Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.