Det behöver inte vara krångligare än så.

Med glansiga ögon

Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.

Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.

Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.

Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.

Det misstaget vill jag aldrig göra igen.

I vårsolen

Jag blev så glad.

De stod tätt intill varandra.
De kunde inte låta bli att ta på varandra.
Händerna lekte tafatt, letade efter den andres närhet, efter en älskad människas kropp. Snabba kyssar mellan skratten och de självklara orden. Ögon som glittrar, blickar som möts mellan hastiga ögonkast för att se om bussen är på väg.

Och jag log och fylldes av våren, ljuset, klarheten i luften. Fylldes av deras förälskelse, där jag stod i en främmande stad och väntade vid samma hållplats.

När jag senare åkte iväg med en annan linje tänkte jag på hur fina de var.
Han och han.

För döva öron

Lyssnandet är så väldigt viktigt.

Att lyssna på en instruktion.
Att höra riktningen i ett tonfall.
Att följa tråden i en berättelse.
Ta in en annan människa.
Vara lyhörd för sammanhanget.

Lyssna, ta in och sedan omvandla till sitt eget.

Och så:
Att vara uppmärksam på viskningar i vinden, tecken ifrån världen utanför.
Lyssna inåt.
Förstå signalerna.
Låta magkänslan styra.

Det har aldrig varit tydligare än under veckan som gått.