Minns en augustinatt för några år sen. Jag skulle gå bryggvakt tillsammans med en annan från båtklubben - en främling. Det visade sig vara en ung kille, och vi spelade kort mellan turerna med ficklampa.
Så började vi prata om annat än trumf eller stick. Och min mage knöt sig när det kom fram att han var FÖR dödsstraff. På fullaste allvar. Ett tag visste jag inte hur jag skulle hantera situationen; kolmörk natt, vi två ensamma bland guppande båtar - där gick jag med mitt patos för människans värde, jag som skrivit och fått uppfört ett verk på just det temat. Det omöjliga i att kvitta död mot död.
Andades djupt och började sen både lyssna och bemöta. I soluppgången skiljdes vi som vänner - killen hade ärligt och uppriktigt nyanserat sin åsikt. Han kunde inte längre hitta ett enda skäl till att man i lagens namn skulle få ta livet av en människa.
På det sättet vill jag bemöta rasisterna. Det kräver ork och mod och kunskap. Och det kräver att jag inte är ensam - för även om min bryggvaktskollega hade "bytt sida" klockan 05.30 är det inte säkert att han skulle kunna hålla sig kvar där när han mötte sin trygga grupp, sin sociala tillhörighet.
Men tänk om de andra killarna i hans hemvärnsgäng samma natt hade vandrat runt med varsin humanist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar