De är så många; tiggarna, uteliggarna, alkisarna. Jag försökte först stötta, men fick begränsa mig - inte så mycket för plånbokens skull utan för hjärtats. Det slet och sved varje gång eftersom jag visste att nöden var betydligt större än vad min femkrona skulle kunna rätta till.
De senaste åren har jag valt att ge pengar till de som anstränger sig. På sitt sätt. De kanske musicerar, dansar, eller håller nåt slags tal - jag bryr mig inte om munspelandet bara är ett enda in- och utblåsande, dansen märkligt vinglig eller de högljudda fraserna sluddrigt obegripliga. Finns där ett engagemang möter jag också upp med mitt.
Men idag stannade hela livet upp.
Han satt, orörlig, på sina knän mitt i Stockholm city. Händerna höll han framför sig, som i bön. Kroppen lutade en aning åt sidan och huvudet låg på sned. Han såg så sårbar ut. Så innerlig. Och så utsatt. Som en skulptörs gestaltning av människans sista utväg; snälla snälla ni... hjälp mig.
Jag gav.
Då vände han sin blick mot mig.
Ögonen var klart blå.
Tack, viskade han.
Och aldrig nånsin har jag hört en sån avgrund bakom det ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar