Naturbarn

Vandrar barfota över tuvorna.
Runt kroppen en lätt sarong.
Så fort jag kan går jag naken;
Ja, jag har blivit nudist. Naturist.

Född ur vattnet, närd av solen, vaggad av suset.

Jag har på ett sätt checkat ut från verkligheten och skapat mig, oss, en tillvaro av skimrande sol, närhet och kärlek, lugn och tystnad, och däremellan kreativt arbete i en egen intensiv bubbla.

Världens oro når mig inte, brandröken går mig förbi. Samhället pågår där borta nånstans, men min blick stannar vid att smeka de mjuka kullarna på andra sidan innanhavet.

Så vill jag leva.
Här och nu i solen.

Och så slutar denna text:
Klippan väntar.

Bird whisperer

Jag räddade en fågel idag.

Livrädd fladdrade den runt i den stora skolan, slog mot glasdörr efter glasdörr, letade efter ett öppet fönster, irrade bland plaststolar och plåtskåp.

Min tid var knapp.
Men livet måste komma först.
Så jag hittade en tung papperskorg och ställde upp den närmsta dörr jag kunde finna. Vid gavel. Där ute frihet, här inne panik.

Sen pratade jag med fågeln.
Stilla och ljust, så där som jag tror att fåglar vill att vi pratar med dem.

Och fågeln lyssnade. Stillnade en stund, landade på golvet. Gick några steg, men vände sen tvärt åt rätt håll. Lyfte, flög upp, flög fram, vände höger, rundade hörnet, tog sikte diagonalt igenom den lilla korridoren och så - mitt emellan öppningen och rakt ut i luften!

Jag stängde sakta och tänkte att nu kan jag fågelspråket. Också.

4-5 liter blod

Yttre hetta, tryck, vibration.
Luften dallrar, jorden gungar en aning.
Alla försvar smälter i 32 grader, och kroppens rörelser mattas av.

Idag är jag ett enkelt offer.

Men det är idag jag sänker ner mig i det klara, friska vattnet. Naken. Kyler mitt blod, det livgivande.

För jag har ynnesten att ha en egen klippa.

... är bara jag

Väver osynliga mönster av längtan.
Tvinnar en tråd mellan det som varit och det som är.

Viskar minnen, målar ögonblick, kommunicerar tyst och trevande; är du där? Finns du kvar?

Så vilar kroppen trött i natten.
Medan tanken vandrar.
Bort.
Långt bort.

Skarpt läge

Sätt mig i karantän.
Eller räkna i alla fall inte med mig just nu.
Jag är i en bubbla.
Ett stadium.
En fas.

Full verksamhet; i huvud, i kropp, i själsliv. Däremellan korta stunder av återhämtning. Med betoning på korta.

Försök inte nå mig.
Stöd mig, om du förmår.
Om inte, vänta på mig.

För jag kommer tillbaka.
Det är bara några veckor kvar.

Den som finns kvar då, den är min vän - på riktigt.

-

Jag pratar.
Jag pratar väldigt mycket.
Jag kanske pratar för mycket till och med.

Hjärnan behöver att munnen kniper igen.
För att utvecklas och skapa nya banor.
Minst två timmar om dan.
Läste jag.

Och med ens visste jag vad jag ska bli när jag blir stor:
Tyst.

Ibland blir man bara så jädrans glad

Sand under fötterna.
Sand mellan tårna.
Sand i sängen.

Och så en lysmask på trappan.

"Romanleva"

Han har helt rätt, professorn som ser ut som en rockstjärna, och som utstrålar ödmjuk klokskap lik en indisk guru. Livet är som att läsa en bok.

Jag har kastat mig in i kapitel efter kapitel. Ibland slarvläst, ivrig att få veta hur det ska gå. Vissa partier har jag läst om och om igen, eftersom jag inte begripit hur det kunde blivit som det blev.

När jag var yngre fantiserade jag om slutet, skrev det själv i gränslandet mellan dag och natt när jag skulle somna. Eller, om något stort pågick, fullt vaken mitt i natten. Scenario efter scenario målade jag upp. Så att jag skulle vara beredd.

