La Môme

När jag kommer ut från biografen har det regnat, men inte förrän jag nästan är hemma lägger jag märke till vattenpussarna. Jag går och tänker på Edith Piaf. Hon som jag var fullkomligt besatt av i yngre tonåren. Jag var övertygad om att jag hade varit Piaf i ett tidigare liv, för hon dog 19 dagar innan jag föddes (det var en rimlig tid för en själ att färdas från Paris till Trosa, tyckte jag då). I källaren sjöng jag chansonger till min enda vinylskiva så att fönsterrutorna skallrade - jag hade fått min fröken att köpa mig en Piaf-LP när hon besökte Frankrike på jullovet - och på min första tågluff åkte jag direkt till trappan där Edith Gassion föddes, satte mig ner och kände mig hemma.

Nej, filmen var inte lysande, den var för angelägen om att redovisa stora känslor för min smak. Ett kärvare berättande hade gripit mig mer. Men Marion Cottillard var MAGNIFIK. Hon lånar ut hela sitt väsen till Piafs, och jag tror på varenda gest - av det jag ser. (Den pålagda sångrösten hade svårare att nå upp till spelets nivå.)

Väl hemma surfar jag till YouTube och njuter av den äkta varan i svartvita filmsekvenser. Imorgon ska jag spela igenom hela CD-boxen, och läsa om systerns bok som jag nästan kunde utantill för 26 år sedan. Nu vet jag att jag är jag, och ingen annan. Men berättelsen om Edith Piaf är ett fascinerande människoöde.
Och framför allt är hon fortfarande en av jordens bästa sångerskor.