Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.
Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.
Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.
Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.
Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.
Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.
Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.
Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.
Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.
1 kommentar:
Hamnade av en slump på din sida och läste denna fantastiska text. Vilket vackert språk och vilken fin scen. Det är fint att mötas så där. Och fint att läsa om det.
Skicka en kommentar