Jag har också försökt vara logisk. Orsak och verkan. Samband. Förklaringar. Jag har mött människor som jag försökt nå och situationer som jag trott mig kunna hantera, om och om igen, istället för att bara låta saker och ting vara.

Professorn skriver: ditt liv kan vara en krimbok, eller en roman. I krimboken är storyn: nån död (du) och resten handlar bara om hur. I romanen är det: saker händer (livet). Det finns inget facit. Allt går alltså inte ut på att få svar på gåtan i slutet.

Livet pågår, du fyller sidorna i romanen av egen kraft. Skumma inte, för det är det som pågår nu som är grejen.

Och nu ska jag börja läsa, nej leva, ord för ord. En sida i taget.

Jag börjar med ett morgondopp!

I do, too.

Jag har knackat på hotelldörr och hämtats i båt. Jag har överraskat i vardagsrum och sjungit på tornterass eller NK:s tak. Jag har fått besöka Livrustkammare, herrgårdar och nedlagda fabriker, upptäckt paviljonger och parker, och fått lyssna till en antik orgel i hemligt kapell. Och inte minst; jag har gått i procession ledd av man iklädd kaftan och hatt med fjädrar.

Snart fyra år med hedersuppdraget vigselförrättare och fylld av minnen.

Paret som grälade in i det sista.
De två med den oerhört starka kärleken.
Männen som gav mig en sån fin present.
Musikstycket som aldrig tog slut.
Söndagsmiddagen.
Finaste vännen, vars glädje är min.

Nu börjar jag tycka att mitt mandat ska ta slut. Tiden räcker inte. Jag vill inte bara mata på. Jag vill göra ett bra jobb, skapa nån form av personligt möte.

Och dessutom ...
Nästa gång är det faktiskt min tur.

Trollformel mot mina ovänner

Jag står upp en morgon
ifrån alla mina sorger
jag binder mig med vredens linda
från man och från kvinna
ifrån svärd
ifrån värld
ifrån all min ofärd

Så skall hat och avund smältas på mig
som saltet smältes
i det friska vattnet

Ligga sked

Det sägs att man ska ligga på vänster sida när man sover. Låta hjärtat vila lugnare mot underlaget. Ja, hela kroppen mår lite bättre av att falla ner åt det hållet. Än åt höger.

Jag tänker att allt som har med människor, medmänsklighet och samhörighet behöver falla åt vänster. Att se till helheter, att sträcka sig över gränser, att vara generös. Att ge och hjälpa, utan dold agenda som har med egennyttan att göra.

Så jag faller åt vänster.

Och bakom mig ligger min pusselbit, tätt intill. Inte en skarv, inget som nöter, inget oklart eller outtalat. Bara två kroppar som är skulpterade för varandra.

-->

Vilse i djungeln

Trasig tvättmaskin. Svettig storstad. Härligt intensiv projektstart – många människor, många frågor, många trådar.

Då blir det som det blir. De tar slut, trosorna. Och jag tänker att det är väl bara att knalla in genom första bästa dörr där inne i city. (Nu hör det till saken att jag inte gärna handlar kläder, alltså jag är ovan. Men lite underbyxor ska väl inte vara så svårt? Jag rattar ganska komplicerade saker då och då.)

Hittar standardaffären, letar mig fram genom pastellerna till damavdelningen, siktar en avdelning som tycks erbjuda det jag söker, och gläds åt att snart vara ute i friheten igen.

Men nej.
Icke.

Jag irrar runt, fullkomligt vilse. Här finns string och bling, spets och strass, låga midjor, höga midjor, mellanmidjor, hipsters och boxers och trunks och ännu mera spets, och lite nät till och med, och så en rosett, blompynt, en genomskinlig och så en i nån slags plastimitation. För att inte prata om shapers.

20 minuter senare får jag äntligen syn på ett par enkla, svarta i bomull. Utan tortyrtråd som skär in eller dekorationer som river sönder. Några som mjukt täcker både bakdel och framsida och som vårdar det dolda, inte säljer ut det i värsta Bollywoodstil.

Roffar åt mig tre trosor och tar mig därifrån så fort jag kan.
Lättad.

Nästa gång det blir så här, då gör jag som Marilyn Monroe.

Jag, ett naturbarn. Och en alkemist.

Saknar maj. Redan.

