Självförtroendet är det plagg som är svårast att kombinera.
Mina rynkor och mina extra kilon bär jag fullt synligt inför alla, som ett osvikligt bevis på dålig karaktär, ointelligens och möjligen fattigdom. Alla kan se hur lite jag bryr mig om vad jag äter, att jag för lat för att gå på gym och att jag är allmänt korkad som inte förstår att prioritera mitt yttre, mitt visitkort till omvärlden.
Idag ska individen vara ung, vacker och vältränad.
Jag har inte mycket att komma med på den fronten. Att rynkorna och de gråa hårstråna går hand i hand med inre mognad och fördjupning, det glömmer jag ibland bort. Att kroppens förfall också betyder att den använts ordentligt - fött barn, arbetat fysiskt, utstått stress och separation - det tänker jag inte alltid på. Att kläderna jag bär har minst tio år på nacken för att jag alltid värderat tid högre än pengar, det minns jag inte när jag sneglar på skyltfönstren.
Nutiden sporrar egenkärlek och narcissism. Det förvirrar mig: jag vet ju egentligen vem jag är, och vad jag tycker är värdefullt, men jag märker att jag dras med i strömmarna! Att jag ser mig i spegeln och önskar att pannan var slät, magen platt och kroppen skulpterad som en skyltdocka.
Det är då jag stänger av mediasamhället, går ut i skogen, sätter mig på en stubbe och lyssnar inåt. Och det är då jag kommer fram till att mitt inre definitivt är ungt, vackert och vältränat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar