Upgrade storage

Alla dessa iclouds. Överallt.
Över oss. Täcker oss. Bevakar oss.

Nu förstår jag varför sommaren varit så fylld av tjocka, tunga moln ...

"Vi som växer"

Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.

Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.

Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.

Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.

Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.

Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.

Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.

Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.

Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.

tillbaka på ön

trollsländor 

dansar välkomstdans i solen 

när jag kommer med vänner som bor i varandras sinnen och kroppar

blundar

önskar mig en egen smekning över kinden 

en utvald hand i mitt hår

men vet att vägen dit är oändligt lång 

trygghet vill tid 

närhet kräver vilja

och min energi tog slut 

när sista ackordet klingade ut

och lyktorna släcktes 

Att finnas. Kvar.

Häromkvällen fick jag en fantastisk text uppläst för mig. Om hur ett alldeles för stort ego skulle få plats på en vanlig gravsten. Idag talar mitt facebook-flöde om för mig att en död bekant fyller år. Jag går till sidan, och där finns en mängd hyllningar, hågkomster och emojis.

Så dör vi aldrig numer. Vi lever kvar på skärmar och servrar. Våra minnesrunor är aldrig sinande flöden som kan fyllas på, år efter år.

Någonstans i Afrika finns ett folk som har två olika ord för död. Det första när din kropp inte längre lever. Det andra när ingen finns kvar som tänker på och saknar dig.

Kanske måste vi finna ytterligare en benämning här i västvärlden: när datasystemet, i vilket du snurrar runt, en gång för alla brakat ihop?

Kvällsdikt

Å skymningsljus!

Smält in i mina ögon.
Släta ut varje streck i min panna.
Möt mig.
Omslut mig.
Vagga mig.

Du är den älskare som ska dricka ur min gral, finna väg genom min port och till sist somna stilla i min mjuka skog.

På väg: hösten (bygg ditt bo, människa!)

Löven gulnar och jag väntar ännu på den energi som försvann i kyla och tomhet. Det ligger planer och pyr, jag är bara lite osäker på vem jag kan lita på.

Men det är spännande.
Att gå en helt ny väg.
Än en gång. Som om igenkännandet inte passade mig.

Om en dryg månad vet jag om jag kan lägga ännu en erfarenhet till min repertoar: byggandet.

Too-ticki och jag

Rosa himmel, halvmåne och fullkomligt spegelblankt hav. Sen plötsligt sammetsnatt. Inte den ljusa sommarnatten, mer den som vemodigt omsluter och manar till eftertanke och reflektion.

Från hamnen hörs dansbandet med sitt trevliga mellanprat. Nej, där kommer jag aldrig sitta med en annans arm runt min midja, tänker jag.

I skogen trevar fötterna sig fram, väl medvetna om varenda krök. Framför mig skuggor; en, två - nej fem hjortar som ljudlöst skrider in mellan mörka stammar.

Vid huset hittar händerna nyckelhål, kranar och reglage utan tvekan, trots att det nu inte finns något dagsljus kvar. Fladdermössen bryter stillheten, jeansjacka byts mot Helly Hansen och så till sist tänds stugan upp.

Nu sitter jag på trappan med ett glas vin i handen och en enkel lycka i hjärtat. Mina öron hör inte längre syrsorna. Men det gör inget.
För livet är nu en gång så:

Du har.
Du mister.

Och du finner något annat.

Järneld

350 år av slag, eld, svett. Hunger och längtan. Samtidigt trygghet och sammanhang. I den djupa, besjälade brukshallen ska jag än en gång föda en berättelse till liv. Med slagverk och travers, sångare och dansare, färger och formationer.

Jag visste redan hur storslaget det var men kunde nu läsa av mäktigheten i mina blivande kollegors ansikten.

På kvällen mötte jag lugnet som bara ett gammalt hus med kakelugn, fyllda bokhyllor och hög takhöjd kan ge. Här får jag det bra.

Det brinner en eld även inom mig.

Steg för steg

Vandrar hem en nästan drömlikt vacker augustikväll och känner saknaden rinna genom hela min kropp. Håret jag inte fick stryka bort ur pannan. Den mjuka överläppen jag aldrig fick nudda.

Som om där var en avgrund emellan.
Omöjlig att överbrygga.

Hemma, i stillhet, börjar en annan puls att slå. Samtal sätts på pränt. Ett nät börjar ta form. Nuet - det sårade, ännu ömmande - ställer om skärpan och en väg börjar bli tydlig.

Dit ska jag gå.
Steg för steg.
Projekt för projekt.

Allt har en början. Också.

Island living

Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.

Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.

Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.

Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.

Utflykt

Blundade.
Lutade med i kurvorna.
Tryckte mina lår mot kroppen framför mig.
Och sjöng, bakom visiret.

Så strömmade livet genom kroppen, så lekte energier med varandra, så värmde solstrålar och skratt.

Ändå kunde jag inte låta bli att undra; är friheten just nu min vän eller min motståndare?

Action - reaction

Cyklade i två timmar genom en europeisk huvudstad, märkt av 1900-talets historia. Hamnade till sist i en slottspark.

I näckrosdammen simmade svanar, änder och en sothöna. Lagerträd reste sig ur krukor med bladguld. Blommorna fyllde världen med regnbågens alla färger. Och de vita små runda statyerna log så vänligt.

Först vördnad, sedan lugn.
Och så, till sist, forsen.

Efteråt skrev jag i min bok:
Du som bryter ett motstånd och forcerar ett skal, är du beredd att sopa upp skärvorna från det som gått sönder?

Maintenance

Ensam.
Brygga.
Sol som glittrar.
Ljud av små fiskar som då och då gör mig sällskap över ytan. (Dock alldeles för kort för att jag ska hinna hälsa ordentligt.)

Tvättar min båt. Skrubbar med diskborste och svamp. Sköljer med saltvatten. Arbetar sakta och kärleksfullt. Vårdar. Som man gör med det man tycker mycket om.

Och plötsligt slår det mig att jag själv inte vårdats på väldigt länge.

Ingen trädgårdsmästare har vattnat och ansat. Ingen mekaniker har oljat. Ingen har torkat bort smuts från min kind, såsom jag sopar bort spindelväven från min husfasad varje morgon. Ingen har kysst mitt ansikte rent från tårar, såsom jag nu svabbar min båt från vassa sandkorn.

När jag senare åkte hem kände jag en viss sorg.

Men också den glasklara insikten att var och en måste ta hand om sig själv och aldrig förlita sig på någon annan.

32 grader

Nej jag ska inte teoretisera, inte analysera.
Jag ska låta solen bränna in nuet i min hud.
Släppa in saltet i mina porer.
Släta ut blicken.
Fylla mig.

Jag ska låta mig bli varm,
ja het.

Sen ska det få ske som är menat att ske.

Ro, ro, ro din båt

Jag har så mycket jag vill berätta hela tiden. Vill dela med mig. Vill dra in dig i min cirkel. Skickar bilder och betraktelser, gång på gång, förlåt min iver, förlåt allt som sköljer över dig. Du kanske inte alls vill ta emot.

Men jag brinner. Vill berätta om fiskarna som hoppar i viken. Om ljudet av vågorna. Whiskey med honungssmak. Jag klär mig i Helly Hansen och tar självporträtt i klart kvällsljus.

Jag vill skriva att jag måste lära mig putsa tändstift. Att jag ror i motljus. Att allt smink, all spänning, all artighet fallit av mig. Och att jag nu är i balans - men bara om jag får berätta för dig.

Biter mig i tungan. Sätter mig på mina händer. Och hoppas att du inte blivit allt för skrämd.

Rent kol

Spelar inga spel. Klär inte ut mig. Inga lösögonfransar, inget illrött läppstift eller djup urringning. Inte heller binder jag någon till mig med dolda strategier.

Mina känslor är rena, mina ord sanna, mina handlingar raka och direkta. Jag behärskar inte turerna i den sociala dansen. Trampar mest fel och vrider mig i motsatt riktning. Och går hellre min väg än strider med hemliga vapen.

Någon skrev nyss till mig; "Jag är en sten. Du är en diamant. Jag nöts. Det gör inte du."

Nu vet jag inte om jag är en diamant direkt, men jag tror att det är sant att jag inte nöts ner av friktion, svårighet och motstånd. Jag slipas. Och poleras.

"Diamanter är egentligen rent kol som har utsatts för extrema tryck- och temperaturförhållanden djupt nere i marken."

Vänskap

Bubblar lite inuti.

Väljer det hållbara.

Värnar om det som är sant.

Förankrar.

Knyter an.

Och vet vad som ger livet färg.