Fåglarnas förälskelse, lusta, längtan - allt som gör att världen kvittrar. Och bo byggs. Och barn blir till.

Blommorna som spränger fram; först de små – starkare och modigare än alla andra. Sen de mer pampiga, som påskliljorna och deras vänner, och så till sist alla träden. Rosa tak, vita tak, rosavita tak! - alla luftiga, mjuka böljande, alla med ljus- och luftinsläpp. Just såsom livet ska vara. (Nej, inte rosa ... men fyllt av ljus- och luftinsläpp alltså.)

Det isande vattnet som biter på huden under de första vårdoppen. Vinterkylan i väggarna, som sakta trängs bort av mänsklig värme. Och av veden i spisen.

Förväntningarna inför sommaren - ibland härligare än själva sommaren själv.

Allt ligger framför oss.
Väntandes.
Lockandes.
Fyllt av outtalade löften.

*

Sen kommer juni & juli. Månader jag absolut kan hoppa över. Eller i alla fall arbeta mig över (vilket jag också gör). Mest regn, kyliga vindar, besvikelser och stress över att sommaren går så fort och ingen stund hinner man fånga ordentligt.

Och så ... I augusti.
Då svallar livet igen. På ett annat sätt.
Försonande. Avtagande. Avskedstagande.

Saknar maj.
Ser fram emot augusti.

Och däremellan ska jag göra guld av idéer.

... the rest is silence

Sådärja!
Nu dog telefonen.
Precis när allt börjar hetta till och alla vill nå mig.

Men jag bara andas ut och tänker:
Så skönt.
En liten stunds tystnad.

Jag har aldrig riktig förlikat mig med telefon-livet ...
Behöver apparaten i tjänst, men föredrar samtal öga mot öga. Samtal där jag ser hur det leker i ögon, rycker i mungipor eller kanske darrar i underläppar. Där jag är delaktig med fler sinnen än hörseln, som ju är lite nedsatt och som konkurrerar med både sus och surr.

Och så tycker jag om att skriva.
Tack och lov för att datorn fungerar!

Nu är jag lite trött ...

Trött på att vara David som slåss mot Goliat. Trött på 50-åriga dokument och hundraåriga traditioner. Trött på att ha fötts in under spinnsidan, den som fick huka, den som ignorerades och förfördelades.

Less på gamla minnen och oförätter från förr. Less på revirbevakande och ägande. Less på att höra att jag brer ut mig, lägger beslag på, gör till mitt, tar över.

Så jag tänker: mitt nu-jag är som vattnet. Friskt, i rörelse, forsande. Vattnet hittar alltid en väg förbi hindren.

Låt andra ägna sig åt dåtid, mitt och ditt. Låt andra stoltsera med titlar, positioner och rättmätigheter.

Jag lämnar VO och seglar mot horisonten.

Måndag. Köksbord. Filosofi.

Är det nåt som livet lärt mig, är det detta:
Tänk utanför dig själv.

Var uppmärksam på dina reflexer.
Tag drömmar och rädslor på allvar.
Låt andningen få ditt fokus, i alla fall en stund varje dag.

Var stolt över din intuition - du är en organism i en värld av energier, och sammanhangen är så mycket större än vi kan begripa från vår egen horisont.

Låt känslorna få fri fart. Vi vet ju att de kommer och går, ändrar klang, riktning, intensitet. Känslor är bra, de är barometrar på hur vi mår. Men de kan vara också vara droger. Eller felkopplingar. Låt dina känslor vara det barn du älskar och vårdar, men ibland också ställer krav på.

Men tankarna ...

Om du tänker "Jag vill ..." riskerar du att bli väldigt ensam.
Om du tänker "Jag behöver ..." hamnar du i egoismens fälla, och den betyder ofta besvikelser. Med självömkan som baksmälla.
Tänker du "Jag ska ..." kan du visserligen komma ganska långt i samhället, men priset du betalar kan bli högt. Vad får närhet kosta? Och samspel?

Var större än dina tankar.
Gå utanför din box.

Kroppen är en farkost, inte en racerbil som ska köras i mål före alla andra.

Dubbelt upp

Det har inte bara seglat in en man i mitt liv. Utan två. Två!

Ni anar kanske ...?

Lyckoruset när två killar kommer ner från rulltrappan på flygplatsen med varsin dragväska i handen. Värmen i hjärtat när båda somnar tryggt, medan bilen rullar i 10 km/h in mot Norrtull. Den självklara kärleken när jag bäddar ner först den ene, sen den andre i varsin säng. Jag sjunger lite för båda och känner den ena kroppen efter den andra bli tung och lugn.

Nu sitter jag i köket. I natten, i mörkret, i tystnaden.
Men inte ensam.
Jag är rikare än rikast.

För inte en, utan två, har idag sagt till mig:
Jag älskar dig.

Den ene sa det bara med lite ljusare röst.
Och på barnspråk ...

www = worship, whirl, waste?

Det borde heta asociala medier.

Av flera skäl. Det är inte ovanligt att nån sitter alldeles intill dig, på klart kel- och smekavstånd (eller prata-lugnt-och-stilla-avstånd) och är helt uppslukad av den lilla skärmen i handen. Om inte det kallas att vara asocial, då vet jag inte.

Men också för att vi borde vara mer asociala på de sociala medierna helt enkelt. Inte mingla där för mycket, för ofta eller med för många.

Skulle du verkligen orka omge dig med hundratals personer varje dag; studsa runt och se vad alla gör, hur de mår, hur de ser ut, och sen dessutom välja att pussa på kinden, göra en glad tumme upp eller kanske till och med stanna upp i en liten hjärtlig gest? Och om nån fyller år behöver du anstränga dig ännu mer och kanske kasta en serpentin, sträcka fram en tårta, vifta med en flagga och öppna en flaska skumpa.

Och skulle du orka kommunicera med alla dina hundratals vänner? I det riktiga livet alltså? Lyssna och sen kommentera, och så kanske kommentera igen på kommentaren som följer, likt ett replikskifte i svensk riksdag?

Jag skulle ta slut om jag behövde sprida ut mig på det viset. Fullkomligt. Har fullt sjå att finna tid för samtal med mina närmaste och samtidigt hinna lyssna på mig själv.

Från och med nu kommer jag vara mer aktiv på asociala medier helt enkelt. Och skulle vi träffas IRL lovar jag att jag sätter mig ner med dig för en pratstund på tu man hand. Utan telefon i handen.

Jag, en flyttfirma

Nu är jag trött. Ganska mycket faktiskt.
För jag har flyttat myror.

Inte en.
Inte hundra.
Utan nästan tusen.
Gissar jag.

Nej, en myra är inte särskilt tung.
Inte ens tusen är någon match för mina rätt vältränade biceps.

Men nu levde myrorna ett glatt liv på och mellan det kasserade taket, det som legat i en hög bakom stugan sen tre år tillbaka. Svart och varmt och böljande vågigt. Jag ser framför mig hur de lekt i nedförsbackarna, vaggat sig i vågdalar och fått schysst myrbensträning på uppåtvägen.

Ergo.
Nu har jag i dagarna tre släpat ner bit för bit av mitt ex-tak till stranden. Fyllt min stora båt tills jag knappt såg fören, kört iväg i två omgångar till återvinnings-bryggan och släpat upp allt på kajen. Inklusive myror.

Och nu sitter jag på min trappa och undrar om de är skitförbannade på mig på grund av denna tvångsutvisning. Eller om de rent av är tacksamma?

Vem vill inte vidga sina vyer lite då och då?

Island living

Koltrasten ligger blick stilla på sina ägg, trygg under tak i vårt vedskjul. Svanen tronar likt en förtrollad kunglighet på sitt bo i vassen. Gudingarna har ännu inte (likt andra pilska fransmän) dragit utomlands för att slippa ta konsekvensen av sitt kuttra-sju.

Myror gillar äppelmust. Helt säkert lika mycket som jag. Ormar trivs under gammal takpapp och spindlar lägger sig hela tiden i min inredningsdesign.

Brorsbarn spelar kort, släkting klyver ved och grannar vill ha det som det alltid har varit.

Själv bara ÄR jag.

Avklippta jeans, mycket rufsig, skitig under naglarna. Jag öppnar en ingefärs-öl och lägger upp fötterna på relingen.

Och jag vet.
Jag har ynnesten att få leva min dröm.